Det är en central uppgift för svenskt bistånd att ge stöd till människor på flykt, men också att förebygga konflikt och främja utveckling. Till det krävs både kunskaper och resurser. Biståndsfinansieringen till att bygga fred bör inte minska på grund av att asylmottagning och humanitärt stöd kräver ökade resurser, skriver Sida-medarbetaren och före detta ambassadören Ulla Andrén.

Gör vi vad vi kan? Vi – Sverige, Utrikesdepartementet, Sida, frivillig­organisationer, du och jag – som vill ge bistånd för att göra åtminstone en liten del av världen lite bättre.

Låt mig börja med två synpunkter.

1) Sverige ger ett omfattande humanitärt bistånd för att hjälpa de 60 miljoner människor som befinner sig på flykt undan krig och konflikt. Det är bra – men knappast en långsiktig lösning.

2) Vi – och då tänker jag främst på UD och Sida – ger inte ett tillräckligt bra konfliktförebyggande stöd. Sverige kan göra mer för att förebygga väpnade konflikter och bygga fred. Jag tror att vi ofta saknar en väl grundad analys av vad som driver konflikterna. Vi kan inte heller tillräckligt om ländernas institutioner – och de individer som befolkar dessa – för fredsbyggande. Men lär man sig inte efter en tid? Jo, så är det säkert – men alltför ofta flyttas eller flyttar personalen så snart de lärt sig något till ett annat jobb. Och så börjar man om, om och om igen.

Slutsats: Det måste finnas kunskap – och den måste finnas i Sverige – om orsakerna till varje konflikt eftersom den ena inte är den andra lik. Och om hur man bäst genomför insatser för att bryta onda cirklar av våld och konflikt till förmån för en rättvis och hållbar global utveckling.

Bör vi skämmas – eller vara stolta?

Det svenska engagemanget för flyktingar, i Europa och på andra håll, är imponerande. Att vi förmår upprätthålla rätten till asyl – att individen som behöver skydd får sitt fall prövat – är grundläggande. Men världen ser inte ut som förr. Vi måste diskutera avvägningen mellan hur svenskt bistånd ska finansiera asylmottagning, humanitärt stöd och långsiktigt arbete med att förebygga konflikter och främja fred och utveckling.

Konfliktsituationer och brist på säkerhet utgör i dag det allvarligaste hindret för utveckling i många länder och i hela regioner. Vi vet inte i dag var morgondagens allvarliga konflikter kan komma att uppstå. Kanske i Afrika eller i Centralasien? Vi har också svårt att föreställa oss vilka etniska, religiösa, nationalistiska eller maktpolitiska statsambitioner som kan komma att styra konflikterna inom eller mellan länder.

Slutsats: En allt viktigare uppgift för svenskt bistånd är att förebygga väpnade konflikter som drabbar civila och att bygga fred. Det kräver insikter om orsaker till konflikter och dynamiken för att hantera spänningar, förändringar och utveckling. Och det kostar pengar.

Naturresurser driver konflikter

Väpnade konflikter drivs nästan alltid av kamp om makt och om naturresurser. Brist på respekt för mänskliga rättigheter är ett utmärkande drag för stater där konflikter pågår, med diskriminering och fattigdom som följd. Människor som saknar juridisk rätt till nyttjande av mark kan till exempel mista sina försörjningsmöjligheter när deras jord, skog och vatten tas i anspråk av andra.

Hur var det förr? Vi kan tala om kolonialtidens plundring av naturresurser i bland annat Afrika. Men denna plundring fortgår om än i mer sofistikerad tappning. Konkurrensen om olja, gas, mineraler och mark hårdnar i globaliseringens tidevarv. Olaglig handel med allt ifrån guld och ädelstenar till noshörnings­horn och ädelträ har inte kunnat hindras. Inom utvinningsindustrin ser jurister till att ge trans­nationella bolag fördelaktiga villkor på bekostnad av de länder där fyndigheterna finns, medan ekonomer minimerar skatter genom internprissättning. Nya eliter skapas när intressen inom stat och näringsliv binds samman av multinationella bolag.

Rädsla för att ta ställning

Jag är kritisk mot vårt sätt att arbeta. Trots att analys av politisk ekonomi ofta är avgörande för förståelsen av konflikter tenderar tjänstemän inom UD, Sida och frivilligorganisationer att lämna den därhän i rädsla för ställningstaganden som kan vara ”politiska”. Visst är principerna om opartiskhet, neutralitet och självständighet grundläggande för humanitär verksamhet. Men svenskt bistånd har en värdegrund där motivet är solidaritet och gemensamt ansvar i syfte att bidra till en rättvis och hållbar global utveckling.

Och då kan man inte leka struts och sticka huvudet i sanden. En god analys av den politiska ekonomin i våra samarbetsländer är central för att nå önskat resultat. För att göra denna analys behövs djupgående kunskaper om sociala, kulturella och religiösa förhållanden, ekonomi, handel och politik. För att bidra till att förebygga konflikter och bygga fred behövs också kompetens om ländernas institutioner och de individer som ser till att de fungerar. Kunskap finns att tillgå internationellt. Men om Sverige ska göra vad vi kan och bedriva aktiv diplomati och ett bistånd som verkar konfliktförebyggande behövs kompetens även här.

Då blir frågan om vi har tillräckliga kunskaper när det gäller konfliktländer som Demokratiska republiken Kongo, Mali och Sydsudan för att nämna några av de länder där Sverige bedriver långsiktigt bistånd? Inom UD och Sida är det stor rotation på personal och våra universitet uppmuntras knappast till att ha forskare som kan bidra till svensk diplomati och bistånd. Om Sverige seriöst vill arbeta långsiktigt förebyggande mot väpnade konflikter och för att bygga fred så behövs nytänkande för att öka vår kunskap och kompetens.

Vi kan göra mer

Sverige kan göra betydligt mer än idag för att långsiktigt förebygga väpnade konflikter och bygga fred. Biståndsfinansieringen till detta centrala område bör inte minska på grund av att asylmottagning och humanitärt stöd kräver ökade resurser.

Vi bör öka vår kunskap om orsaker till konflikter och dynamiken för att hantera förändringar och utveckling. Så kan vi också få förmåga att omsätta ord i handling och genomföra insatser som bryter onda cirklar av konflikt till förmån för en rättvis och hållbar global utveckling.

Ulla Andrén

Dela det här:

En kommentar till Det behövs mer kunskap och resurser för att förebygga konflikter

  • Prudence Woodford-Berger:

    Läser med stor uppskattning Ulla Andrens utmärkt bra och viktig debattartikel. Det är helt rätt att det behövs mer kunskap och ökade resurser. Men med sitt kritiska hållning till vårt sätt att arbeta sätter hon verkligen fingret på det som är kanske den största utmaningen. Det utrymme som bör finnas hos t ex UD tjänsteman för analys och införskaffande av viktiga data, forskningsrön och annan viktig information är numera försvinnande litet. Visst behövs det mer kunskap, men det behövs även en rimlig chans att ta del av den kunskap som finns och som kontinuerligt samlas in och bearbetas av forskare, CSIs, privatsektor aktörer och andra – i synnerhet sådan kunskap som finns hos gräsrotsaktörer och våra samarbetspartner. Och vi behöver definitivt öka investeringar i personella resurser såväl som i de finansiella resurserna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *