Debatten har gått het kring Sveriges vapenavtal med Saudiarabien. Många har frågat sig om svensk export ska villkoras av krav på mänskliga rättigheter. Nu måste vi fråga oss på vilket sätt handel kan vara en del av en samordnad politik för global utveckling, skriver journalisten Jesper Bengtsson.

I debatten om det nu uppsagda vapenavtalet med Saudiarabien kom en fråga av mer övergripande karaktär ofta upp: ska vi villkora svensk handel och export med krav på mänskliga rättigheter?

Frågan är viktig. Svaret på den avgör vilka strategier som är rimliga i arbetet för att öka demokratin och respekten för mänskliga rättigheter i vår omvärld.

”Det är en farlig och olycklig väg att gå”, sade till exempel Dagens Industris chefredaktör PM Nilsson när han debatterade frågan i radions Studio Ett. När avtalet med saudierna sedan var uppsagt menade Nilsson att detta nu hotar tusentals jobb i Sverige.

Leder handel automatiskt till demokrati?

De 31 näringslivsdirektörer som skrev i DN om Saudiavtalet menar å sin sida att frågan i sig är befängd eftersom de tror sig veta att handel alltid per definition leder till ökad demokrati. Då behöver man inte villkora något alls. Det kommer sig av sig självt.

Problemet är bara att det inte verkar stämma, vilket Saudiarabien är ett bra exempel på. Landet är sedan decennier ett viktigt exportland och en betydande handelspartner för de flesta västliga demokratier utan att för den skull bli mer demokratiskt. Efter politiska påtryckningar från USA infördes för tio år sedan demokratiska lokalval i vissa delar av Saudiarabien, men de har inte fått någon efterföljd, och inte någon praktisk betydelse för hur landet styrs.

Samtidigt är det förstås omöjligt att villkora svensk handel och säga till samarbetsländerna att de minsann måste bli som vi om de vill köpa eller sälja varor med oss som partner. Det skulle i ett slag sänka svensk export utan att för den skull ge oss större möjligheter att påverka omvärlden.

Finns gräns för när export blir omoraliskt

Men varför måste det vara antingen eller? De allra flesta är nog överens om att det finns en gräns för när handel och export blir något omoraliskt. Jag har till exempel inte hört någon från Svenskt näringsliv hävda att vi borde handlat mer med Hitlertyskland under andra världskriget. Och med det sagt ska jag kanske tillägga att många verkligen handlade med Hitlertyskland, inte minst Sverige. Men i dag drar de flesta gränsen där. Eller vid Nordkorea, för att ta ett mer modernt exempel.

Argumenten för att Sverige borde behållit avtalet med saudierna lider stor brist på konsekvens när det jämförs med andra politiska konflikter i världen. När Putin invaderade Krim införde EU sanktioner mot Ryssland utan att våra VD:ar ställde sig upp som en man och protesterade.

Efter beslutet om att slopa vapenavtalet valde SVT:s utrikespolitiske kommentator Bo-Inge Andersson att ägna en hel krönika åt att citera vad Utrikespolitiska institutet skriver om Saudiarabien i sin landguide. Där står att: ”Brotten mot de mänskliga rättigheterna är många. Tortyr, godtyckliga fängslanden, bristfälliga rättegångar och undermåliga fängelseförhållanden är några. (…) Yttrande-, religions-, rörelse- och föreningsfrihet saknas. Kvinnor diskrimineras kraftigt. Sedan 1992 finns dock skrivna regler för landets styrelseskick. De är byggda på islamsk lag, sharia, och innehåller vissa individuella rättigheter. Några politiska rättigheter förekommer inte.”

Att vilja stoppa ett vapenavtal med ett land som detta betyder inte att man alltid bör koppla handelsavtal till krav på mänskliga rättigheter. För PM Nilssons skull upprepar jag detta: Det betyder inte att man alltid bör koppla handelsavtal till krav på mänskliga rättigheter, men det betyder att det finns tillfällen när det är lämpligt.

Vilken global politik vill vi ha?

Däremot finns det nu goda skäl för regeringen och allianspartierna att sätta sig ned och överväga på vilket sätt handelspolitiken kan gynna även moraliska mål. För tio år sedan införde den dåvarande socialdemokratiska regeringen en Politik för Global utveckling, kallad PGU. Tanken var att alla politikområden skulle samordnas för att gynna den globala utvecklingen, kampen mot fattigdom och arbetet för demokrati och mänskliga rättigheter.

Det har varit svårt att mäta i vilken utsträckning en sådan samordning faktiskt har kommit till stånd, och under alliansregeringen hävdade många kritiker att PGU:n hade glömts bort. De röd-gröna partierna krävde före valet att PGU:n skulle ses över för att vara mer effektiv och har nyligen aviserat att en sådan revidering är på gång.

Samtidigt finns det en ökad medvetenhet i näringslivet för att deras arbete i andra länder kan spela en roll, men bara om de arbetar strategiskt och målmedvetet. Och då räcker det inte med det lösa antagandet att handel per definition gynnar demokrati.

Låt det samtal som nu handlat om Saudiavtalet leva vidare. Låt det bidra till att vi får en politik för global utveckling värd namnet.

Jesper Bengtsson

Dela det här:

2 kommentarer till Saudiaffären visar behovet av ny samordnad global politik

  • Anders Östman:

    Att avtalet med Saudiarabien inte förlängdes var i första hand en eftergift för de föreställer sig att Sverige ska vara en “moralisk stormakt”. Har svårt med det epitetet,eftersom det bygger på antaganden om samband som ofta är mer komplicerade, men ska vi ha en politik för global utveckling måste vi också ha företrädare som förstår och inser hur ett litet land exportberoende land med en i omvärlden moralistisk image, agerar på världsscenen. Agerandet i det här fallet, inte saken, tyder på att där måste klara förbättringar genomföras.

  • En samordnad politik för global utveckling måste inkludera utrikeshandelsfrågor. Men viktigast är ökad öppenhet och frihandel och stöd till multilaterala överenskommelser. Vapenhandel är motsatsen till detta, dvs. bilaterala förhandlingar och ett stort inslag av korruption. Alla “exportsatsningar” bör granskas ur PGU-perspektiv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *