Kunskap och bidrag från forskare, även från akademiskt svaga länder, är centrala för att identifiera relevanta problem och lösningar på globala utmaningar. Därför bör stärkande av forskningskapacitet i låginkomstländer fortsatt vara i fokus för svenskt forskningssamarbete inom biståndet, skriver Lisa Román, forskningssekreterare på Sida, i en replik.

Utvecklingen i fattiga länder och utmaningar av global karaktär hänger ihop. Detta uppmärksammas i de nya globala målen för hållbar utveckling, precis som David Nilsson skriver i sin artikel Dags för nytänk i forskningsbiståndet! på Biståndsdebatten.se den 23/6. Uppfyllandet av målen är dessutom starkt beroende av satsningar på ny forskning och kunskap. Därför, menar Nilsson, måste det biståndsfinansierade forskningssamarbetet förändras. Det är dock oklart på vilket sätt han menar att forskningsbiståndet idag misslyckas med att bidra till att hantera globala utmaningar. Och vilka är Nilssons förslag? Debattartikeln handlar snarare om svensk forskning i allmänhet. Hur svensk forskning tar sig an globala utmaningar är viktigt att diskutera, men det är en annan fråga än hur det svenska forskningsbiståndet fungerar.

Det biståndsfinansierade forskningsanslaget är en liten del av den totala forskningsfinansieringen i Sverige. Om denna rännil ändå har en skönjbar effekt på övrig svensk forskning har inte, vad jag vet, undersökts. Man kan tänka sig två motsatta hypoteser: Den ena är att så kallad utvecklingsrelevant forskning har hänvisats till det biståndsfinansierade forskningsanslaget och blivit ett särintresse för en isolerad grupp av forskare, vilket har minskat andra forskares (och finansiärers) intresse för denna typ av forskning. Den andra är att forskare har fått forskningsidéer och sett tillämpningar på nya områden tack vare den biståndsfinansierade forskningens katalytiska effekt och därmed ökat det allmänna intresset för att bedriva utvecklingsrelevant svensk forskning.

Obegriplig minskning av forskningsbiståndet

Anslaget till utvecklingsforskning i Sverige utgör bara 15 procent av biståndets totala anslag till forskningssamarbete – ett anslag som i sin helhet tyvärr har minskat som andel av det svenska biståndet. För 15 år sedan utgjorde forskningsanslaget ungefär åtta procent av biståndet till Sida. Idag utgör det bara fem procent. Minskningen är svår att förstå. Det finns, så vitt jag vet, ingen övergripande utvärdering eller något politiskt ställningstagande som motiverar att forskningsanslaget minskar. Tvärtom – den utveckling som David Nilsson refererar till (de globala utmaningarna, kunskapsberoendet, de gemensamma forskningsuppgifterna) talar för att forskningsstödet borde utgöra en större del av svenskt bistånd.

Merparten av det biståndsfinansierade forskningsanslaget används sedan 40 år tillbaka för att bygga forskningskapacitet i låginkomstländer och för att ta fram ny, utvecklingsrelevant kunskap genom stöd till regionala och internationella forskningsprogram. Inriktningen och metodiken har dock förändrats över tiden. I regeringens senaste strategi för styrningen av forskningssamarbetet har dessutom ”innovation” tillkommit som resultatområde, i syfte att koppla ihop forskningsrön och tillämpningar.

Sverige gav till en början stöd till individer från låginkomstländer som utbildades vid universitet utomlands, men när de kom tillbaka till sina hemländer fanns inga förutsättningar för dem att forska. Så småningom inleddes därför samarbeten med hela universitet, inklusive stöd till forskningsutrustning, forskningsadministration och framtagandet av forskningsstrategier. Detta har lett till att det numera i flera länder bedrivs samarbeten på nationell nivå för att bygga upp inhemska välfungerande system för forskning.

Koppling mellan forskningskapacitet och utveckling behöver utvärderas

Forskningssamarbetet har under alla år inkluderat svenska universitet och forskare som bidragit genom den svenska modellen för kapacitetsbyggnad. Modellen går bland annat ut på att doktorander tidvis utbildas vid svenska universitet, men är knutna till sina hemuniversitet.

Den svenska modellen för att stärka forskningskapacitet baseras på lång erfarenhet. Den får stöd av studier som spårar vad som har blivit av doktorander som har examinerats inom de biståndsfinansierade forskningsprogrammen. Dessa visar att majoriteten av de som doktorerat inom programmen finns kvar i sina hemländer, antingen som forskare eller i andra samhällsroller. Men forskningssamarbetet behöver mer systematisk analys av hur länkarna mellan stärkt forskningskapacitet och länders allmänna kapacitet att hantera sin utveckling ser ut. Sådan utvärdering skulle kunna leda till nytänkande inom forskningssamarbetet och/eller hela biståndet.

Där är inte David Nilsson riktigt i sin argumentation. Kapacitetsstärkningen kan ju få fortgå, skriver han. Det är istället svensk forskning (och biståndet!) som måste förändras, enligt Nilsson. Frågan är hur? Ska forskningspengar öronmärkas? Ska mer forskningsanslag gå till explicita samarbeten med forskare i låginkomstländer? Ska forskningen vara mer orienterad mot ”utvecklingsutmaningar”? Ska biståndet endast finansiera forskning som direkt leder till innovation? Eller är det hela biståndet som ska förändras, så att mer bistånd går till forskning?

Forskningskapacitet är viktigt i alla länder

Svaren på dessa frågor är inte självklara. Det är problematiskt om den forskning som påstås bidra till lösningar på globala utmaningar får företräde framför till exempel grundforskning. Vad händer med forskning som till en början inte verkar vara ”utmaningsrelevant” men som så småningom visar sig vara det? Samtidigt finns det behov av att satsa resurserna fokuserat och effektivt. Ett sätt att möta dessa motstridiga behov av fri forskning och av styrning är mångfald i finansieringen. Olika finansiärer drivs av olika motiv som kompletterar varandra. I den mångfalden kan en pott från biståndet som säger ”forska om sådant som är relevant för människor som lever i fattigdom” spela en positiv roll.

De utmaningar som världen står inför kräver internationellt forskningssamarbete. Alla länder måste vara rustade för detta. De fattigaste länderna är inget undantag. Kunskap och bidrag från forskare, även från akademiskt svaga länder, är centrala för att identifiera relevanta problem och lösningar på globala utmaningar. Därför bör stärkande av forskningskapacitet i låginkomstländer fortsatt vara i fokus för svenskt forskningssamarbete inom biståndet.

 Lisa Román

Dela det här:

En kommentar till Replik: Mer forskningssamarbete – mer kapacitet

  • Tack Lisa för ditt bidrag till en angelägen debatt.

    Det stämmer att min artikel handlar om “svensk forskningspolitik i allmänhet” och inte en utvärdering av ifall forskningsbiståndet har lyckats eller misslyckats att hantera globala utmaningar. Skälet till det, är att det blir allt mer irrelevant att tala om de globala utmaningarna som något som skall lösas av bistånd och forskningsbistånd. De globala utmaningarna måste mötas av hela den svenska forskningspolitiken – och av andra politikområden!

    Det kan finnas goda skäl för Sveriga att finansiera uppbyggnad av forskningskapacitet både i Sverige och i låginkomstländer även i fortsättningen. Motiven och målen för detta behöver dock orienteras efter dagens karta. Insatser som förbättrar förmågorna att hantera den transformativa förändring vi står inför, och som skapar förutsättningar för global samverkan för att lösa gemensamma problem; varför ska det vara en fråga främst för biståndet? Det är en fråga för hela den svenska forsknings- och innovationsagendan, för att inte tala om miljö- och klimatpolitiken, handel mm. Varken regeringens nya biståndsplattform eller “revitaliseringen” av PGU erbjuder tyvärr några väsentligt nya tankar, eller en omorientering av större mått.

    Visst kan vi fortsätta som tidigare. Det skulle säkert välkomnas av den grupp isolerade forskare inom forskningsbiståndet du nämner. För att inte tala om några stora internationella forskningsorganisationer som har Sidas gunst idag. Tre organisationer (CGIAR, WHO och ISP) fick tillsammans långt över 200 miljoner kronor i forskningsbistånd förra året. Alltså nästan dubbelt så mycket som utbetalades till svenska universitet genom VRs forskningsbistånd.

    Men hur stor är chansen att den svenska modellen – som i stora drag utgår från en epistemologisk världskarta från 1970-talet – håller sig relevant och användbar fram till 2030? Och om vi vet så lite – vilket du själv framhåller – om de faktiska effekterna av kapacitetsuppbyggnad efter fyra årtionen, hur ska då en fortsättning eller ökning motiveras? Det minskade anslaget från statsmakterna bör tas som en allvarlig varningssignal.

    Det är ännu för tidigt att komma med konkreta förslag för hur forskningsbiståndet bör se ut. Däremot är det hög tid för en ordentligt debatt, och för att tänka nya tankar. Nu hoppas jag fler vill bidra i den processen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *