Sedan 2008 bryter regeringen mot Wiendeklarationen om mänskliga rättigheters odelbarhet genom att i "nya PGU" prioritera medborgerliga och politiska rättigheter framför sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter. Samma prioritering kan skönjas i den nya biståndspolitiska målsättning som regeringen nu föreslår. Det inrikes- och biståndspolitiska budskapet är att det är enskilda individers skyldighet att tillgodose sina behov av hälsa, utbildning och arbete - inte regeringens. Det är dags att diskutera PGU på allvar, menar policy och utvecklingsstrategen Petra Flaum, aktuell med en ny bok om PGU,

Det är fascinerande hur mycket resurser som läggs på policys, riktlinjer och propositioner – med tanke på hur lite hänsyn som tas till dem när de väl är på plats.

Tänk bara hur propositionen “Gemensam ansvar – Sveriges politik för global utveckling (PGU)” har behandlats under de 10 år den existerat. PGU har för det mesta nonchalerats, ibland debatterats och då och då förvanskats.

Det här med att PGU då och då förvanskats är också fascinerande, det parlamentariska förarbetet var ju gediget och propositionen antogs faktiskt av en enig riksdag. Så varför detta förvanskningsbehov och var lades den stora stöten in?

2008 presenterade regeringen `nya PGU ́ i form av skrivelsen “Globala utmaningar – vårt ansvar“, vars innehåll skiljer sig från PGU på många avgörande punkter. Det som dock inte sades var att en skrivelse aldrig kan överordna en proposition – trots det har svensk utvecklingssamverkan mestadels utgått från denna skrivelse sedan dess.

Men innan vi börjar jämföra PGU med 2008-års skrivelse, vad är det som gör PGU så unikt? Med PGU infördes en holistisk ansats till utveckling – insikter från Brundtlandsrapporten vävdes samman till vad jag kallar PGU:s generiska ramverk. Detta ramverk består av interrelaterade, samspelande och ömsesidigt beroende delar som tillsammans bildar ett system. Det går således inte att ta bort någon av PGU:s enskilda delar utan att påverka hela hållbarhetssystemet.

PGU:s generiska ramverk består av delarna:

• Vision: en rättvis hållbar utveckling, en värld utan fattigdom

• Motiv: solidaritet

• Övergripande mål: att bidra till en rättvis hållbar global utveckling

• Löpande mål: att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor

• Två metodansatser: samverkan och samstämmighet

• Två normativa perspektiv: rättighetsperspektivet och de fattigas perspektiv på
utveckling.

Det är alltså dessa mål och perspektiv vi gemensamt ska samverka runt och agera i samstämmighet med.

Finns det något som är riktigt förlegat i PGU? Ja, i PGU avgränsades nämligen fattigdomsbekämpning till utvecklingssamverkan, vilket säkert var helt logiskt vid tiden. Även om fattigdomsbekämpning ryms inom processen att bidra till en hållbar utveckling, så vet vi idag att det naturligtvis är lika relevant att ha en klar och tydlig nollvision för fattigdom – även i Sverige.

Varför är då PGU så politiskt laddad? Jag hävdar att det beror på dessa två mångdimensionella utgångspunkter:

“Politiken för global utveckling berör alla. Hela svenska samhället måste engageras i arbetet. Politiken ska präglas av ett rättighetsperspektiv och de fattigas perspektiv på utveckling.”

Det må vara en sak att samverka med den man själv valt. Men att engagera folket och allsköns verksamheter på bred front innebär att politiken får en ökad insyn, fler kravställningar, fler tolkningar och framförallt ökar risken för ansvarsutkrävande i takt med insynen.

Det är klart att det finns nog med beprövad metodologi för att vi systematiskt ska kunna inlemma ett rättighetsperspektiv i analyser och utvärderingar. Problemet är snarare att resultaten med all säkerhet kommer påvisa fler dimensioner än vi är villiga att hantera.

Sen har vi det här med rättighetsperspektivet, som ju är störtomöjligt att realisera på grund av bristande metodologi. Nä, jag var lite ironisk nu. Det är klart att det finns nog med beprövad metodologi för att vi systematiskt ska kunna inlemma ett rättighetsperspektiv i analyser och utvärderingar. Problemet är snarare att resultaten med all säkerhet kommer påvisa fler dimensioner än vi är villiga att hantera. Och de fattigas perspektiv på utveckling, tänk så kostsamt och bökigt det skulle vara att behöva föra dialog med fattiga människor för att ta reda på hur de subjektivt definierar sina behov och kontext, vid varje utvecklingsinsats och investering. Gemensamt för PGU:s tre utgångspunkter är att de har ett individfokus.

Tillbaka till `nya PGU ́ från 2008. I den gjordes två skrivningar som förflyttade fokus, från den ideologiska vattendelaren – individnivån – till en mer `lätthanterlig ́ samhällsnivå.

Så här lyder skrivningen i PGU:
” (Hållbar utveckling) uppnås genom en mer samstämmig politik och ökad samverkan mellan andra länder och aktörer.”

I `nya PGU ́ ändras denna fundamentala skrivning:
“En rättvis global utveckling innebär respekt för mänskliga rättigheter och demokrati och uppnås genom tillväxt som leder till minskad fattigdom.”

Svisch, blev kombinationen av institutionsbyggande, gott företagsklimat och möjligheten att utkräva mänskliga rättigheter de nya fattigdomsbekämpande mekanismerna och fattigdomsbekämpning förvandlades från mål till effekt. Påståendet om att tillväxt per automatik leder till minskad fattigdom lämnar jag utan kommentarer – det finns nog med analyser och forskning som behandlar varandet eller icke varandet av ett kausalsamband dem mellan.

Men, om nu mänskliga rättigheter ändå står i fokus så kan det väl inte gå allt för fel, eller? Jo, det kan det faktiskt. Det vill säga om man väljer att frångå Wiendeklarationen som en gång för alla etablerade att mänskliga rättigheter är odelbara. Och det är precis vad som gjordes genom denna andra skrivning som flyttar fokus från individnivån i `nya PGU ́:

“Regeringen framhåller att förverkligandet av de mänskliga rättigheterna, i synnerhet de medborgerliga och politiska rättigheterna, är av avgörande betydelse för att utvidga människors frihet och därmed för utvecklingsprocessen.”

En överordning sker alltid på bekostnad av något annat – och i den förda politiken är det de sociala, ekonomiska och kulturella rättigheterna som får betala priset. Varför hörs inga protester mot att Sverige öppet brutit mot Wiendeklarationen sedan 2008? Istället cementerar nu regeringen överordningen genom det föreslagna biståndsmålet ”Bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck” som – ja just det – särskilt lyfter fram området mänskliga rättigheter och demokrati enligt UD.

Vad heter då området inom rättighetsperspektivet som regeringen praktiserar här hemma, med fokus på att krympa befintliga institutioner parallellt med att statsansvaret om att förverkliga rätten till hälsa, utbildning och arbete allt mer överlåtes – på enskilda individer? Är kanske tiden mogen för en riktig PGU-diskussion?

Dela det här:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *