I sin nya bok "Det framgångsrika biståndet – Om svenskt utvecklingssamarbete i praktiken" skriver Jan Bjerninger om sina personliga erfarenheter av det svenska biståndet och dess resultat. Inge Gerremo, som också har lång erfarenhet av biståndsfrågor, delar med sig av sina synpunkter på boken.

Jag har med stort intresse läst Jan Bjerningers nyutkomna bok, Det framgångsrika biståndet – Om svenskt utvecklingssamarbete i praktiken. Det är en hissnande resa i tid och rum i biståndets värld. Det gäller att vara påläst och hänga med i svängarna, men då ger boken en mycket intressant bild av det både författaren varit med om under drygt 40 års arbete med svenskt utvecklingsbistånd, liksom jag själv. Det är oundvikligt att jag läst boken färgad av mina egna biståndserfarenheter från främst områden som naturresurser och miljö samt i mycket inriktat på Afrikas utmaningar.

Man kan tycka att boken kunde ha skrivit mer stringent och getts en mer återhållsam struktur. Att så inte är fallet ger redan innehållsförteckningen en vink om. Men detta är också bokens styrka. Det är en författare med både lång, bred och högst gedigen erfarenhet som skriver om det han ägnat hela sitt yrkesliv åt och i en imponerande mängd olika roller. Detta är viktigare än formen. Det kräver en hel del egen erfarenhet från läsaren för att kunna tillgodogöra sig de intressanta synpunkter som författaren vill förmedla på sitt öppna och oreserverade sätt. Det är med stor grad av igenkännande som jag läser de här tankarna från biståndets insida. Bokens titel, Det framgångsrika biståndet, bör bara den kunna ge upphov till en välbehövlig ideologisk diskussion om tidigare och nuvarande biståndsambitioner och vad som behövs i framtiden.

Redan inledningsvis väcker författaren en kontroversiell fråga. Varför ligger ansvaret för regeringens politik för global utveckling, PGU, hos biståndsministern när detta ansvar sannolikt borde ligga i Statsrådsberedningen? Författaren tar också redan här upp en av mina egna käpphästar, De fattiga måste ju kunna försörja sig. Varför läggs så liten del av bistånds kraft och resurser på att gynna jordbruket och andra näringar som är avgörande för fattiga människors dagliga bröd.

Författaren ställer här i början av boken frågan om vi inom svenskt bistånd varit rädda för utvärderingar. Svaret är ett tydligt nej. Det svenska biståndet är fullt av sådana. Men visst har det många gånger varit svårt att beskriva den slutliga betydelsen där bistånd alltid bara kan vara en liten del i allt det som behövs.

Det har också många gånger ställts betydligt högre krav på biståndsinsatser än t.ex. motsvarande investeringar i Sverige. För egen del minns jag hur vi i biståndets barndom funderade över varför de höga kraven inte ställdes på t.ex. dåtiden stora infrastrukturinvestering i Stockholm, byggandet av Essingeleden, medan vi ställdes inför helt andra krav på relevans, alternativa användningsområden mm i biståndet.

Författaren tar upp frågan om biståndssamordning för att försöka minska de allt större krav som ställs på samarbetsländerna att leda verksamheten. Även vår egen styrning av biståndet har redan från början varit ett komplicerat område, då det statliga biståndet ofta rör sig i politikens gränsland.

Intressant är också beskrivningen av biståndsarbetets olika roller vid hemmamyndigheten respektive vid ambassaderna och vilka skilda kompetenskrav det ställer.

Inte minst den senare rollen leder till den viktiga biståndsdialogen med berörda samarbetsländer, -organisationer m.fl. Den rollen kräver stor förmåga att lyssna, men den ger också ofta stort personligt inflytande att utforma det aktuella biståndet. Det tål att fundera på om det är bra eller dåligt och vad alternativet skulle vara.

Så kommer författaren in på det civila samhällets roll, en av svenskt bistånds grundpelare. Här finns kanske bokens viktigaste slutsats, såsom jag ser det:

Minskad fattigdom i vid mening är ett resultat av interaktion mellan offentlig sektor, marknad och civilt samhället.

Är det något svensk välståndsutveckling bygger på så är det detta och författaren exemplifierar det med det som också för mig framstår som särskilt viktigt i de många jordbruksbaserade samarbetsländerna, vitala bondeorganisationer med möjlighet till dialog med staten.

Författaren kommer in på de svenska enskilda organisationernas historiskt viktiga roll i biståndet. En intressant fråga som visat sig inte vara helt okontroversiell är när personer därifrån rekryteras in i Sida och vilka lojaliteter som då gäller

Författaren kommer in på de svenska enskilda organisationernas historiskt viktiga roll i biståndet. En intressant fråga som visat sig inte vara helt okontroversiell är när personer därifrån rekryteras in i Sida och vilka lojaliteter som då gäller. Av egen erfarenhet har jag ibland undrat över om hur rollen som statstjänsteman i dag uppfattas. För det är det man är även i den statliga biståndsmyndigheten.

Frågan om det framgångsrika biståndet får en särskild dimension i samband med tsunamikatastrofen, då det visade sig att Sidas mångåriga rutiner att snabbt kunna agera i humanitära sammanhang också fungerade den gången på ett föredömligt sätt.

Författaren diskuterar en hel del kring den kritik Sida och bistånd utsatts för under årens lopp. Han frågar sig, liksom jag själv, om inte biståndet ibland blev lite för mycket av centralplanerarnas nya vår. Det vi insåg inte var rimligt i Sverige tyckte vi ändå kunde vara det i olika u-länder och särskilt i Afrika. En av våra tidigare kollegor, den nu bortgångne Bo Karlström, blev efter hand en av våra främsta systemkritiker och skrev bl.a. boken, Det omöjliga biståndet. Där myntade han begreppet att det sannolikt är lättare att vara givare än mottagare och att alla i något sammanhang borde få pröva på det senare.

I sin diskussion om olika utvecklingsområden är det intressant att konstatera att författaren förvärvat betydande kunskaper om naturresursområdet, såsom chef för Sidas naturresursavdelning. Det har resulterat i en initierad diskussion kring frågor som rör de areella näringarnas roll i biståndet, på sätt som annars varit svårt att föra. Det leder också till författarens egen reflektion om hur den djupa sakkunskap som finns inom de flesta viktiga områden ska kunna finna sin väg ända fram till de slutliga beslutsfattarna.

Författaren har många tänkvärda resonemang kring arbetet med mänskliga rättigheter, MR, ett viktigt område för svenskt bistånd. Det kräver då arbete också på gräsrotsnivå och i anslutning till olika verksamhetsområden. Han menar bl.a. att väl fungerande institutioner för jordbruk, undervisning, vatten mm kan vara väl så viktiga som demokratiinstitutioner, i snävare bemärkelse, som ett led i MR-arbetet.

Svenskt bistånd kommer ofta i kontakt med minoriteter, som många gånger utgörs av ursprungsbefolkningar. Författaren konstaterar i det sammanhanget, liksom jag själv haft anledning att göra ibland, att Sverige fortfarande inte skrivit under ILOs konvention om att ge ursprungsbefolkningar skydd.

Författaren uppehåller sig, inte oväntat, vid kunskapens betydelse, en kärnfråga i utvecklingssamarbetet. Han pekar särskilt på kvinnors roll i jordbruket och de riktade utbildningsbehov som finns där. Han ser forskningsbiståndet som en väsentlig del av det svenska biståndet. Särskilt viktigt är att forskningen riktas mot ländernas egna frågor så att de kan tas om hand av egna forskare och egna institutioner.

Frågar man lokalbefolkningen om vad de ser som särskilt viktigt för sin utveckling, blir inte sällan svaret, en väg. Sådana infrastrukturinsatser är av stor vikt inte minst för att kunna utveckla jordbruk och handel.

Frågar man lokalbefolkningen om vad de ser som särskilt viktigt för sin utveckling, blir inte sällan svaret, en väg. Sådana infrastrukturinsatser är av stor vikt inte minst för att kunna utveckla jordbruk och handel. En annan högst känslig fråga är den om ett tillfälligt tullskydd för att kunna få fart på ett gryende jordbruk, ofta utsatt för billig import. Det är ett behov även jag sett i arbetet med att få igång lokal jordbruksutveckling.

Författarens senare år inom Sida, med att leda Sidas naturresursavdelning, är högst märkbara i boken och har lett till en hel del resonemang kring jordbruk och livsmedelsförsörjning och de här frågornas roll i biståndssammanhang. Han konstaterar att jordbruket bör ses som en viktig del av den sk privatsektorutvecklingen. Att böndernas röst i utvecklingsarbetet behöver höjas, inte minst kvinnornas, ser han som särskilt angeläget. Han våndas, får man säga, över att sammanfatta den svåra och känsliga diskussionen om det som brukar kallas modernt vetenskapligt baserat jordbruk och det ekologiska jordbruket. Jag tolkar honom som att han anser att vi har en hel del att lära från båda dessa ambitioner i syfte att åstadkomma det miljömässigt hållbara jordbruk vi gemensamt vill komma fram till. I det arbetet ser författaren inga principiella problem med att använd genteknik, GMO. Det bör då ske med hjälp av länders egna forskare inom området. Däremot verkar han bekymrad över att t.ex. Sida samtidigt kan stödja forskning inom genteknikområdet och enskilda organisationer som med emfas arbetar för att bekämpa den utvecklingen. Att mer av det svenska biståndet bör gå till de areella näringarna är han övertygad om, liksom att det också där, på sikt, kommer att kräva strukturrationaliseringar av liknande slag som i de flesta i-länder.

Eftersom överskott från försäljningen av boken ska gå till bl.a. Vi-skogen blir man givetvis nyfiken på vilka erfarenheter författaren har av den verksamheten. Det visar sig att han i sitt arbete blivit lika imponerad som jag själv av det idoga arbete några eldsjälar, med anknytning till Tidningen Vi, bedrivit först som ren trädplantering i Kenya och de andra länderna runt Viktoriasjön. Ett viktigt skäl till framgången ligger i att efter hand ha insett vikten av att bredda arbetet till mer än enbart trädplantering och att få lokalbefolkningen alltmer engagerad i det. Jag kan bara instämma, efter att själv inledningsvis ha varit kritisk till ett, som jag då tyckte, alltför givarstyrt och smalt inriktat arbete.

När området skog förs på tal, så frågar sig också författaren, vart tog diskussionen om det stora vietnamesiska skogprojektet Bai Bang vägen, inte minst efter den utvärdering som gjordes nyligen och som kunde konstatera att detta, trots alla odds och besvärligheter, kanske blivit ett av svenskt bistånds bästa teknikutvecklingsprogram.

Författaren tar sedan upp ett antal utvecklingshinder och nämner främst miljöförstöring, korruption och väpnade konflikter samt våld. Han ger här ett tänkvärt exempel med koppling till korruption i vår egen närhet, hämtat från stödet till Världssjöfartsuniversitetet i Malmö.

De sista 18 sidorna ägnar författaren åt kapitlet Biståndet och framtiden. Det kan verka kort med tanke på bokens längd och den mängd olika frågor som han tar upp där. Kanske ska detta ses som en uppmaning om att just den framtidsdiskussionen nu behöver fortsätta och att författaren tycker sig ha lagt en grund för ett seriös sådant arbete. Själv tycker jag så. Det gläder mig då särskilt att han i det här kapitlet pekar på de areella näringarnas betydelse och att arbetet med livsmedelsförsörjning är en särskilt viktig framtidsfråga. Detta ser författaren som en av biståndets huvuduppgifter. Han ansluter sig där till bl.a. Göran Hydén som i sin bok, Bistånd och utveckling, Afrika – Givarnas stora utmaning, från 2010, också pläderar för detta.

Det är därför inte överraskande att författaren avslutningsvis diskuterar Sidas nedrustning av sin en gång stora fackkompetens och som varit högst märkbar under senare är.

Det är därför inte överraskande att författaren avslutningsvis diskuterar Sidas nedrustning av sin en gång stora fackkompetens och som varit högst märkbar under senare är. Var finns den biståndsexpertis inom viktiga sakområden som är helt nödvändig också inom Sida såsom en länk mellan den verkliga expertisen, antingen det handlar om samarbetsländernas egna experter eller de från bl.a. Sverige som be ska samarbeta med? Det behövs en kritisk massa av sådan expertis inom en biståndsorganisation som Sida, särskilt om ett ökat fokus ska ligga på områden såsom jordbruk och livsmedelsförsörjning. Det är en fråga som självklart också berör andra ämnesområden som ges priorietet i biståndet.  Ett sådant arbete kräver också långsiktighet, en bristvara i dagens politiska landskap.

Slutligen ställer författaren frågan Var finns det nödvändiga visionära biståndstänkandet idag? Flera av de institutioner och enheter som haft sådana uppgifter har försvunnit och inte ersatts. För visst kan bistånd vara framgångsrikt och visst kommer bistånd behövas ytterligare även om en hel del av detta alltmer kommer att övergå till kunskapsutbyte av vikt också för oss i Sverige och i en alltmer globaliserad värld. Så utläser jag författarens svar på den frågan.

Det är med andra ord en bok väl värd att ha som utgångspunkt för den seriösa biståndsdiskussion vi så väl behöver idag inför de utvecklingsmål som ska följa efter 2015.

Inge Gerremo

Dela det här:

3 kommentarer till Recension: Det framgångsrika biståndet – Om svenskt utvecklingssamarbete i praktiken

  • Jan Bjerninger:

    Jag uppskattar mycket att Inge Gerremo tagit sig tid att utförligt recensera min bok “Det Framgångsrika Biståndet”!! Jag tänker naturligtvis inte recensera recensionen, även om jag gärna deltar i debatt om frågor som boken berör och som Inge refererar till..

    På en kanske liten, men för mig principiellt viktig, punkt läser dock Inge mej fel. Eller så har jag skrivit otydligt, men jag hoppas naturligtvis det förra.

    Så här skriver Inge apropå bl.a. växtförädling: “Däremot verkar han (Dvs undertecknad. Min kommentar) bekymrad över att t.ex. Sida samtidigt kan stödja forskning inom genteknikområdet och enskilda organisationer, som med emfas arbetar för att bekämpa den utvecklingen.”

    Nej, jag är inte bekymrad över stöd till enskilda organisationer som för en kritisk diskussion! Jag tycker tvärtom att det är bra! Så här skriver jag t.ex. på sid 256 i boken:

    “Ett demokratiskt synsätt fordrar respekt för att det är u-landet och dess medborgare som ska göra valen i kontroversiella frågor; inte vi. Därför är det inte orimligt att stödja båda sidor inom områden, där det finns starkt divergerande uppfattningar.
    För att ge några kontroversiella exempel stöder Sida både utveckling av forskning kring växtförädling, där användning av genmodifierande teknik är en möjlighet, samtidigt som enskilda organisationer får stöd för att bedriva en kritisk debatt kring just denna forskning…”

    Så långt boken. Jag förstår att det här kan uppfattas som motsägelsefullt, men för mej är det ett viktigt exempel på värdet av, och respekten för, en pluralistisk diskussion. Den saknas alltför ofta i ett låginkomstland.

    Min slutsats i boken kring en öppning för ökad användning av modern växtförädling inklusive GMOs är tydlig i klimatförändringens tidevarv. Fattiga människor riskerar att drabbas allra hårdast om inte det lokala jordbrukets odlingar snabbt kan anpassas till nya klimatförutsättningar.
    Men jag lägger samtidigt rätt stort utrymme på att förklara hur komplex frågan är bl.a. i den lokala miljön. Det gäller inte minst i ljuset av att allt färre multinationella företag, som samtidigt producerar t.ex. pesticider (växtgifter), dominerar en allt större del av utsädesmarknaden med de snedvridna incitament det kan leda till. Växtförädlingens förutsättningar är av stor betydelse för fattiga människors framtid och är värda fortsatta diskussioner med respekt för de olika ståndpunkter som finns.

    Jan Bjerninger

  • Inge Gerremo:

    Jan,
    Tack för att Du tar upp den här viktiga frågan.
    Låt mig säga att vi egentligen inte alls är oense. Det framgår av vad jag skriver på andra ställen om vikten med en konstruktiv dialog, där det civila samhället har en oerhört viktig roll. Det gäller te.x. bondeorganisationer, för att ta mitt huvudområde, och som jag tar upp på ett annat ställe. Jag var själv för övrigt den som tog beslut och undertecknade SIDAs första samarbetsavtal med Svenska Naturskyddsföreningen, SNF, i slutet av 80-talet just för att vi verkligen ville ha sådana här röster både hemma och i olika u-länder.
    Det mitt bekymmer här har handlat om och som jag möjligen tolkade in också i det Du skrev, är att jag inte tycker Sida som myndighet tagit till sig och utnyttjat all den samlade kunskap inom området jordbrukets bioteknik som finns på den statliga sidan med hjälp av de expertorgan och -myndigheter som, vi som Sida-tjänstemän också rimligen ska använda oss av och väga in i vårt agerande i biståndssammanhang. Därav min fråga om man idag är riktigt klar över vad det innebär att vara anställd i statens tjänst, också i Sida.

    Med förhoppning om en konstruktiv diskussion kring viktiga frågor Du belyser i Din bok,
    Inge Gerremo

  • Jan Bjerninger:

    Tack! Tänkvärda kommentarer. Jag hoppas också på en bra diskussion. Du bidrar verkligen till den!
    Jan Bjerninger

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *