Med rapporten "Who is Responsible" vill vi sätta fokus på biståndsgivarnas överdrivna kontroll- och granskningssystem inom civilsamhällesstödet, som riskerar att motarbeta ambitionerna att stärka civilsamhället, främja demokratiutveckling och bekämpa fattigdom. Arne Zetterströms replik tycks handla om stöd till regeringar, vilket vår rapport inte handlar om. Det skriver Maj Lis Follér, docent vid Göteborgs Universitet

Tack för ditt inlägg, Arne Zetterström. Jag håller med dig att Riksrevisionsverkets arbete att stärka mottagarlandets egna institutioner är viktigt. Detta är ett långsiktigt arbete som främjar landets egen kapacitet, och att det inte skapas dubbla kontrollsystem som enbart baseras på biståndsgivarnas krav. Vid ett av mina besök i Moçambique 2010 intervjuade jag en brasiliansk jurist som arbetade vid Tribunal Administrativo (Förvaltningsdomstolen) i ett SIDA-stött projekt. Han berättade hur de arbetade för att bygga upp ett konsistent och fungerande granskningssystem även för statliga institutioner.

I vår rapport beskriver vi endast bistånd till civilsamhället. Mitt intryck är att du talar om bistånd i form av stöd till regeringen. Vad gäller stödet till civilsamhället är det naturligtvis viktigt att biståndet hamnar rätt och när de som de är ämnade för dvs i detta fall i arbetet för att bekämpa hiv/aids. Och det är här vi önskar en debatt kring styrmekanismer vad gäller ansökningssystem och rapportering, som upptar alltför mycket av organisationernas tid och att det härmed ges mindre tid att arbeta med det de önskar – olika former att stödja aids-sjuka och deras familjer.

Under min vistelse i Moçambique, genomförde jag som det framgår av rapporten, ett trettiotal intervjuer med olika civilsamhällesorganisationer. Förutom i Maputo hade jag möjlighet att besöka bl a Lichinga, Beira, Xai-Xai och Chókwè för att intervjua lokala organisationer som arbetade med hiv/aids. I Lichinga berättade företrädarna för barnrättsorganisationen ACABE om hur de kämpade för att få medel och att skriva en strategisk plan som föll biståndsgivarna på läppen. De ville ha pengar för att kunna anlita en konsult för att skriva deras strategiska plan. Detta hörde jag många gånger i mina intervjuer att representanter för olika organisationer vill lära sig skriva ansökningar. De återkom ofta till att de behövde hjälp med att skriva ansökningar, strategiska planer och för att handha ekonomin.

Vår gäst från Sydafrika, som deltog vid vårt Policy Dialogue-seminarum på SIDA-kontoret i Stockholm, är chef för en ’intermediary’ organisation i Durban. Hon berättade hur de behöver anlita dyra konsulter och välutbildade ekonomer för att klara av redovisning till biståndsgivarna. Samt att olika biståndsgivare har olika blanketter och system för rapportering vilket gör processen tidskrävande. Hon berättade att detta slukar stor del av deras ekonomi och alltför lite pengar finns kvar för att betala medarbetarna på landsbygden som arbetar med de projekt som bidraget är ämnat för dvs stöd till aidsdrabbade i olika former.

Jag intervjuade också ett flertal internationella organisationer utanför Maputo, bl a i Xai-Xai besökte jag World Vision, ICAP, Pathfinders, m fl. Jag fick bekräftat att internationella och nationella organisationer på landsbygden ofta samarbetade i olika projekt på gräsrotsnivån. Skillnaden var att de internationella organisationerna inte behövde hålla på med administration på samma sätt som de nationella, de fick stöd och uppbackning från huvudkontoret i många fall i USA eller Europa. Det är detta som bekymrar oss och som vi vill lyfta fram i vår forskning. Biståndsgivarna betonar ofta att de vill stärka det nationella och lokala civilsamhället, främja demokratiutveckling samt arbeta med fattigdomsbekämpning. Men om det inte fungerar pga för hård styrning och mycket byråkrati och administration – måste vi inte då tänka efter. Mitt intryck var att de internationella organisationerna gör ett bra arbete ute i byarna, men det stärker inte civilsamhället och deras organisationer. Hur kan vi stärka civilsamhället så att det blir mindre biståndsberoende och inte som vi sett i vår forskning, att representanter för det nationella civilsamhället fastnar på sina kontor och översvämmas av blanketter som måste fyllas i och rapporteras in. Det är denna diskussion vill vi sätta fokus på – ett överdrivet kontroll- och granskningssystem som inte gagnar det civila samhället.

Som du påpekar i ditt inlägg är det viktigt att stärka institutioner för att utveckla ett demokratiskt och välfungerande samhälle. En viktig komponent i detta arbete är ett starkt civilsamhälle som fungerar som påtryckningsmedel mot staten och med ’watch dog’ funktion på olika nivåer i samhället.

Maj-Lis Follér (som arbetat med rapporten “Who is Responsible? Donor-civil society partnerships and the case of HIV/AIDS work” tillsammans med Håkan Thörn, Christoph Haug och Beniamin Knutsson) samtliga från Göteborgs universitet.

Detta är en replik på Arne Zetterströms replik “Biståndsgivarna måste ställa höga krav” (2/12-13)

Dela det här:

En kommentar till Replik: Organisationer tvingas lägga pengar på konsulter

  • Sonny:

    Jag håller med. Alltför mycket resurser läggs ned på onödiga (t.ex. rapporter som säger att det har inte gått att på denna korta uppdragstid att…) konsultinsatser. Varför? Min erfarenhet är att genomförarna av projektaktiviteterna (trainings, kurser, framtagande av utbildningsmaterial, mailkampanjer, advocacy etc etc) inte från projektstarten planerat in, eller justerar projektet genom att lägga in, enkel uppföljning av hur nyttiga aktiviteterna varit. Oftast är det urenkel uppföljning som behövs i form av systematiska enkäter till deltagarna i aktiviteterna om hur mycket deltagarna lärt sig, vilken nytta de haft av aktiviteten, hur de kommer att använda sig av vad de lärt sig – som behövs. Med sådana – nästan helt gratis metoder – enkla uppföljningsaktiviteter behövs externa konsulter knappast. Det viktigaste med bra uppföljning är inte att kunna rapportera perfekt till finansiärerna, utan för lärandets skull. Lärandet för finansiärerna, för genomförarna och för deltagarna. Detta kräver transparens i alla led, samt i sådana pedagogiska former att alla tre huvudaktörerna kan förstå vad som skulle ha genomförts, hur det genomfördes, samt nyttan. I nästa steg, då ett nytt projekt startas, har tydliga erfarenheter kunnat tas till vara, brister åtgärdats och bättre resultat (fler människors rättigheter tillgodoses, minskad fattigdom, ökad demokrati) uppnås.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *