Sverige har valt att minska stödet till bekämpningen av en av världens dödligaste sjukdomar – tuberkulos. Med en hotande pandemi av multiresistent tuberkulos är detta svårt att förstå. Världshälsoorganisationen har som mål att minska antalet tuberkulossjuka med 90 procent till 2035, men då krävs stora forskningssatsningar och nya samarbetsformer. Det skriver Gunilla Källenius, Knut Lönnroth och Claes Ånstrand.

Tuberkulos är en av världens dödligaste sjukdomar. Den orsakar 1,5 miljoner dödsfall varje år – fler än HIV och malaria – och en femtedel av alla dödsfall bland vuxna i låginkomstländer. Sjukdomen har förvisso minskat över tid, men det har gått mycket långsamt. Och med det överhängande hotet av multiresistenta bakterier kan trenden när som helst vända.

Världen har en möjlighet att utrota tuberkulosen, men för att kunna göra det inom en överskådlig framtid krävs nya effektiva diagnostiska redskap, läkemedel och vacciner. Samtidigt behövs både fattigdomsbekämpning och hållbara hälso- och sjukvårdssystem för att se till att rätt vård når fram. Det kommer inte bli lätt. Ändå har Världshälsoorganisationens (WHO) globala strategi – kopplad till genomförandet av Agenda 2030 – som mål att minska antalet tuberkulossjuka med 90 procent till 2035. Mot den bakgrunden är det svårt att förstå hur Sverige kan välja att minska stödet till Globala Fonden mot Aids, Tuberkulos och Malaria med 35 procent, och dessutom minska anslagen för forskning om global hälsa.

Behov av nya redskap

För att förhindra spridningen av multiresistent tuberkulos krävs att man tidigt diagnostiserar och behandlar patienter med både resistent och icke-resistent tuberkulos, och samtidigt utvecklar nya sätt att behandla patienter med resistent tuberkulos. Problemet är att de tillgängliga redskapen har stora brister. I låginkomstländer är mikroskopi av upphostningsprov, alltså att med mikroskop identifiera tuberkelbakterier, det dominerande testet. Detta är en föråldrad metod som missar hälften av alla tuberkulosfall och som fungerar ännu sämre när det rör sig om barn och HIV-smittade. Bara 10 procent av barn med tuberkulos får rätt diagnos med den undersökningsmetoden. Nya snabbtest har utvecklats och fler är på väg, men de är inte designade för att användas inom primärvården i fattiga länder där de flesta söker vård.

Behandling av patienter med multiresistent tuberkulos lyckas bara i hälften av fallen. Behandlingen är mycket svår för patienten och tar ibland så mycket som två år. Patienten behöver ta upp till 14 600 tabletter och ges hundratals injektioner, och det är vanligt med svåra biverkningar. Det finns ett brinnande behov av nya effektivare och säkrare läkemedel, inte bara mot multiresistent tuberkulos utan också för att förkorta behandlingstiden av all tuberkulos. En lovande nyhet är att ett nytt läkemedel nyligen godkändes för behandling av resistent tuberkulos, det första på 40 år. Dock har det ännu inte visat sig hur effektivt det är, och det finns ytterst få andra läkemedel under utveckling.

Enorma utmaningar, men inget val

Samma problem har vi när det gäller prevention. BCG-vaccinet, det enda existerande vaccinet mot tuberkulos, är inte särskilt effektivt. Det skyddar små barn från de svåraste formerna av sjukdomen, men skyddar dåligt mot den vanligaste formen av tuberkulos: den smittsamma lungtuberkulosen. Därför hjälper vaccinet inte mot spridningen eller stoppar nya fall av tuberkulos. Och trots att flera nya vaccin är under prövning kommer BCG-vaccinet att vara det enda tillgängliga i många år framöver.

Nya metoder för att diagnostisera och behandla latent tuberkulos behövs också. Man uppskattar att en tredjedel av världens befolkning bär på tuberkulosbakterien och när som helst kan utveckla aktiv och smittsam sjukdom. Utmaningarna är enorma, men med en hotande pandemi av multiresistent tuberkulos och miljoner människor som riskerar att dö finns inget annat alternativ än att göra vårt yttersta. Vi måste göra något åt tuberkulosen, och för det behöver vi nya redskap. Därför behövs forskning.

Fler måste bidra

Behovet av forskning framgår också klart av det forskningsramverk som är en del av WHO:s globala tuberkulosstrategi, och som det svenska utrikesdepartementet och Karolinska Institutet hjälpte till att ta fram. Men för att investera i nya redskap behövs mer pengar än vad som finns idag. Enligt en uppskattning behövs 1,73 miljarder euro årligen för forskning och utveckling. År 2013 satsades 589 miljoner euro.

Även satsningen från enskilda givare minskar. Det lilla antal givare som finns, framförallt regeringar och filantroper inom OECD, minskade sitt givande med 10 procent förra året. För närvarande står en enskild givare, Bill & Melinda Gates Foundation, för mer än 25 procent av den forskning som bedrivs för att ta fram nya redskap i kampen mot tuberkulos.

När det gäller näringslivet så har läkemedelsföretagen slutat bedriva forskning om tuberkulos, som en del av en allmän trend att dra sig ur läkemedelsutveckling mot infektionssjukdomar och istället satsa på utveckling av läkemedel mot kroniska välfärdssjukdomar. Pfizer slutade med tuberkulosforskning 2012, följt av AstraZeneca 2013 och Novartis 2015.

För att fylla behovet av forskningsanslag och bekämpa tuberkulosen till 2035 måste många fler bidra. Om den privata sektorn inte vill göra sin del så måste andra ta initiativet. Det krävs långsiktiga satsningar utan uppehåll tills dess att den sjukdom som tar flest liv – fler än HIV och fler än malaria – är utrotad. Sverige har en viktig uppgift här. Vi måste ta ansvar som givare och vi måste skapa samarbetsformer som gör det möjligt att uppnå de mål som vi har åtagit oss genom antagandet av Agenda 2030.

Gunilla Källenius
Knut Lönnroth
Claes Ånstrand

Dela det här:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *