Under fredagen (5/7-13) var det Folkpartiets Erik Ullenhags tur att bli utfrågad i Internationella stolen #Sverigeivarlden. Något av det som fördes fram var vikten av fortsatt arbete för demokratifrämjande med tydliga demokratikriterier för vapenexporten, samt att avsikten från Folkpartiets sida är att det allmänna biståndet ska bestå trots senare tids ökade avräkningar.

De senaste årens stärkta redovisnings- och effektivitetskrav är en positiv utveckling, men man bör se upp med förlorad långsiktighet och missvisande mätinstrument, menar Erik Ullenhag. Utgångspunkten bör vara eftersträvandet av ett mottagarstyrt bistånd. Detta bygger dock på att färdplaner och redovisningssystem är framtagna i en demokratisk process. Samtidigt bör svenskt bistånd kunna ges till civilsamhällets organisationer utan den berörda statens godkännande.

”Vi ska vara demokratiimperialister. Biståndet måste fokusera på fattigdomsbekämpning och insatser för MR och demokrati”, menar han.

Att ”Alliansen är den första regering som år in och år ut upprätthållit enprocentsmålet för svenskt internationellt bistånd, trots finanskris och internationell oro”, är också något som Ullenhag gärna återkommer till.

Avräkningar ur biståndsbudgeten har blivit ett hett debattämne. Ullenhag poängterar att Folkpartiets grundinställning är att det är rimligt att förhålla sig till det internationella regelverket (ODA) för vilka utgifter som faller inom bistånd, så kallade DAC-fäiga utgifter.

Det är framförallt på två utgiftsområden som regeringen fått utstå kritik för att man genomfört avräkningar från enprocentsmålet för biståndet.

Det ena området är kostnader för flyktingmottagande. Att inkludera flyktingmottagandet i biståndet, med stödet det innebär för människor som flytt förföljelse och förtryck, är inte orimligt, hävdar Ullenhag. Det är en utgiftspost som är DAC-fäig. Den övergripande långsiktiga ambitionen är att minska antalet flyktingar i världen. Det är således inte Folkpartiets avsikt att mottagandet ska få äta upp det allmänna biståndet.

Det andra området rör insatser för global klimatomställning. Här menar Ullenhag att det är viktigt med en ökad överföring till de mindre utvecklade länderna för att åstadkomma en omställning. Under klimatmötet i Köpenhamn slöts ett avtal där Sverige och en rad andra rika länder åtog sig att gemensamt avsätta 100 miljarder kr till klimatsatsningar. Med hänvisning till att Sveriges enprocentsmål för biståndet överstiger den miniminivå – 0,7 procent av BNI – för biståndet som de rika länderna kommit överens om inom FN har regeringen ändå valt att avstå alla sådana ytterligare klimatsatsningar. Man har från svenskt håll valt att räkna av dessa klimatsatsningar från enprocentsmålet. Erik Ullenhag öppnar dock för att det måste ske en löpande utvärdering av vad som ryms inom detta mål och att det kan bli aktuellt med additionella medel till klimatet.

Något som också fördes på tal är de PGU-kriterier (Politik för Global Utveckling) som fastslogs av riksdagen 2003.

Att arbetet för global utveckling ska genomsyra alla svenska politikområden är centralt, menar Ullenhag. Ett område där dock dissonansen varit stor mellan PGU:n och förd politik är i fråga om den svenska vapenexporten. Denna har saknat tydliga demokratikriterier och krav på uppfyllande av mänskliga rättigheter. ”Det har varit en dubbelmoral”.

Han berör även den konfliktyta som skapats kring uppfyllandet av PGU-kriterierna i förhållande till EU:s jordbrukspolitik. Bistånd har delats ut med den ena handen medan en protektionistisk politik utformats med den andra. Det europeiska samarbetet har ytterligare bidragit till att etablera en jordbrukspolitik som Erik Ullenhag beskriver som ”oanständig”.

Av Albin Hamnö

Dela det här:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *