ReComs senaste rapport är ett i raden av desperata försök att visa samband mellan bistånd och tillväxt. Den ekonomiska tillväxten i afrikanska länder kan både gynnas och skadas av bistånd, men beror till största delen på andra faktorer än just bistånd. Det skriver Anders Östman i en replik.

Det vilar närmast desperation över ambitionerna att kunna visa på samband mellan bistånd och tillväxt, särskild ekonomisk tillväxt. Det senaste exemplet är den presenterade rapporten från ReCom, med Finn Tarp som förgrundsfigur. Bistånd kan säkert vara en bidragande faktor till tillväxt, men det avgörande är vilken typ av tillväxt som det generera. Det finns även andra faktorer för ökad tillväxt där sambanden är starkare. Det motsatta gäller också – bistånd kan vara skadligt för tillväxten. Annan forskning visar också på regionala skillnader, där biståndet till t ex Afrika har omgärdats av särskilda problem, eftersom det har haft en så dominerande ställning som finansieringsform för utvecklingsansträngningarna. Det var huvudinstrumentet länge. Vidare finns uppenbara svårigheter med den officiella statistik som kommer från många afrikanska länder och som de internationella organisationerna använder för sina analyser.

Resultaten från den ekonometriska forskning, som jag sett från Finn Tarp tidigare har varit ojämn. Ett lands utvecklingspolitik uppvisar ett starkare samband med tillväxten än mellan biståndet och tillväxten. Om biståndet genererar en tillväxt som innebär ”rent-seeking”, byggandet av lyxbostäder, shopping centers och hotell, vilket vi ser i många ”nyrika” afrikanska länder är det inget att vara särskilt imponerad av. Att så förenklat påstå att ökad tillväxt leder till en breddad skattebas som i sin tur leder till utveckling bidrar just till den ”jobblösa” tillväxt vi ser idag i Afrika. Tillväxten i dagens Afrika kommer framförallt av högre råvarupriser. Strukturellt har ekonomin inte förändrats nämnvärt de senaste 30 åren. Tillverkningsindustrin vid sidan av Sydafrika och Mauritius är fortfarande hopplöst utan internationell konkurrenskraft.  Servicesektorn är inte mycket bättre. Afrika fortsätter att vara en råvaruexportör och importör av konsument- och kapitalvaror. Även om de utländska investeringarna (FDI) ökat är de lägre än i övriga regioner och de privata investeringarna har bara ökat med hälften av de i Asien. Tillväxten måste vara runt 7 procent årligen under de närmaste 20 till 30 åren om den ska göra något verkligt avtryckt i fattigdomen. Den utvecklingspolitik som förs idag bl a med stöd av biståndet är inte hållbar och kan knappast bidra till önskad tillväxt. Vidare har den inte inneburit stöd till den absolut nödvändiga landsbygdsutvecklingen där småböndernas produktivitetsökningar måste sättas i förgrunden, vilken även kan påbörja den industriella och urbana modernitet som den afrikanska eliten beundrar och biståndsgivarna ivrigt hejar på. Om nu biståndet bidrog till tillväxten som det hävdas i rapporten, bidrog den knappast till den nödvändiga ekonomiska omvandlingen.

Utifrån de resonemang som görs av Bertil Odén och Jesper Bengtsson kan man också tro att länder som får mindre eller inget bistånd får lägre tillväxt? Rwanda framhålls ofta som ett land där biståndet inneburit framgångar. Det är säkert så, men de som ofta påstår detta använder inte samma analys till att förklara varför vissa stora biståndsmottagare fortfarande uppvisar blygsamma resultat? Anledningen är ofta att det inte finns någon avsikt hos landets ledning att använda biståndet för utvecklingsändamål.

Biståndet måste bli effektivare framhåller författarna. Det går att instämma i, men då måste biståndets huvudmål i alla fall till Afrika handla om att stödja utveckling och fattigdomsbekämpning. Har det inte gjort det? I begränsad utsträckning, då fr a senare tids bistånd har inriktats på att stödja god samhällsstyrning, demokrati, mänskliga rättigheter och institutioner utifrån ett historielöst sätt, som ofta lett till att insatserna blivit distraktioner från huvudmålet.  Eller som Göran Hydén uttrycker det; utvecklingen måste komma inifrån och styras med hjälp av värderingar som är rotade i det egna samhället. Biståndet måste anpassas till denna verklighet, inte tvärtom.

Anders Östman

Dela det här:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *