Allt färre äger allt mer av världens odlingsbara mark. Pensionsfonder, regeringar och multinationella bolag är några av dem som investerar i mark – på bekostnad av småbrukare och urfolk. Nu måste Sverige agera för att försvara människors rätt till mat, mark och makt, skriver Rebecka Jalvemyr på organisationen FIAN.

De senaste årens mat-, energi- och finanskriser har gjort att efterfrågan på mat, mineraler, bränsle och djurfoder ökar stadigt. Det gör att mark ses som en attraktiv investering. Investerarna som roffar åt sig stora markområden är alltifrån pensionsfonder till regeringar och multinationella bolag som köper upp eller arrenderar mark över en lång tidsperiod.

Lockar med arbetstillfällen för fattiga

Majoriteten av de fall av sådan här landgrabbing sker i länder där mark tidigare ägts av staten, men som nyttjats av grupper som har olika grad av erkännande och skydd av deras traditionella och informella markrättigheter. I dessa länder lever ofta en stor del av befolkningen i fattigdom. Ofta använder stater och företag argument om att de stora markförvärven bidrar till utveckling och skapar arbetstillfällen för fattiga. Verkligheten visar däremot att de leder till konflikter och allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter såsom rätten till mat, vatten och bostad.

För några år sedan verkade det som om alla var rörande överens om att få ett stopp på vågen av landgrabbing. Ett av de största framstegen för att hindra utvecklingen var framtagandet av The Voluntary Guidelines on the Responsible Governance of Tenure of Land, Fisheries and Forests (Tenure Guidelines) som antogs av Kommittén för en tryggad livsmedelsförsörjning (UN Committee on World Food Security, CFS) i maj 2012. Riktlinjerna arbetades fram med ett brett deltagande av stater, privat sektor, civila samhället och akademin. Syftet är att förbättra staters förvaltande av mark-, fiske- och skogsrättigheter till fördel för alla, men med särskilt fokus på sårbara och marginaliserade grupper. Till exempel anges vikten av att skydda traditionella och informella markrättigheter. Nu har debatten svalnat och två olika perspektiv att se på mark har utkristalliserats och med det två olika lösningar.

1. Mark som handelsvara: marknadsbaserat perspektiv

Det första perspektivet utgår från att mark utan privat individuell äganderätt är dött kapital då den inte kan användas för finansiella transaktioner eller som säkerhet för investeringar. Det utgår också från att marknadslösningar kan effektivisera användningen av marken genom att göra det enkelt för människor som lever i fattigdom att sälja sin mark och lämna jordbruket. Gemensam, offentlig eller statlig mark ses här som en förlorad (ekonomisk) tillgång som borde göras tillgänglig för privatpersoner som antas vara rationella ekonomiska aktörer.

Detta perspektiv använder begrepp som formalisering av markrättigheter, säkra markrättigheter och skydd av privat egendom. De som anammar detta perspektiv är bland annat Världsbanken och investerare som försöker få landgrabbing att fungera genom att utveckla principer för investerare, men i övrigt fortsätter som vanligt.

2. Mark som en mänsklig rättighet: människorättsbaserat perspektiv

Det andra perspektivet har som utgångspunkt att tillgång till mark och naturresurser är grundläggande för uppfyllandet av ett antal fundamentala mänskliga rättigheter, som rätten till mat, vatten, bostad och kultur. Stater är ansvarsbärare med skyldighet att respektera, skydda och uppfylla människors mänskliga rättigheter. Människor ses som rättighetsbärare. Detta innebär rätten att – individuellt eller tillsammans med andra – använda och kontrollera mark och relaterade naturresurser för att kunna försörja sig och leva samt utveckla kulturer och territorier.

Centralt i detta är rätten till självbestämmande, vilket involverar människors deltagande i utvecklingen av politik, regelverk och policys, till exempel mark(om)fördelning, gemensamma markrättigheter och restriktioner i marköverföring. Detta perspektiv har fokus på strukturella aspekter och söker inte enbart stoppa landgrabbing utan även säkerställa demokratisk kontroll över naturresurser. Flera av FN:s speciella rapportörer har stöttat detta perspektiv och menar att småbrukares och urfolks markrättigheter måste stärkas.

Landgrabbing måste upp på agendan

Då landgrabbing fortsätter, utan att visa tecken på att avta, är det tydligt att debatten återigen måste väckas till liv och att förståelsen för vad landgrabbing är måste vidgas. Landgrabbing handlar om allt från tillgång till och kontroll över naturresurser och alla globala politiska, ekonomiska och finansiella processer som sker just nu – inte minst gällande klimatförändringar.

Landgrabbing innebär inte bara det fysiska rofferiet av resurser. Det handlar även om att ta kontrollen över avgörande beslutsfattande processer kring hur, av vem och för vilket syfte naturresurser bör användas. Många av dagens landgrabbingfall är legala, men för den skull inte legitima. Centralt i detta är hur mäktiga aktörer inom till exempel jordbruksindustrin får ökat inflytande över tolkningar, eller rena omskrivningar, av regelverk och lagar för att kontrollera resurser.

Regeringen måste välja människorättsperspektivet

Regeringen har förbundit sig att hela den förda politiken ska sträva mot global hållbar utveckling. Om Sverige menar allvar med detta måste vi välja människorättsperspektivet framför marknadsperspektivet – och för det krävs regler och uppföljning för företag och investeringar.

Vi måste också stödja småskaliga jordbrukare och producenter eftersom deras verksamhet är nödvändig för hållbar utveckling och en global rättvisa. Just nu håller FN på att ta fram en deklaration för småbrukares och landsbygdsarbetares rättigheter. Syftet är att få till en lagstiftning som skyddar deras intressen. Sverige bör aktivt arbeta för en sådan deklaration och för en fullvärdig implementering av Tenure Guidelines för att stoppa landgrabbing globalt.

Rebecka Jalvemyr

Dela det här:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *