De syriska flyktingarna i Libanon måste finnas med i utvecklingsagendan och inte bara hjälpas med humanitära insatser. Fred och integration är en förutsättning för långsiktig utveckling, skriver Maddi Maxwell Hart från en libanesisk ungdomsorganisation.

Det är under de senaste månaderna som västvärlden lagt märke till de utsuddade och komplexa gränser som skapats som ett resultat av globaliseringen. Konsekvenserna av att människor lever i armod och för en ständig kamp i allt mer instabila samhällen kan i västvärlden ta sig uttryck som desperata individer, unga och gamla, fattiga och rika. Allt fler väljer att lämna allt bakom sig för att göra den farliga resan till en säkrare plats.

Jag vill betona att jag inte helt håller med om att det går att dela in länder i termer av ”utvecklade” och ”underutvecklade” med tanke på de underliggande ekonomiska antagandena om vad som menas med termen ”utvecklad”. Utveckling hänger inte bara ihop med den ekonomiska välfärden i en stat utan kan även vara kopplad till hur långt ett land har kommit i frågor som gäller socioekonomiska skillnader och diskriminering.

Jag kommer hursomhelst använda mig av termerna ”utvecklad” och ”underutvecklad” i den här artikeln för att underlätta läsningen och förståelsen. De underutvecklade länderna bör inte bara ses som ekonomiskt underutvecklade utan även underutvecklade när det gäller statens förmåga att skydda sin befolkning och värna om grundläggande mänskliga rättigheter.

Viktigt att fokusera på konfliktlösning

Regeringars och internationella organisationers ansträngningar för att värna om de mänskliga rättigheterna och skydda lokalbefolkningar bör naturligtvis ges ett erkännande. Men att finansiera projekt i andra länder utan att ha kännedom om hur situationen ser ut är inte alltid det mest effektiva eller produktiva. De flesta insatser i Syrien fokuserar på projekt som riktar sig till utsatta grupper snarare än på konfliktlösning. Konfliktlösning är minst lika viktigt.

Trots den projekttrötthet som märks i den syriska krisen, bör ansträngningar göras för att stödja projekt som främjar dialog, konfliktlösning och social sammanhållning. Dessa är några av de viktigaste verktygen som behövs för att skapa en miljö av social stabilitet.

Den fem år långa syriska krisen är mycket mer än bara en humanitär kris. Trots att det fortfarande finns ett stort behov av att ge flyktingar i Libanon nödhjälp, behöver vi också tillgodose mer långsiktiga behov. De syriska flyktingarna i Libanon måste ses som en grupp som kommer att vara kvar, även på längre sikt. De måste därför involveras i utvecklingsagendan.

Grupper måste mötas

När det gäller humanitära hjälpinsatser, så måste de utgå från de verkliga behoven i samhällena. Ta exempelvis ett av de samhällen som ligger på den libanesiska och syriska gränsen som rymmer ett antal flyktingar, dubbelt så stort som hela den libanesiska befolkningen. När samhällen tar emot insatser som enbart riktar sig till flyktingarna blir värdsamhället ännu mer utsatt och sårbart. Den här situationen bidrar till att skapa spänningar och våldsamheter – och missförstånd.

Genom att enbart rikta insatser mot flyktingar, missar organisationer möjligheten att skapa fora för interaktion mellan flyktingar och värdbefolkning. Flyktingar och värdbefolkning måste börja prata med varandra för att förstå varandra. Förståelsen kan i sin tur leda till att grupperna träffas och arbetar tillsammans och att konflikter och fördomar motverkas.

Emellertid är det viktigt att ha lokal kunskap. Lokala gräsrotsorganisationer är nyckelaktörer som sitter på spetskunskap när det gäller vilka metoder som är lämpliga för att skapa utveckling för alla. Partnerskap mellan gräsrotsorganisationer med den lokala kunskapen, internationella organisationer och finansieringsorgan bör främjas för att ge bästa resultat.

Ingen utveckling utan fred

En klok och erfaren kollega sa en gång följande till mig: ”Det kan inte finnas någon utveckling om det inte finns fred”. Jag håller verkligen med. Emellertid innebär detta att vi måste ifrågasätta utvecklade staters intresse och agerande gentemot mindre utvecklade stater. USA:s och Europas insatser i Mellanöstern har många gånger varit motstridiga. Exempelvis finns det en motsättning mellan de militära insatser som enligt mig bara befäst våld och stridigheter och det humanitära biståndets fokus på fredsfrämjande och utveckling.

Vi bör vara kritiska mot samspelet mellan statliga och icke-statliga organisationer och ta oss tid att utforska fredliga och holistiska metoder för utveckling. Utan krafttag för internationell solidaritet – där nord möter syd på lika villkor – kommer det inte att ske någon förbättring av den nuvarande situationen.

Maddi Maxwell Hart

Dela det här:Share on Facebook0Tweet about this on TwitterEmail this to someone

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *