International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN) tilldelas i år Nobels fredspris för sitt arbete med att få till stånd ett internationellt kärnvapenförbud. Häromdagen möttes två av deras representanter i ett samtal om hur civilt engagemang och ett gemensamt syfte kan föra spridda aktörer samman och kanske till och med förändra världen.

När den första bomben föll över Hiroshima 1945 visste inte de som var involverade i humanitära insatser vad som skulle komma att vänta. Andreas Tolf, läkare och ordförande i Läkare mot kärnvapen, inleder kvällens seminarium med en liten tillbakablick över kärnvapenmotståndets historia.

– De inledande dygnen efter bomben var kaotiska och man visste inte riktigt vad som hade skett. Personer som tillsynes hade klarat sig från bomben avled snart i infektionssjukdomar […]. Snart kom man att inse att det handlade om strålsjukan, berättar Tolf.

Idag finns det nära 15 000 kärnvapen i världen, av dessa är 1 800 redo för omedelbar avfyrning och utgör därför ett direkt hot mot oss, berättar Tolf. Just att betona den humanitära aspekten av kärnvapenanvändning – det direkta hotet som kärnvapen utgör mot människa och miljö – har varit ICAN:s framgångsrecept, tycker både Tolf och Gabriella Irsten, politisk handläggare på Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet, IKFF.

Den internationella kampanjen ICAN är ett samarbete mellan 468 organisationer i 101 länder som officiellt startade sitt arbete 2007. Kampanjen arbetar mot en kärnvapenfri värld och samlar alltifrån politiska partier och ungdomsföreningar till miljöorganisationer. Ett tidigt fokus för kampanjen var just att vända kärnvapendiskussionen från att handla om säkerhetspolitik till att handla om humanitära frågor.

– Retorik är makt. Man använde svåra ord som ”verifikationssystem”, ”maktbalanser” och dylikt. Detta gjorde att de som behärskade dessa ord blev experter och andra blev orelevanta i samtalet eftersom de inte förstod [terminologin], förklarar Irsten.

Men förutom att omformulera debatten säger Irsten också att det handlade att ta makten över debatten ur händerna på kärnvapenländerna och i stället lägga makten hos kärnvapenfria länder. Liksom de flesta män inte visade intresse för kvinnlig rösträtt och den stora massan vita inte arbetade för svartas rättigheter under apartheid i Sydafrika, likaså är inte kärnvapenstaterna idag intresserade av att diskutera en avveckling av kärnvapen, förklarar hon. Därför ville ICAN inrikta sig på att få in de länder i debatten som inte gynnas av andra länders kärnvapeninnehav.

Att kampanjen valt att arbeta med just icke-kärnvapenländer har dock inte inneburit att länderna med kärnvapeninnehav hållit sig borta. Tvärtom förklarar Irsten att desto längre ICAN har kommit i sin kamp för ett kärnvapenförbud, desto mer aggressiva har kärnvapenländerna blivit i sin retorik.

– Natoländer och Sverige har hotats från att delta i våra konferenser, berättar hon.

I juli i kom ICAN efter 10 års arbete ett steg närmre en kärnvapenfri värld. 122 länder, däribland Sverige, enades om ett avtal om en FN-konvention som förbjuder mot kärnvapen. Dessutom kommer organisationen att tilldelas Nobels fredspris i december för sina insatser. Nästa steg för ICAN handlar om att driva igenom ratificeringen av konventionen på nationsnivå, men det är inte alla som ser fördelar med avtalet.

Tolf inflikar att medan en vanlig argumentation i Sverige emot FN:s avtal om kärnvapenförbud har varit att det skulle vara tandlöst, så har hemliga amerikanska dokument visat att det finns en fruktan att uppmärksammandet av förbudet påverkar synen på kärnvapen. Just detta tycker Tolf och Irsten är viktigt. Båda förklarar att även när avtal som detta inte träder i kraft så kan de ha en mycket stor normbyggande effekt.

Tolf ger provsprängningsavtalet från 1996 som exempel. Detta har fortfarande inte trätt i kraft, men atmosfäriska tester av kärnvapen har ändå upphört. Tolf och Irsten tror att kärnvapenförbudet föra oss ett steg närmre en värld där kärnvapen inte längre ses som ett säkerhetsmedel, utan snarare är tabu. Irsten betonar också att kärnvapenförbudet visar vilken kraft som finns i civilsamhället när organisationer har ett gemensamt och tydligt mål att arbeta mot. Tolf avslutar med att betona att FN-konventionen om ett kärnvapenförbud också är en demokratisk seger:

– Kärnvapen har alltid setts som något som man inte kan påverka, civilbefolkningen fick acceptera att det sköts av politikerna. […] Detta ger hopp om att det går för civilsamhället att åstadkomma förändring i det som har ansetts oföränderligt, säger han.

Karin Klerby

Dela det här:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *