Debatt

Sverige och utmaningarna för EU:s utvecklingssamarbete

Sveriges nya regering bör arbeta för att få fler svenskar på nyckelposter i EU-kommissionen samt för att förstärka EU:s utrikesförvaltnings inriktning på att hantera såväl de globala utmaningarna som de effekter som EU-politiken har på andra områden än utvecklingssamarbetet. Det menar Bertil Odén, skribent med lång erfarenhet av bistånds- och utvecklingsfrågor.

Vid ett intressant seminarium, organiserat av Föreningen för Utvecklingsfrågor och Concord i förra veckan, diskuterades utmaningarna för EU:s utvecklingssamarbete i ett geopolitiskt landskap under snabb förändring, hur väl EU är rustat för att bedriva detta arbete och Sveriges roll i detta sammanhang.  Här är några kommentarer från åhörarplats kring vad som kom fram under seminariet.

Geert Laporte från tankesmedjan ECDPM gav en pedagogisk översikt av EU:s utmaningar i en värld där geopolitiken snabbt förändras, antalet sköra och konfliktdrabbade länder ökar och EU:s ekonomiska, politiska och demografiska inflytande försvagas. Geert Laportes kanske viktigaste kommentar var att trots att EU är världens största handelsblock, EU-kommissionen och dess medlemsländer tillsammans står för 60 procent av allt offentligt bistånd, har värdedrivna utvecklingsmodeller (MR, bra samhällsstyrning, inkluderande tillväxt, jämställdhet etc.) och betraktar sig självt som en modell för regional integration så uppfattas EU av andra aktörer som ”a payer and not a player”.  Detta tolkar jag som att gapet mellan EU:s självbild och vad omgivningen ser är stort.

Laporte påpekade också att EU:s utrikesförvaltning, EEAS, arbete hittills i första hand har varit fokuserat på säkerhets- och utrikespolitiska frågor. Dess kompetens är mindre på politikområden som utrikeshandel, klimat, energi, ekonomi, jordbruk och miljö. Detta skapar problem när de höga ambitionerna för EU:s koherens mellan utvecklingsmålen och målen inom andra politikområden ska genomföras. Förväntningarna på EU att utveckla en gemensam europeisk politik är hög, men i praktiken är medlemsländernas intresse att släppa ifrån sig ansvar för frågorna liten och organisationen i Bryssel ännu inte anpassad till att ta ett sådant ansvar.

Det ofta anförda påpekandet att EU-kommissionen och EU:s medlemsländer tillsammans står för omkring 60 % av OECD-ländernas samlade bistånd, riskerar att undanskymma att själva kommissionens bistånd är knappt tre gånger Sveriges eller något större än Tysklands. I enskilda länder är kommissionen därför på de flesta områden sällan dominerande, utan ofta en stor eller mellanstor aktör. Tanken att kommissionen i de enskilda samarbetsländerna automatiskt ska vara någon sorts samordnare av biståndet från alla medlemsländerna leder därför fel och är resultatet av ett typiskt huvudstadstänkande. Den riskerar att skapa onödig byråkrati mellan givarna i de enskilda samarbetsländerna. Konstellationerna av aktörer som samarbetar inom ett visst område, t.ex. utbildning, hälsovård, samhällsstyrningsfrågor eller infrastruktur, är alltid olika och vem som är bäst lämpad att samordna hänger på vem som i det enskilda fallet har bäst kompetens och resurser. Där bör EU-kommissionen vara en aktör bland alla andra. Däremot kan kommissionens representant, när omständigheterna tillåter detta, företräda hela EU-kollektivet i den så kallade policydialogen med biståndsmottagaren. Även här kan dock detta försvåras av oenighet mellan medlemsländerna om policyprioriteringarna.

För EU-kommissionen liksom för många av medlemsländerna kommer betydelsen av samverkan (koherens) mellan de olika politikområdena att bli ännu viktigare framöver. Den omprövning av den svenska PGU-politiken som behöver genomföras måste bland annat bidra till att åstadkomma en sådan förstärkning av koherenstänkandet i alla EU:s institutioner. Detta kräver en förstärkning av PGU-maskineriet också i det svenska regeringskansliet, något som påpekats av såväl OECD som Statskontoret.

När den nya svenska regeringen nu ska arbeta fram den nya biståndsplattform som aviserades i regeringsdeklarationen kommer några av de vägvalsfrågor man måste ta ställning till att vara kopplade till EU och hela dess utvecklingspolitik. Ett sådant vägval gäller det normativa arbete i EU som Marina Berg vid seminariet starkt underströk betydelsen av. Här handlar det om hur hårt Sverige ska driva de tre svenska tematiska prioriteringarna demokrati och respekt för mänskliga rättigheter, jämställdhet samt miljö och klimat i förhållande till vilken energi som ska läggas på att ytterligare förbättra effektiviteten i kommissionens institutioner och mekanismer för insatser på områden som infrastruktur, energi, jordbruk, industri och servicenäringar. Alla förslag av det här slaget brukar mötas med argumentet att man kan göra både-och. Viljan att medge att prioritering av någon eller några verksamheter också innebär nedprioritering av andra är ofta svag bland beslutsfattare.

Några tänkbara åtgärder för att stärka det svenska inflytandet i EU:s utvecklingspolitik och att bidra till att effektivisera genomförandet av denna politik är:

  • Lägg mer energi på att stödja rekrytering av svenskar på nyckelposter i EU-kommissionen.
  • Driv på för att förstärka EU:s utrikesförvaltnings inriktning på att hantera globala utmaningar inom områden som klimat, miljö, energiförsörjning, vattenförsörjning, livsmedelsförsörjning och skydd mot pandemier.
  • Förstärk ytterligare de svenska ansträngningarna att öka positiva och begränsa negativa effekter av EU-politiken på andra områden än utvecklingssamarbetet. Exempel på sådana områden är jordbruk, energiförsörjning, delar av handelspolitiken, beskattning av miljöförstöring och klimatutsläpp och regelverken för kapitaltransaktioner. Här måste den svenska PGU-politiken ännu starkare involvera också det svenska agerandet i EU.

Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.

Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se

Dela det här: