Homo-, bisexuella och transpersoner har generellt sämre hälsa än allmänheten, inte minst i fattiga länder. Ändå saknas ofta hälsodata för den här gruppen. Nu måste Sverige och FN satsa på forskning som kan förbättra hälsa, rättigheter och välbefinnande för hbt-personer, skriver debattören Maria Sjödin.

FN:s högnivåforum för hållbar utveckling pågår just nu i New York. Vid mötet ska FN:s medlemsstater diskutera och följa upp genomförandet av målen för hållbar utveckling – en handlingsplan för “människor, planet och välstånd”.

Intentionen med de globala målen är att ”inte lämna någon på efterkälken” – leave no one behind. Både FN:s tidigare generalsekreterare Ban Ki Moon och FN:s oberoende expert på hbt-frågor, Vitit Muntarbhorn, har klargjort vad som borde var en självklarhet – att de hållbara utvecklingsmålen omfattar alla människor, oavsett sexuell läggning och könsidentitet.

Sämre hälsa bland hbt-personer

En ny rapport som publicerats av OutRight Action International och Global Forum on MSM and HIV framhäver att all tillgänglig forskning visar att hbt-personers hälsa konsekvent är sämre än den allmänna befolkningens. Rapporten Agenda 2030 for LGBTI Health and Wellbeing har tagits fram inför FN:s högnivåforum för hållbar utveckling som möts den 10-19 juli på FN-högkvarteret i New York. Vid detta möte ska bland annat hälsomålet följas upp: Säkerställa hälsosamma liv och främja välbefinnande för alla i alla åldrar.

Hbt-personer har rätt till hälsa – detsamma som alla andra människor, och därmed måste hbt-personer inkluderas i genomförandet av hälsomålet. Agenda 2030 for LGBTI Health and Wellbeing granskar bland annat data från låg- och mellan-inkomstländer och visar att homo- och bisexuella män och andra män som har sex med män är 19 gånger mer benägna att leva med hiv jämfört med den allmänna befolkningen. För transkvinnor är situationen ännu värre då de är hela 49 gånger mer benägna att leva med hiv.

Jag minns ett möte i Stockholm i mitten på 2000-talets första decennium då jag var chef på RFSL. På detta möte hävdade en representant för UNAIDS att hiv-epidemin i södra Afrika var ”heterosexuell”. När vi från RFSL ifrågasatte detta, mot bakgrund av det vi visste om smittsamhet vid exempelvis analsex och svårigheterna att få diskriminerade och utsatta grupper att testa sig, var det tydligt att våra ord vägde lätt. Det fanns ingen evidens som bevisade vad vi påstod. Bara ett par år senare kom den första forskningen som påvisade exakt det som vi hävdat – att det fanns ett stort mörkertal och en klar överrepresentation av hiv bland homo- och bisexuella män. Avsaknaden av data gjorde att åratal av möjliga preventionsinsatser mot en utsatt grupp uteblev.

Saknas forskning i fattiga länder

Även om det har gjorts vissa framsteg när det gäller att undersöka hälsan hos hbt-personer och personer i en del höginkomstländer, saknas forskning i stor utsträckning i andra delar av världen. Bristen på data medför problem med att effektivt rikta hälsovård för att hjälpa dem som har störst behov. Även om vissa höginkomstländer effektivt har använt forskning för att styra hiv-prevention till homosexuella och bisexuella män och andra drabbade befolkningsgrupper har det inte varit fallet i de flesta länder. Avsaknaden av hälsodata gör det svårare för hbt-personer att få tillgång till de resurser som behövs och blir en ursäkt för regeringar som är fientliga mot sina medborgare i hbt-gruppen att ignorera deras hälsobehov.

De globala målens ambition att inte lämna någon efter kommer bara att lyckas om uppföljningen är inkluderande. De grupper som inte räknas i uppföljningen riskerar att lämnas utanför de insatser som görs inom ramen för de globala målen. Eftersom hbt-personer inte uttryckligen nämns bland de 17 målen eller de 169 delmålen är det särskilt viktigt att inkludera hbt-personer i den frivilliga redovisningen.

Här kan Sverige göra mycket genom att gå i bräschen för en inkluderande redovisning. I Sveriges rapport till årets möte nämns hbt fem gånger, men tyvärr utan att några siffror eller statistik nämns. Inför nästa rapportering bör Sverige anstränga sig att inkludera statistik för hbt-personer i de indikatorer och data som då redovisas.

Bör prioritera forskning om hbt-personer

Sverige är en biståndsgivare som satsar på att använda de globala målen som ett ramverk i biståndet. Samtidigt är Sverige ett av de få länder som prioriterar hbt i sina biståndsinsatser. Sverige bör därför prioritera satsningar på forskning som tar fram en del av den saknade faktamängden om hbt-personers situation. Genom detta kan Sverige både bidra till att hbt-personers rättigheter uppmärksammas mer och samtidigt utöka kunskapsunderlaget som visar varför satsningar på hbt-gruppen är betydelsefulla.

Självklart borde det inte behövas ytterligare forskning för att alla medlemsstater ska upphäva lagar, politik och praxis som idag kriminaliserar relationer mellan människor av samma kön eller hindrar transpersoner att få sin könsidentitet erkänd. Likaså borde det vara en självklarhet att inga transpersoner tvångssteriliseras och att inga intersex-barn könsstympas för att passa sociala normer.

Men för att nå fullständiga rättigheter och jämlikhet som inkluderar hbt-personer och intersex-personer kommer det inte räcka med att använda mänskliga rättigheter som argument. Det behövs också forskning som visar effekterna av att exkludera en del av befolkningen.

Vi hbt-organisationer är väl medvetna om de hälsoförluster som stjäl liv, men otillräckliga bevis gör det svårare att övertyga hälso-och sjukvård att svara mot behoven. Likaså missgynnas hbt-personer och intersex-personer på flera av de övriga områden som täcks av de globala målen.

Sverige och FN bör påskynda en forskningsrevolution för hbt- och intersex-inkludering, som kan förbättrar hälsa, rättigheter och välbefinnande inför 2030!

Maria Sjödin

Dela det här:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *