Åsikterna var många och diskussionen livad när ICLD, internationellt centrum för lokal demokrati bjöd in sex olika makthavare på den svenska biståndsscenen för att diskutera biståndets strategiska roll och huruvida demokratibistånd kan motverka fattigdom.

Den liberala författaren och debattören Fredrik Segerfeldt för stod för den mest kritiska åsikten gällande biståndet med uppfattningen att bistånd har negativa effekter för utveckling och mer specifikt demokratiutveckling. Demokrati måste komma underifrån, argumenterar Segerfeldt, medel utifrån såsom bistånd kommer därmed stjälpa snarare än hjälpa. Demokratins kärna är en dialog mellan folket å eliten och hänvisar till stöd i tidigare forskning som skulle pekar på att bistånd som ett medel utifrån minskar folkets ansvarsutkrävande av staten och eliten vilket i sin tur undergräver demokrati. Det uppstår ett dilemma inom biståndets funktion enligt Segerfeldt; länder som är i behov av bistånd har inte kapacitet att ta emot och förvalta det och de länder som har kapacitet kommer uppnå snabbare utveckling utan biståndets inblandning.

Likt Segerfeldt var Staffan Landin från Gapminder kritisk till koppling mellan demokrati och minskad fattigdom. Uppfattningen om att demokrati skulle leda till minskad fattigdom eller utveckling bygger på att vi fastnat vid en definition av utveckling – ekonomisk utveckling. Landin menar istället att demokrati och utveckling innehåller många komponenter och att det inte nödvändigtvis behöver vara ekonomisk utveckling som är det eftersträvansvärda. Han är av uppfattningen att det inte går att avgöra vilka komponenter som är viktigast, däremot i frågan om demokratiutveckling är dock institutionsbyggande centralt för utveckling.

Att institutionsbyggande är av vikt för utveckling underströk även Inga-Britt Ahlenius. Ahlenius argumenterar för biståndet roll i byggandet av institutioner som mest centralt och civilsamhällets uppbyggande är sekundär. Enligt Ahlenius räcker det inte med fria och rättvisa val för att ett land ska utvecklas till en demokrati utan pekar på värdet av en rättsstat och dess principer.

Stina Karltun från Sida var inte lika kritisk och menar att det finns ett samband mellan fattigdom och demokrati. Biståndet är något nödvändigt ont som behövs för att länder inte ska falla ner i svarta hål, samtidigt ser Karltun det som en postkolonial företeelse som bör avvecklas. Vidare argumenterar hon för att det måste finnas en politisk vilja för att biståndet ska kunna göra skillnad och om demokrati ska bli varaktig måste det finns förutsättningar för det innan det införs. Andra krafter än staten, såsom civilsamhälles organisationer, behöver stöttas i samarbetslandet – detta för att skapa dialog och ansvarsutkrävande.

Peter Öhn stod för seminariets mest optimistisk åsikt gällande kopplingen mellan demokrati och minskad fattigdom och hävdar att demokrati och fattigdom förutsätter varandra. Samtidigt medger Öhn att han inte har några bevis för detta samband, men menar trots det att Sverige ska ha ett generöst bistånd. Öhn framhåller vårt moraliska ansvar i den värld vi lever i och vill att vi bygger vårt bistånd kring det.

Bertil Odén å andra sidan anser inte att man bör bygga biståndet kring en tro om att det gör skillnad, men att det finns resultat som visar på biståndets positiva verkan för demokrati. Han betonar att demokratibistånd kräver goda kunskaper om samarbetslandet och redogör för vikten av att se till behovet i varje enskilt land och inte generalisera.  Även Odén redogör för institutionsbyggandets vikt för en demokrati och menar att de riktiga utmaningarna finns i de allra fattigaste länderna med svaga institutioner. Till skillnad från en del andra av seminariets debattörer ifrågasätter han biståndets roll i dessa länder och menar på att vi möjligtvis inte bör vara där.

Debatten om biståndets roll i utveckling och demokrati kommer att fortsätta, följ den här på Biståndsdebatten.se!

Maria Persson & Frida Jansson

Dela det här:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *