Hur ser den svenska debatten om bistånd ut idag? Avgående projektledare Noak Löfgren blottlägger debattens underliggande strukturer genom att likna debatten med en fotbollsmatch. Måste man vara bra på fotboll för att debattera bistånd?

I en värld med 7 200 miljoner människor fördelade över cirka 200 länder är det omöjligt att diskutera samhälleliga problem och lösningar utan att generalisera. Vi måste helt enkelt förenkla, från början till slut. Men vi måste komma ihåg att för varje förenkling som görs, desto mindre verklighetsförankrade blir våra resonemang. Detta glöms ibland bort i den svenska debatten om bistånd, som periodvis är så grovt förenklad att den inte längre kan bidra till det som måste vara syftet med sådana diskussioner, nämligen att klargöra hur Sverige på bästa sätt kan bidra till en bättre utveckling.

Bistånd är en budgetpost

Det vanligaste misstaget är att prata om bistånd som om det vore en metod, trots att så inte är fallet. Faktum är att det svenska biståndet är en budgetpost som finansierar ett stort antal insatser inom ett stort antal tematiska områden, världen över. Hur budgetposten får användas, alltså vilken typ av insatser som det svenska biståndet ska finansiera, regleras av regeringens strategier och policys.

Här finns många viktiga frågor att diskutera. På vilka sätt och inom vilka områden kan Sverige på bästa sätt bidra till en positiv utveckling? Är det genom humanitärt bistånd? Utbildning för barn? Sjukvårdsinsatser för minskad mödradödlighet? HIV/Aids-prevention? Mikrokrediter? Jordbruksstöd? Vatten- och sanitetsinsatser? Sociala trygghetssystem? Människor med funktionsnedsättning? Bör resurserna vikas åt att underlätta handelsrelationerna och näringslivet? Är bistånd för ökad mänskliga rättigheter och demokrati effektivt? Istället för att diskutera dessa frågor tenderar man att debattera “biståndet” som om det vore ett enhetligt tillvägagångssätt.

Förenklad debatt

Trots mångfalden av insatser tillåter vi oss idag att prata om biståndet som om det vore en enhetlig metod, oberoende av tid och rum. Det är naturligtvis vanskligt att dra alla insatser, vars enda gemensamma nämnare är att de finansieras av biståndet, över en kam. Denna förenklade debatt är både ett symtom av och en anledning till att många sakkunniga värjer sig från att delta i diskussionerna.

Problematiken blir tydligare om vi föreställer oss hur debatten skulle se ut om den vore en fotbollsmatch. Först tänker vi oss att landets medier är olika fotbollsarenor. Lokaltidningarna är småstädernas fotbollsplaner, med några hundra åskådare på läktarna. Storstadsarenorna Göteborgsposten och Sydsvenskan når ut till betydligt fler. Dagens Nyheters debattsida (DN Debatt) motsvarar världsklasslaget Barcelonas hemmastadion Camp Nou, som är Europas största arena.

På dessa arenor har det spelats många matcher (debatter) mellan biståndskritiker och biståndets utförare. Kritiska debattartiklar skrivs ofta av en enskild individ eller organisation, exempelvis en politiker, forskare, ledarskribent eller tankesmedja. Att vara ensam kommer med en stor fördel: man kan finslipa sina resonemang in i minsta detalj och bygga upp ett snabbt passningsspel av argument som motståndarlaget kommer ha svårt att bryta. Det är så här riktiga storlag, som det spanska laget Barcelona, spelar.

Mitt intryck är att de debattörer som kritiserar biståndet i regel är skickligare på att hantera den mediala dramaturgin än dem som försvarar det. Man är bättre förberedd, mer samspelt. Kritikerna är med andra ord den svenska debattens världsklasslag, debattens Barcelona.

Till skillnad från vanlig fotboll så har Barcelona i den svenska debatten, alltid överraskningsmomentet på sin sida. Medan det i fotbollsvärlden skulle vara orättvist om Barcelona alltid hade denna fördel, så är det i den svenska debatten helt i sin ordning.

”Biståndet” är inte ett lag

Problemet är bara att Barcelona ofta utmanar ett lag som egentligen inte finns, nämligen “biståndet”. När biståndet som helhet kritiseras, vem är det då som ska bemöta kritiken? Är det laget som jobbar med HIV/Aids-prevention? Är det mikokreditslaget? Är det sanitetslaget? Funktionsnedsättningslaget? Demokratilaget?

Det duger inte att generalisera så till den grad att vi inte kan skilja mellan bromsmediciner i Afrika och utbildning i Afghanistan. I fotbollstermer: Barcelona borde utmana ett lag i taget, det räcker inte att spela en match, det måste spelas många fler. Men det finns varken tid eller plats för fler matcher i media. Resultatet blir att enstaka stormatcher spelas, där hela frågan om “biståndet” ska lösas på några minuter.

Av detta enkla skäl värjer sig många för att delta i den mediala debatten. Det finns helt enkelt inte utrymme för en konstruktiv diskussion. De spelare som trots allt ger sig ut på Camp Nou för att försvara “biståndet” mot Barcelona måste vara på det klara med att nu är det fotboll som ska spelas. Det händer ofta att tjänstemän, forskare och praktiker som ger sig ut i mediaetern glömmer bort att den offentliga debatten är en annan arena än den man är van vid. Här är förenklingar och generaliseringar ett verktyg för att nå ut, inte ett nödvändigt ont. Här premieras andra förmågor än sakkunskap.

En snygg målgest viktigare än fakta

Strategin att i debatten “i lugn och saklig ton förklara hur det egentligen ligger till” är att jämföra med en ouppvärmd, stel försvarsspelare som mumlar något för att försöka få Zlatan att frivilligt överlämna bollen. Det är inte särskilt sannolikt att det lyckas. Eftersom åskådarna många gånger har svårt att avgöra vem som har rätt eller fel, så lyssnar man på den som framstår som vederhäftigast. Här är en snygg målgest viktigare än fakta.

Detta sätter fingret på vad jag menar är ett högst verkligt och allvarligt problem: idag domineras den offentliga debatten av dem som är duktiga på att spela fotboll. Den som framstår som mest pålitlig vinner, oavsett om den har rätt eller inte. Den självklara risken är att bilden som når ut till gemene man på läktarna är en bild som bygger på politiska agendor, snarare än kunskap.

Hur kan detta problem lösas? Det är inte så lätt som att “bara ge sig in i debatten”. Bara för att man är sakkunnig så betyder inte det att man kan spela fotboll. Att förvänta sig att en expert ska hantera den mediala miljöns utmaningar efter några dagars medieträning är fullt jämförbart med att förvänta sig att samma expert efter några dagars fotbollsträning ska kunna hindra Zlatan från att göra mål på Camp No.

Därför finns Biståndsdebatten.se

Kritisk granskning är en grundläggande förutsättning för förbättring, så länge den inte är alltför generaliserande och förenklad. Därför finns Biståndsdebatten.se.

Vi bevakar och sorterar den svenska debatten om bistånd för att göra det möjligt för er att följa de olika debatterna, var för sig. Hos oss pågår nu över 300 matcher (ämnen som till exempel resultat och miljö) mellan 2700 spelare (debattörer), som tillsammans har skrivit över 4600 debattartiklar sedan 1982. Vi tillhandahåller ett arkiv med utvärderingar, rapporter, propositioner och andra biståndsdokument från 1962 och framåt.

Vi gör detta för att möjliggöra diskussioner som bygger på tillgänglig kunskap snarare än politiska agendor. Om detta ska ske så krävs det att fler engagerar sig i debatten – både biståndskritiker och biståndskramare.

Noak Löfgren
Twitter @noaklofgren

Dela det här:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *