I sin förändring av biståndspolitiken tillämpar regeringen oseriösa metoder som inte anstår den svenska demokratin. Oppositionen bidrar till att legitimera regeringens metoder genom att inte påtala de konstitutionellt knivskarpa skillnaderna mellan skrivelser och propositioner, samtidigt som tjänstemän vågar inte kommentera frågan. Det skriver Petra Flaum, policy- och utvecklingsstrateg

Det har varit många turer runt regeringens nya biståndspolitiska plattform som nyligen lanserades.

Socialdemokraternas biståndspolitiska talesperson Kenneth G Forslund vädjade före lanseringen att biståndsminister Hillevi Engström (M) skulle stoppa plattformen då den enligt Forslund är både ytlig, har allvarliga luckor och att svenskt utvecklingssamarbete nu återgår till att bli givarstyrt. Biståndsminister Engström kallade oppositionen för oseriös. Forslund kontrade med att det minsann är biståndsministern som är oseriös, bl.a. för att det fortfarande är oklart vilken status den biståndspolitiska plattformen har i förhållande till vår riksdagsantagna utvecklings- och hållbarhetspolitik; propositionen Gemensamt ansvar-Sveriges Politik för Global Utveckling (PGU).

Men vänta nu, är det verkligen oklart vilken status den biståndspolitiska plattformen har i förhållande till PGU? Jag har aldrig tvivlat på skillnaderna dem emellan efter att ha läst riksdagsordningen. Men kanske har jag ändå missat något om inte ens utrikesutskottsledamoten Forslund kan avgöra skillnaden mellan ”propositionen PGU” och ”skrivelsen den biståndspolitiska plattformen”.

Jag ringde därför till riksdagen för att ställa den till syvenes enkla frågan; kan en skrivelse ändra riksdagsbeslut antagna genom en proposition? Efter en rad samtal utan konkreta svar fick jag av en politiker tips om att ringa utrikesutskottets kanslichef. Jag presenterade min fråga och fick till svar att han inte ville bli bandad eller citerad. Förvånad svarade jag att jag varken tänkt göra det ena eller det andra. Han hävdade då att min fråga var politisk och att han därför inte ville svara. Istället hänvisade han mig att ta kontakt med en politiker. Därefter sade kanslichefen att han hörde min högtalartelefon surra och att han måste avsluta samtalet för att delta i en debatt.

Jag fick aldrig något svar av utrikesutskottets kanslichef. Det fick jag emellertid av en behjälplig professor i statsvetenskap på Lunds universitet. Svaret bekräftade min uppfattning:

”Den väsentliga skillnaden är alltså att en proposition innehåller förslag till riksdagen medan en skrivelse “bara” innehåller information”.

Funktionsskillnaden mellan en skrivelse och en proposition är således knivskarp. Regeringen ska använda en skrivelse för att informera riksdagen om hur den ser på en viss fastställd fråga och/eller för att informera om hur den har arbetat eller planerar att arbeta med ett visst fastställt politikområde. Men, när regeringen ska presentera nya politiska förslag eller förändra liggande politik, ska regeringen presentera dessa förslag i en proposition. Därefter är det vår folkvalda riksdags uppgift att i en transparent demokratisk process ta ställning till om propositionen/förslaget ska antas eller avslås.

Följaktligen är en skrivelse underordnad en proposition. Ingen regering kan alltså genom en skrivelse som den biståndspolitiska plattformen, ändra exempelvis motivet för det svenska utvecklingssamarbetet ”solidaritet med människor i andra länder”, eftersom detta motiv antogs av en enig riksdag redan 2003 genom propositionen PGU.Däremot kan regeringen i en skrivelse informera riksdag, opposition och svenska folket hur den ser på solidaritet som utgångspunkt för utvecklingssamarbetet eller hur den arbetar för att säkra att samtliga fattigdomsbekämpandeinsatser har solidaritet med människor i andra länder som utgångspunkt – i linje med propositionen PGU.

Hur kan det då komma sig att solidaritet inte nämns i den nya biståndspolitiska plattformen? Istället skriver regeringen att Sverige har ett moraliskt ansvar att stödja människor som lever i förtryck, utsatthet och fattigdom. Man behöver inte vara särskilt filosofiskt lagd för att inse att moral är en bräcklig grund att bygga en nations internationella utvecklingssamarbete på. Då människans – och politikers – moraluppfattning både är subjektiv, kulturbaserad, kontextbunden och därmed högst varierande. Detta till skillnad mot solidaritet som utgår från ”den andres” kontext och behov. Inte heller behöver man vara en framstående matematiker för att räkna ut vilket av motiven, solidaritet eller moral, som mest politiserar och underminerar utvecklingssamarbetets långsiktighet.

Det råder uppenbarligen brist på seriositet på flera nivåer. Vi har:

– en biståndsminister som presenterar en skrivelse som vore den en proposition

– en opposition som inte kan skilja en riksdagsbunden proposition från regeringsinformation i form av en skrivelse

– en kanslichef på utrikesutskottet som vägrar svara på vad som skiljer en proposition från en skrivelse för att han anser att frågan är för politisk

Det är dock inte första gången regeringen väljer att använda formatet skrivelse/regeringsinformation för att driva igenom sin politik ”bakvägen”. Det gjorde regeringen redan 2008 när den, med dunder och brak, lanserade skrivelsen ”nya PGU”. I den omformulerade regeringen helt sonika utgångspunkten för hur PGU ska implementeras.

I den riksdagsantagna propositionen PGU från 2003 står:

”(En rättvis och hållbar utveckling) uppnås genom en mer samstämmig politik och ökad samverkan med anda länder och aktörer”.

och i skrivelsen/regeringsinformationen ”nya PGU” från 2008 står:

”En rättvis global utveckling innebär respekt för mänskliga rättigheter och demokrati och uppnås genom tillväxt som leder till minskad fattigdom”.

Skillnaden mellan dessa båda ansatser kan knappast underskattas. Men eftersom ingen hävdade funktionsskillnaderna mellan propositionen PGU och skrivelsen ”nya PGU”, kunde regeringen oemotsagd befästa tillväxtansatsen från ”nya PGU” som utgångspunkt för svenskt utvecklingssamarbete, genom att några månader senare göra den explicit även i 2008 års budgetproposition. Man skulle naturligtvis kunna hävda att denna förändring är legitim eftersom 2008 års budgetproposition faktiskt antogs av riksdagen. Men det säger sig självt att fokus ligger på budgetallokering och inte på semantik när en budgetproposition behandlas. Personligen anser jag inte att det anstår vår demokrati att någon regering hänfaller åt att copy & paste mellan skrivelser och propositioner för att bakvägen förankra sin politik.

Seriöst blir det först när både regering och opposition respektetrar den demokratiska ordningen, och utformar såväl sin nationella och internationella utvecklings- och hållbarhetspolitik i enlighet med de interrelaterade och självförstärkande motiv, mål och perspektiv – som en enig riksdag antog 2003 genom propositionen PGU. Det vill säga fram till den dag en regering i full transparens lägger fram en likvärdig utvecklings- och hållbarhetsproposition – som riksdagen antar – och därigenom parlamentariskt upphäver PGU.

Och nej, jag använde ingen högtalartelefon.

Petra Flaum är policy- och organisationsstrateg, grundare av Baseline Consulting, debattör, föreläsare samt författare till boken ANSVAR.           petra.flaum@baselineconsulting.se     www.baselineconsulting.se

Dela det här:

En kommentar till Regeringens biståndspolitiska plattform: Oseriös hela vägen

  • J:

    Bra Petra! Har införskaffat din bok efter att ha läst dina artiklar här på biståndsdebatten. Stå på dig och fortsätt stå upp mot den oseriösa och odemokratiska (utvecklings)politik som bedrivs av Sverige!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *