Tanken med vetorätten i FN:s säkerhetsråd var att skydda stormakternas suveränitet, men idag används vetot i stället ofta för egenintressen och politiskt spel. Sverige måste verka för en attitydförändring i vetofrågan, skriver Vendela Runold och Magnus Lundström från kampanjen Stop Illegitimate Vetoes.

“Vi måste reformera vår värld, och jag är hängiven till att reformera FN”, sade Antonio Guterres under sitt tal vid Generalförsamlingens öppnande i september. Hans uttalande gav uttryck för den strävan efter förändring som präglat agendan sedan han tillträdde som FN:s generalsekreterare. Men, som en mörk skugga över Guterres reformvilja ligger dödläget i debatten kring vetot i FN:s säkerhetsråd. Det krävs en förändring av vetots användning för att bevara FN:s trovärdighet som aktör för internationell fred och säkerhet.

Det yttersta ansvaret för upprätthållande av fred och säkerhet har i FN förelagts säkerhetsrådet, som är FN:s mäktigaste organ genom sin befogenhet att anta bindande resolutioner för medlemsländerna. Rådet är uppbyggt av 15 medlemsländer, varav tio väljs in på roterande femårsmandat, och sista fem är de permanenta medlemmarna, de så kallade P5. Dessa permanenta medlemmar är de segrande stormakterna efter andra världskriget, USA, Storbritannien, Ryssland, Kina och Frankrike, vilka alla har vetorätt – alltså rätten att stoppa en resolution från att antas. Historiskt sett tjänade vetorätten ett syfte; det var en förutsättning för stormakternas medverkan i säkerhetsrådet och en försäkran om att dessa länders suveränitet inte kränktes.

Vetot används för egenintressen

Utvecklingen av vetots användande har dock gått i en annan riktning. En riktning som innebär att veton läggs av anledningar som är oförenliga med FN-stadgans syften. Istället för att brukas för sitt ursprungliga syfte, såsom att slå vakt om säkerhet runtom i världen, eller freda sin egen säkerhet gentemot andra länder, används vetot idag baserat på egenintressen och politiskt spel. Det brukas som ett instrument för att skydda sina allierade eller säkra geopolitiska fördelar, snarare än för att skydda det vetoläggande landets egen befolkning eller territorium. Vi kallar dessa för illegitima veton, då de läggs av illegitima anledningar.

Det finns ett flertal exempel på denna typ av veto, och i ett antal av dessa fall har konsekvenserna gått stick i stäv med säkerhetsrådets uttalade syfte. Ett exempel är det veto Kina lade 1997 mot att FN skulle skicka medicinsk personal och militära observatörer till Guatemala, som efter år av inbördeskrig nått ett avtal om eldupphör. Kina gav anledningen att Guatemala tidigare satt sig emot Kina i FN, samt att Taiwan, som av Kina anses vara en revolterande provins snarare än en egen stat, hade inbjudits till en fredsceremoni i Guatemala City. Detta veto hade ingen direkt koppling till Kinas säkerhet, utan tjänade enbart som ett sätt att markera, med följden att en resolution som kunde varit potentiellt viktig för Guatemalas fredsprocess stoppades.

På senare år har de svåra humanitära konsekvenserna av vetots missbruk blivit allt tydligare. Låsningar i säkerhetsrådet om resolutioner mot Assad-regimen i Syrien har tydligt synliggjort FN:s tandlöshet inför att agera mot grymheter när någon av de permanenta medlemmarna har politiska anledningar att inte förhindra dem. Följderna är tydliga och mycket dystra: missbruk av vetot innebär att starka nationer och dess allierade utan reprimander kan sätta egenintresse framför internationell rätt.

Orealistikt att vetot avskaffas – men något måste göras

När Jan Eliasson, före detta vice generalsekreterare i FN, fick en fråga om vetot vid en föreläsning i Uppsala i september, konstaterade han att ett avskaffande av vetorätten är orealistiskt. Ett beslut om avskaffande innebär en ändring av själva stadgan, något som ännu aldrig inträffat sedan FN:s inrättande. Dessutom står det även inför ett orubbligt Moment 22, där P5 kan lägga in veto mot ett sådant beslut. Men, lade Jan Eliasson till, det krävs en normativ förändring av vetot. Det måste ”hamras in att användandet av vetorätten är ett misslyckande”.

Med bakgrund av detta hävdar vi starkt att användningen av illegitima veton är ett aktivt hinder för att uppnå det som är Säkerhetsrådets ursprungliga syfte – att verka för fred och säkerhet. Ju fler tillfällen som vetot missbrukas, desto tydligare blir det att FN:s normativa och exekutiva makt urholkas allt mer. Då avskaffande av vetot inte är ett sannolikt scenario menar vi, i linje med Eliasson, att det krävs en attitydförändring kring hur och när vetot används. En attitydförändring som innebär att hela säkerhetsrådet tar sitt uppdrag för global säkerhet på allvar och inskärper ett veto är ett misslyckande.

En attitydförändring som manar till att de förenta nationerna verkar enade och där säkerhetsrådet strävar efter säkerhet – globalt. FN-stadgan kan inte ändras, men den kan följas, och bör så göras med respekt för dess ursprungliga syfte.

Sverige måste verka för förändring

I nuläget har Sverige mer än ett år kvar av sin mandatperiod i säkerhetsrådet. Denna position medför inflytande, men minst lika stort ansvar. Vi uppmanar därför Sverige att verka tydligare för att förändra attityden till vetot, och för att på så sätt förändra en organisation som inte lever upp till sitt syfte. För även om Sverige är en liten makt, är dess inflytande ändå reellt. Om Sverige vill fortsätta vara ett internationellt föredöme för mänskliga rättigheter, jämlikhet och demokrati krävs agerande mot det illegitima vetot.

“Vi är här för att tjäna”, sade Guterres avslutningsvis i sitt tal och hänvisade till FN:s roll, men för att kunna tjäna det internationella samfundets bästa måste det säkras att FN-stadgan och dess syfte inte kan åsidosättas till förmån för nationella och geopolitiska intressen i säkerhetsrådet. Därför bör Sverige nu ta sin chans som medlem i säkerhetsrådet att lyfta detta på allvar. En förändring av tankegångarna i säkerhetsrådet kommer inte vara lätt. Det kommer kräva envishet och visioner, men på sikt kommer en förändring av attityden inför vetot vara nödvändig. Både för att upprätthålla FN:s trovärdighet, och för alla de människor som blir lidande när mäktiga staters intressen går före FN-stadgan och internationell rätt.

Vendela Runold och Magnus Lundström

Dela det här:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *