Betydelsen av de utvärderingar som ledarskribenten Carl Von Seth efterlyser fler av har överdrivits i Sverige och andra givarländer de senaste åren. Det går inte att ringa in alla de faktorer som bestämmer biståndets effekter, skriver professor Göran Hydén i en replik.

Skall vi verkligen bry oss om biståndets effekter? Carl Johan von Seth i en signerad artikel i Dagens Nyheter (13.8) menar att vi så ska och förordar därför ett större anslag till utvärderingar i biståndsbudgeten. Det finns dock fyra goda skäl till att en sådan satsning lätt blir ett slag i luften.

Det första skälet är att det svenska biståndet vilar minst lika mycket på moraliska som ekonomiska grundvalar. Solidariteten med världens fattiga folk har alltid varit en grundstomme i svensk utvecklingspolitik.

Enligt Europakommissionens egen opinionsundersökning – Eurobarometern – är biståndet betydligt djupare förankrad i Sverige än på andra håll på kontinenten. Hela 70 procent av tillfrågade svenskar menar att vi måste hålla vårt löfte att öka biståndet till utvecklingsländerna jämfört med bara 49 procent i genomsnitt för andra länder. 76 procent av svenskarna gentemot endast 44 procent i de andra länderna är beredda att betala mer för livsmedel eller andra produkter från u-länderna för att hjälpa människorna där (fair trade). Svenskarna är också genomgående bättre informerade om biståndets inriktning och utformning är de tillfrågade i andra länder.

Svenskarna reagerar i första hand på det som är oschyst. De anser att korruption och miljöförstörelse är de största hindren för att biståndet ska nå sina mål. En vit elefant här eller där ruckar inte på folkopinionen på något påtagligt sätt. Enprocentmålet ligger väl förankrat i det svenska tänkandet. Det är i första hand tyckarna som bråkar om effektiviteten.

Det andra skälet är att utvärderingar skapar helt felaktig uppfattning om hur utveckling kommer till stånd. De uppmuntrar ett linjärt tänkande som om utveckling enbart kan ledas tillbaka till enskilda offentliga beslut. De skär bort omgivningens inflytande och möjligheten att utveckling tillkommer spontant via enskilda individers eller organisationers kreativitet. Fokus läggs på det formella på bekostnad av det som oftast gäller – det informella.

Statsrevisorerna i Sverige och andra biståndsländer kräver denna inriktning men det innebär att man tilldelas en uppfattning om biståndets roll som är både överdriven och missvisande. Genom den samordning eller harmonisering som skett i OECD:s regi på senare år har klyftan mellan de resultatorientade givarna och de politiskt förankrade beslutsfattarna i mottagarländerna tilltagit. Detta kommer fram inte minst i de policy-dialoger som givarna har med regeringarna i mottagarländerna.

Det tredje skälet är att utvärderingar fokuseras på nuet – alltså det som skett under vanligtvis en kort tidsperiod som godtyckligt bestämts för att skapa en ram för ansvarsuttagande. De riktar sig till givarna snarare än de som har ansvaret i mottagarländerna. Mycket pengar och intellektuell energi har ägnats åt att arbeta fram metoder som fångar in så mycket som möjligt i komplicerade modeller för att därigenom påvisa policy-relevanta kausala relationer.

Baksidan av dessa ansträngningar är att vad som visas upp på pappret har väldigt lite att göra med verkligheten. Ju sofistikerade metoderna blir desto längre från det som verkligen sker tenderar analysen att bli. Den blir stel och avspeglar i bästa fall ett faktiskt tillstånd men inte den process som bestämmer resultaten. Den kanske har de rätta akademiska kvaliteterna men saknar den policyrelevans som ändå är avsikten med utvärderingarna. Mot denna bakgrund är det inte så konstigt att trots häftiga konsultutgifter hamnar dessa på kontorshyllan eller i arkiven. De utförs mer för att fullgöra formella förpliktelser än för att bidraga till en förståelse av hur samhällsutveckling skapas.

Det fjärde skälet är att genom harmoniseringen och överenskommelsen givarna emellan att utföra utvärderingar enligt en gemensam mall blir den kunskap som skapas om bistånd och utveckling både snäv och standardiserad. Detta är en olycklig tendens inte minst mot bakgrund av att den akademiskt baserade forskningen i dessa frågor får minskat finansiellt stöd och därför är i avtagande. Afrikanska forskare lockas till att försörja sig via konsultuppdrag som begränsar deras möjlighet att bidraga till en självständig tolkning av sina länders problem och utmaningar. Den konventionella uppfattningen om Afrika har i allt större grad kommit att präglas av utvärderingarnas metodik och slutsatser.

Problemet är inte att regering och riksdag i Sverige och i andra givarländer bryr sig för lite om biståndets effekter som von Seth anser. Problemet är det motsatta: utvärderingar har fått en överdriven roll.

Problemet är inte att regering och riksdag i Sverige och i andra givarländer bryr sig för lite om biståndets effekter som von Seth anser. Problemet är det motsatta: utvärderingar har fått en överdriven roll. De påverkar inte folkopinionen. De missar hur samhällsutveckling kommer till stånd. De kostar alldeles för mycket för de insikter som produceras för beslutsfattandet. De skapar en stereotypisk, inte sällan missvisande uppfattning om verkligheten som lätt blir konventionell kunskap i policykretsar.

Givarna måste sluta leta efter nålen i halmstacken. Det går inte att på ett övertygande sätt ringa in alla de faktorer som bestämmer biståndets effekter, i synnerhet de kortsiktiga som man så ivrigt söker på felaktiga premisser. En förfinad metodik på pappret leder en vilse i verkligheten. De sociala och politiska processerna har sin egen väg.

Sverige och de andra givarländerna blev moderna och starka samhällen utan en enda utvärdering. De gick sin egen väg. Idag eftersträvar de afrikanska länderna samma sak: att få en chans att ta större ansvar för både de smärtor och den fröjd samhällsutvecklingen skapar. Beständiga förändringar kommer inte på guldbricka även om de serveras av välmenande givare.

Vad som krävs är ett långtidsperspektiv och en metodik anpassad därefter. Kasta bort mallarna och låt självständiga utredare och forskare ta sig an uppgiften. Det behövs mer variation i tänkandet och framförallt mer reflektioner kring framsteg och felsteg. Ta konsekvenserna av att utveckling inte är något man ”fixar” med hjälp av standardiserad praxis. Det krävs mer djup och mindre skum på ytan i analysen. Detta vore de bästa sätten att använda promillen i biståndsbudgeten som är av för att utvärdera effekterna.

När det gäller folkopinionen kan man följa danskarnas exempel att ”sälja” biståndets långtidseffekter via kort sammanfattande information i stora bokstäver på utansidan av de danska statsbanornas tågsätt. Står man på Hovedbangården i Köpenhamn och väntar på tåg får man just den information om effekterna som folk uppskattar och utvärderingarna missar. Svenska regeringen tillsammans med SJ och dess gråa X2000 – och varför inte de blå SL-tågen i Stockholm – kunde köra samma spår.

Göran Hydén
Professor emeritus, biståndskännare

Dela det här:

4 kommentarer till Ska vi bry oss om biståndets effekter?

  • Tom Alberts:

    Efter 4 årtiondens arbete med bistånd. både på fältet och som forskare och med mer än 30 utvärdringar bakom mig menar jag att Göran Hydén inte vet vad han pratar om.
    Redan 1982 skrev jag en debattartikel I DN “Vårt bistånd saknar kunskap och långsiktighet.
    Efter flera års arbete för EU med att utvärdera stora forskningsprogram betr. “policy relevant research” har jag blivit pessimistisk. Akademiker saknar erfarenhet av verkligheten och å andra sidan då en jur kand kan torgföra sig som expert på utvecklingsfrågor blir jag ororlig.

  • Göran Hydén:

    Tack Tom Alberts för Dina synpunkter på min artikel, men jag fattar inte riktigt vad den går ut på och varför det görs hänvisning till “en jur.kand.” Du måste ha förväxlat mig med någon annan. Sedan vill jag lägga till att visst finns det akademiker som är långt från verkligheten, men det gäller inte alla. jag räknar mig inte dit. Det är kommersialiseringen av utvärderingarna och de faktorer jag nämner i min artikel som gör att teori och verklighet skiljer sig så mycket åt.

  • Tom Alberts:

    Hej Göran,

    Vi träffades för länge sedan då jag jobbade på SAREC.

    Personligen menar jag att utvärderingar är oerhört viktiga men att det krävs mycket job och kunskap till att få fram “policy relevant” slutsatser.

    Jag har många synpunkter på de utvärderingar som görs t.ex. genom Sida. Tidigare var utvärderingsenheten ganska oberoende och rapporterade direkt till Sidas styrelse. Sedan dess har genraldirektören det yttersta ansvarett. Men det är de olika avdelningarna inom Sida som har huvudansvaret.Jag kan nämna groteska konsekvenser. T.ex. förbjöds jag att ta upp genusfrågor I en viktig utvärdering. Och en handläggare var kritisk till att jag ville belysa frågan om kostnaderna för att anlita ett universitet.

    Tidigare krävde Sida ett s.k. “Management reply” dvs att sammanfatta hur man tänkte sig en uppföljning av utvärderingen. Det kravet finns inte längre.

    Ett annat störande element är att budgeterna för utvärderingarna har minskat genom åren och därmed måste man göra kompromisser, dvs tumma på kvaliteten. Och, för att kunna göra en bra utvärdering måste det finnas ett väl fungerande “monitoring” system. I samtliga utvärderingar jag har gjort och läst fanns inte nödvändiga basdata.

    Regeringen har försökt att införa resultatstyrning inom biståndet. Tyvärr har det inte gett manga posditiva resultat. Tag t.ex. ett kreditprogram på landsbygden. Oftast ges statistik på antalet lån, belopp och återbetalningsfrekvensen. Utifrån ett redovisningsperketiv kanske är det ok. Men jag vill veta t.ex. om konstgödelsanvändningen och användningen av förbättrat utsäde har ökat. I bästa fall går det kanske att få fram statistik på produktionsökningen.

    Jag har genom åren sett till att inte vara beroende av en enda biståndsgivare. T.ex. efter en kritisk utvärdering av ett stort NORAD program I Tanzania fick jag inga fler job under några år. Som konsult är man ju beroende av uppdrag och det krävs mycket integritet att vara kritisk i negativ bemärlkelse. För manga år sedan skrev jag I en utvärdering om en omfattande corruption. Sida handläggaren beordrade mig att ta bort den analysen.

    Jag vill oftast undvika namn. Jur kanden var självklart inte du.

    Just nu filar jag på en artikel om att Sverige och “like minded grouo” bör satsa på barnbidrag. Hoppas att du orkar att läsa den.

    Ha det, Tom

  • Kenneth G Forslund:

    Göran Hyden pekar på varför det är svårt att utvärdera biståndet och dessutom svårigheten med att utvärdera rätt saker. Men det är ingen orsak för att låta bli att utvärdera. Det viktiga i den debatt som pågått de senaste veckorna är behovet av oberoende utvärdering som har fokus på långsiktiga utvecklingseffekter. Det är ett problen att det genom regeringens beslut blivit ett avbrott på minst 1,5 år i det arbetet.

    Sverige gick på ca 120 år från att vara ett av de fattigaste länderna i Europa och mottagare av bistånd till att vara ett av världens rikaste länder på 1970-talet. Det skedde utan utvärderingar pekar Hyden på. Men varför ska vi låta det ta lika lång tid för andra fattiga länder att nå välstånd? Vi tjänar alla på om det går att hitta vägar att snabba på processen. Att bistånd/utvecklingssamarbete ska skynda på utvecklingsprocesser är en av mina grundläggande tankar. Då är det väldigt användbart att veta vilka utvecklingseffekter olika insatser har.

    Men återigen: göran Hyden pekar på varför det är svårt att utvärdera bistånd och hur dåliga utvärderingar kan leda fel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *