Malawis jordbruk beskrevs nyligen som en framgångssaga men står nu återigen inför problem. Hur kunde det gå så snett? Skulle en kvinnlig ordförande för den Afrikanska unionen och en kvinnlig president för Malawi kunna gör skillnad i kampen mot hunger och fattigdom och behovet av att åstadkomma mer jämställda levnadsvillkor? Det frågar sig Linley Chiwona-Karltun och Inge Gerremo, som båda är verksamma vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU)

2010 deklarerade President Bingu wa Mutharika i Malawi, då också ordförande för den Afrikanska Unionen, AU, en ”Africa Food and Nutrition Security Day” som skulle uppmärksammas den 30 oktober varje år. Vikten av att uppmärksamma mat- och näringsfrågor i Afrika underströks av de afrikanska statscheferna vid unionens 15:e toppmöte i i Kampala, Uganda i juli 2010. Genom det Nya partnerskapet för Afrikas utveckling (NEPAD), den Afrikanska unionens gemensamma utvecklingsprogram, skulle  man  intensifiera arbetet med fattigdomsbekämpning, främja uthållig utveckling, stärka integrationen av de  afrikanska länderna i världsekonomin och bl.a. öka kvinnors aktiva medverkan.  NEPAD skulle se till att Afrika nådde sin del av millenniemålen. Tio år senare är Afrika fortfarande långt från att nå  målen om än med en del hoppfulla undantag. När den nya och första kvinnliga ordföranden för AU, Nkosazana Dlamini-Zuma, tog över ordförandeskap i år kunde hon konstatera att bara 20% av NEPADs budget kom från länderna själva.  Hur kunde Afrika tro sig kunna åstadkomma en uthållig utveckling när 80% av pengarna för detta kom utifrån? Finns det någon egentlig vilja bland Afrikas länder att utrota hunger och fattigdom, var hennes fråga, när så begränsade egna resurser avsätts?

2005 bestämde sig en envis president i ett litet fattigt land, Malawi, Bingu wa Mutharika, för att trotsa Världsbanken och EU genom att förse landets bönder med subventionerad konstgödsel och hybridmajsutsäde. Inom två år gick Malawi från ett ”tiggande land till att bli ett majsexportör”. År 2012 har Malawi återigen en matkris framför ögonen.

2005 bestämde sig en envis president i ett litet fattigt land, Malawi, Bingu wa Mutharika, för att trotsa Världsbanken och EU genom att förse landets bönder med subventionerad konstgödsel och hybridmajsutsäde. Inom två år gick Malawi från ett ”tiggande land till att bli ett majsexportör”. År 2012 har Malawi återigen en matkris framför ögonen.

Det finns många förklarande faktorer. Enligt Africa Renewal Online beror detta på maktoncentration till en enda person, självsvåldigt ledarskap och ett alltför starkt beroende av bistånd. Men det finns också andra viktiga faktorer som uteblivna eller försenade regn som gör att bönderna inte kan  planera sin sådd mm på gårdarna. Många gånger har det sagts och skrivits om hur ökad bevattning väsentligt skulle kunna förbättra matförsörjningen, inte minst i Malawi där Malawisjön är Afrika’s tredje största sjö. Vi tror, i det här sammanhanget, att tekniska lösningar bara är en del av svaret . Vi tror också att lite mer av ”kvinnligt sunt förnuft” skulle kunna ge Malawi bättre förutsättningar för en stabil matförsörjning.

Sedan Malawis nya  kvinnliga president, Joyce Banda, tillträdde sin tjänst tidigare i år, har hon upplevt en mängd motgånger. Bl.a. har en devalvering av den malawiska valutan med 50% gjort det betydligt dyrare att köpa nödvändiga basvaror. Malawis jordbrukspolitik inriktas nu på protein-näringsrika och torkresistenta grödor och på bl.a. getter för att hantera de osäkra  regnen som påverka majsodling. Torkan har lett till att presidenten reser runt landet och delar ut majs och majsmjöl till behövande. Det har i sin tur orsakat missnöje bland andra som också drabbats av hungersnöd. Varför går det så trögt för Malawi, trots att president Joyce Banda vunnit pris för sitt arbete med att bekämpa hunger, Africa Award for Leadership for the Sustainable End of Hunger?

Hur många gånger har vi inte läst eller sett siffran ”fyra femtedelar av basfödan söder om Sahara odlas av kvinnor?”. Jämför det med hur många gånger har vi sett eller hört talas om en kvinnlig afrikansk jordbruksminister?

Mindre än en tredjedel av Malawis regeringsmedlemmar är kvinnor. Så länge som kvinnor är minoritet i viktiga ledande maktpositioner i Afrika tycks det vara omöjligt att uppnå verklig förändring. Hur många gånger har vi inte läst eller sett siffran ”fyra femtedelar av basfödan söder om Sahara odlas av kvinnor?”. Jämför det med hur många gånger har vi sett eller hört talas om en kvinnlig afrikansk jordbruksminister? Om kvinnor i Afrika har ett sådant stort ansvar när det gäller matproduktion och livsmedelssäkerhet borde det vara i hög grad angeläget  att en så tung post innehas av en väl kvalificerad kvinna? De finns!

Närmare fyra femtedelar av basfödan söder om Sahara odlas, som nämnts, av kvinnor. Men, när det gäller jordbrukspolitiken inklusive det viktiga arbetet i förädlings- och försäljningsleden så dominerar fortfarande männen totalt. Kvinnor måste, med andra ord, få stöd för och en mer framträdande roll i utvecklingsländernas jordbruk. Just nu när  klimatförhandlingarna, återigen, har misslyckats i Doha, är det ännu viktigare att vi inte bara ”pratar” om klimatförändringarna. Det är i hög grad angeläget att identifiera och stödja konkreta insatser. En sådan handlar om hur vi kan stärka kvinnors roll i arbetet med att bekämpa hunger och fattigdom genom förbättringar i jordbruket. Detta är forskningserfarenheter som tydligt framkommer i samband med den svenska regeringens särskilda satsning på global livsmedelsförsörjning och som diskuterades vid det av Sveriges lantbruksuniversitet och Makerere-universitet anordnat symposium i Kampala i förra veckan med deltagande av över 100 afrikanska och svenska forskare.

Nu när äntligen ett av Afrikas länder, Malawi, visat att demokratin kan fungera och valt en kvinnlig president, varför hörs då inte fler röster om att stödja utvecklingen där?

Sverige är,  ett bra exempel på hur kvinnor på politisk nivå har kunnat och kan påverka frågor kring mat, hälsa och allmänt välbefinnande. Nu när äntligen ett av Afrikas länder, Malawi, visat att demokratin kan fungera och valt en kvinnlig president, varför hörs då inte fler röster om att stödja utvecklingen där? Var finns intresset för ett mer långsiktigt svenskt jordbruksstöd  till Malawi?  Väntar vi på ytterligare en  hungerkatastrof så att vi kan skicka mat och skramla med våra insamlingsbössor? Malawi har visat att man kan producera tillräckligt med mat och mycket mer än så. Varför inte stärka arbetet med den nya  gröna och miljömässigt hållbara revolution som nu behövs där? Ta chansen att stödja Malawis småbrukare, i huvudsak liktydigt med kvinnorna, nu när landet leds av en kvinnlig president!

Dela det här:

Kommentarer inaktiverade.