Sjukhus i Kuba

Kuba har i snart 60 år uppmärksammats för att skicka läkarbrigader till krisdrabbade regioner som exempelvis vid jordbävningen på Haiti 2010 och vid ebolautbrottet i Västafrika 2014. Foto: Julia Spaton Goppers

Krönika

Kubas läkarexport – socialistisk solidaritet eller modernt slaveri?

Många associerar kanske Kuba med charmiga bilar från femtiotalet, Che Guevara, cigarrproduktion och Hemingways skildringar av havet och naturen. Listan kan göras lång, men i dagsläget är förmodligen Kubas export av sjukvårdspersonal till resten av världen det mest uppmärksammade. Normalt jobbar över 30 000 kubaner i 67 olika länder, men sedan coronaviruset bröt ut har antalet vårdanställda i utlandet ökat. Medan Kubas regim kallar fenomenet för socialistisk solidaritet definierar både FN och USA det som en form av modernt slaveri.

Sedan revolutionen på Kuba 1959 har landet använt sig av så kallad medicinsk diplomati. Det var den långvariga kubanska ledaren Fidel Castro som introducerade denna strategi i syfte att förbättra landets internationella publicitet och tillvarata landets överskott av läkare och sjuksköterskor. Läkarexporten utgör cirka 6 procent av landets BNP och är därmed en avgörande inkomstkälla för Kuba.

Trots att kubansk vårdpersonal länge exporterats som arbetskraft har detta fått extra stor medial uppmärksamhet under den rådande krisen. Italien som mottagit kubanska läkare uttrycker stor tacksamhet och även andra länder har betonat värdet på kubanernas kompetens och betydelse i de krisdrabbade regionerna. Samtidigt har andra länder börjat ifrågasätta detta exportsystem och jämför det med trafficking då kubanerna ofta arbetar i undermåliga förhållanden med liten makt över sin arbetssituation, där regeringen konfiskerar majoriteten av lönen.

Dock behöver coronadrabbade regioner akut hjälp och Kuba är i behov av pengar och resurser eftersom den uteblivna turismen lämnar ett stort hål i statskassan. Detta skapar ett moraliskt dilemma. Väger Kubas export av livräddande sjukvårdspersonal upp för det strukturella utnyttjandet av den utsända personalen – vilket i slutändan gynnar diktaturen?

Förhoppningsvis kan det pågående mediala uppsvinget leda till att omvärlden tar tydligare ställning mot exploateringen av kubansk arbetskraft. Kubas regering behöver inse att man inte längre kan gömma sig bakom romantiserade termer som solidaritet för att bedriva en modern form av människohandel.

Detta är en krönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.

Vill du också skriva en krönika till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se

Dela det här: