TV-tittarna bör vara kritiskt uppmärksamma på hur insamlingsgalor som SVTs "Tillsammans för Världens barn" skildrar fattigdom och länders utveckling. Bilder av svältande, hjälplösa barn används i kommersiellt syfte och bygger på en kolonial föreställning av den vite mannens börda och västvärldens överlägsenhet. Det skriver Alma Wallengren, som nyligen skrivit en uppsats i ämnet vid Göteborgs Universitet

Idag är det dags för Radiohjälpens årliga insamling ”Tillsammans för världens barn”, där bidragen går till ett antal organisationer inom bistånds- och välgörenhetsbranschen. Insamlingen marknadsförs genom en serie korta dokumentärer och intervjuprogram som sänds i SVT under veckan, och utmynnar i en påkostad insamlingsgala som sänds i SVT1 nu på fredag 11/10. Förra året följdes galan av över en miljon svenska tv-tittare. Jag vill mena att TV-sända insamlingsgalor av denna typ i stor utsträckning bidrar till den bild som gemene man och kvinna i Sverige får av fattigdom och utveckling i olika delar av världen. I våras skrev jag min kandidatuppsats i Globala studier vid Göteborgs universitet; ”De lever såhär varje dag, liksom” – representationer av fattigdom i svenska insamlingsgalor, i vilken jag ur ett postkolonialt perspektiv gör en diskursiv granskning av de två stora insamlingsgalor som sändes i svensk TV under 2012: Humorgalan och Tillsammans för världens barn. Trots att Tillsammans för världens barn visade sig ge en långt mindre stereotypiserad och förenklad bild av fattigdomsproblemet än UNICEFs Humorgalan, och tvärtom på många sätt visade sig vara både informativ och relativt djuplodande, finns det anledning att förhålla sig kritiskt uppmärksam till den i veckan pågående insamlingen.

Först och främst använder sig Radiohjälpens insamlingsgala av ett populärt grepp inom välgörenhetsretoriken; att låta barn representera fattigdom. Barn betraktas och framställs som offer för sin fattigdom, och kan inte tillskrivas någon skuld för densamma.  Den stereotypa bilden av det fattiga barnet med svällande undernärd mage och rinnande ögon väcker hos tittaren känslor av empati och skuld; vi vill hjälpa det passiva barnet som inte har något agensutrymme att själv komma ur sin situation. Även om detta till stor del stämmer, spelar dessa representationer vidare på en kolonial föreställning om att fattigdom och fattiga människor är ”den vite mannens börda” – endast med hjälp av den handlingskraftige vita välgöraren har den ofta anonymiserade fattige möjlighet att klara sig. Jag vill också ifrågasätta bilden av barnet ur en objektifierande synvinkel; barnet används i kommersiellt syfte för att ”sälja” fattigdomen och relationen till barnet. På detta vis kommersialiseras fattigdom och bistånd på ett sätt som inte känns helt vederhäftigt. Betänk i det här sammanhanget också själva konceptet ”insamlingsgala”. En TV-sänd festlighet med konserter och utlottningar av dyra vinster på bekostnad av människors fattigdom och misär!

Vidare vill jag uppmärksamma synen på utveckling i Tillsammans för världens barn. I flera reportage och intervjuer från insamlingen 2012 framförs idén att ”västvärlden” på något vis ligger före den fattiga världen i utvecklingsprocessen, vilket kan anses problematiskt. Det finns här inte utrymme att närmare analysera utvecklingsdiskursen, men min poäng är att denna framställning av ”oss” som steget före ”dom” bottnar i en kolonial föreställning om civilisationsprojektet. Genom att låta västvärlden representera modernisering och mognad framstår de som handlingskraftiga aktörer medan den fattige blir ett passivt och infantilt objekt i ett fortfarande omodernt och ociviliserat samhälle. Detta är en välkänd form av andrafiering inom postkolonial teori; ”deras” nutid blir detsamma som ”vår” dåtid. Denna uppdelning ger även effekten att de två utvecklingsprocesserna separeras från varandra och utvecklingstakten ses som kopplad till det individuella landet och inte till relationerna länderna emellan – skulden för fattigdomen läggs indirekt på lokala faktorer och inte på globala strukturer.

Missförstå mig inte. Insamlingsgalor av detta slag behövs för att engagera den breda massan i utvecklings- och fattigdomsfrågor, och bidrar varje år till att upplysa människor om globala processer och häva akuta fall av fattigdom i världen. Det märks att producenterna bakom Tillsammans för världens barn har tagit till sig av tidigare kritik av fattigdomsrepresentationer och gör sitt allra bästa för att förse tittarna med bred kunskap, varierande fattigdomsbilder och expertis som inte bara utgår från givarsidan. Vad jag vill uppmärksamma med denna artikel är de koloniala föreställningar som trots detta lever kvar i medias framställning av fattigdom och fattiga människor, föreställningar som visar sig vara djupare rotade än man vill tro.

Alma Wallengren, Kandidat i Globala studier

Dela det här:

4 kommentarer till Koloniala föreställningar lever kvar i svenska insamlingsgalor

  • Alma, tack för din text men du bara snuddar vid ett problem som är betydligt djupare än det du skildrar. Jag har själv levererat tevereportage till Världens Barn och minns särskilt den redaktör som bad mig klippa om ett av dem med motiveringen att barnen i reportaget såg för glada ut. Det var inte tillräckligt synd om dem. Det är stora penningsummor som samlas in på dessa galor. Den viktigaste frågan tycker jag är hur dessa pengar används. Jag har rest vida omkring i Afrika och haft tillfälle att studera hjälporganisationer i arbete. Mest slående är hur litet de uträttar och hur stora overheadkostnader de har. Generellt kan man säga att ju mindre en organisation är, desto effektivare är den. Såvitt jag vet förekommer ingen revision av hur de insamlade pengarna används. Tyvärr tycks pengarna fungera som avlatsbrev. De ger givaren en känsla av skuldbefrielse. Samtidigt förstärks, som du skriver, bilden av den fattige afrikanen (som det oftast handlar om) som ett hjälplöst offer. Oförmögen till att själv påverka sitt liv. I behov av den vite mannens nådegåvor. Det är ett trist spektakel. Ovärdigt public service, tycker jag.

  • Alma,

    Tack för en intressant artikel som berör en del viktiga problemställningar. Jag håller dock inte med dig om alla slutsatser och jag har skrivit ett längre svar på artikeln som jag hoppas att Biståndsdebatten publicerar. Det är en viktig diskussion som jag hoppas vi får tillfälle att föra vidare.

    Jag tycker det är tråkigt om Bengt Nilsson känner att hans reportage har blivit omklippta för att de visar en för positiv bild – det är ingenting som jag känner igen. Tvärtom stoppade vi ett reportage denna omgång för att den gav en alldeles för stereotyp bild av barn som hjälplösa offer, i händerna på “vita välgörare”. Jag vill också understryka, att det visst sker en revision av hur de insamlade medlen används. Dels revideras varenda projekt separat, dels revideras hela Radiohjälpen årligen. Den revisionsrapporten publiceras också i Radiohjälpens årsrapportering.

    Vi strävar hela tiden efter att bli bättre i vårt arbete och efter att vara så transparenta som möjligt. Insamlingsgalor är inte helt oproblematiska, vilket jag också utvecklar i mitt debattsvar och jag välkomnar en debatt om hur de kan utvecklas att bli bättre på alla sätt.

    Per Byman
    Generalsekreterare Radiohjälpen

  • Alejandro Romero L. Wallens:

    Es grató saber que hay personas interesadas en éste tipo de problemas que aquejan al mundo,si podemos ayudar en algo seria muy interesante poderlo hacer.felicitaciones

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *