Inga workshops utan per diem. Att biståndspengar används till traktamenten för tjänstemän leder inte bara till kostnader som är svåra att försvara, det skapar även fel incitament. Biståndsaktörer behöver mer självkritiskt reflektera kring hur de bidrar till snedvridna belöningssystem, skriver Annie Sturesson.

Jag kom i kontakt med termen ’per diem’ redan under min första arbetsvecka som biståndsarbetare. Som nyanländ programhandläggare vid EU-delegationen i Burkina Faso 2010 deltog jag vid ett möte på justitiedepartementet i Ouagadougou där en studie om reformer inom rättssektorn lanserades. Under mötet blev jag positivt överraskad av den goda uppslutningen och av att tjänstemän från flera olika departement aktivt deltog i diskussionen. I pausen dukades ett bord upp med te och jordnötter. Medan jag och min kollega ställde oss i kön till fikat bildade tjänstemännen en separat kö. Kön ledde fram till ett bord där en kvinna satt och prickade av deltagarna och delade ut kuvert. Jag tittade frågande på min kollega som förklarade:

– Per diem. Sitting allowances.

Per diem, eller traktamente, ska ersätta tjänstemän för kostnader (logi, mat och transport) i samband med möten och kurser utanför arbetsplatsen. Men i praktiken har per diem i utvecklingsländer blivit ett sätt att kompensera tjänstemän för deras låga löner. Tyvärr har bistånd i många länder bidragit till detta. Konkurrensen mellan biståndsaktörer gör att per diem ofta används för att säkerställa ett högt deltagande av statliga aktörer vid möten och workshops. I många biståndsländer är det numera omöjligt att anordna en välbesökt workshop utan att betala ut per diem. Jakten på traktamenten påverkar inte bara vem som deltar vid möten, utan även hur och var de äger rum.

Fler möten – mer pengar

Att beskriva per diem som ett biståndsfenomen vore fel. Många utvecklingsländer har komplexa regelsystem för olika ersättningar och förmåner. I Burkina Faso är till exempel ersättningsnivåerna för statligt anställda fastställda i fem olika presidentdekret. En tjänsteman som deltar i en kurs i sin hemstad kan förvänta sig en reseersättning på ca 100 kronor. Detta är inte en obetydlig summa i ett land där en genomsnittlig månadslön ligger på ca 1500 kronor. Systemet med per diem medför att tjänstemän belönas för antalet möten de går på och inte för att utföra sina dagliga arbetsuppgifter. Studier från hälsosektorn i Burkina Faso visar exempelvis att sjukvårdpersonalens ”inkomst” från per diem ofta överstiger deras månadslön.

Fel person på kursen

Biståndsaktörer finansierar och anordnar ofta kurser för lokala tjänstemän som en del av sina kapacitetsbyggande program. Möjligheten att få per diem, särskilt i hierarkiskt uppbyggda organisationer, riskerar dock att leda till att fel personer deltar vid möten och kurser. När jag arbetade vid finansdepartementet i Uganda från 2014 till 2015 var det tydligt att kurser och per diem användes som ett informellt belöningssystem. Vem av handläggarna som hade de rätta förkunskaperna och som yrkesmässigt skulle tjäna mest på att närvara vid en kurs var sekundärt.

Särskilt eftertraktade bland mina kollegor var kurser som anordnades av IMF på Mauritius och kurser i Dubai eller Jeddah, finansierade av den islamiska utvecklingsbanken. Min chef vid enheten för biståndskoordinering reste i princip varje månad på möten och kurser runt om i världen. Till vilken grad alla dessa kurser höjde hennes kompetens har jag svårt att bedöma, men tydliga var däremot konsekvenserna på enhetens fortlöpande arbete som ofta stannade upp under hennes frånvaro.

Tjocka kuvert på dyra hotell

I Uganda arbetade jag även under en kort period med civilsamhällesorganisationer som bedrev påverkansarbete om transparensfrågor inom oljesektorn. Ett effektivt påverkansarbete kräver ofta möten på flera nivåer – från gräsrotsnivå upp till den högsta politiska eliten. Problemet är att desto högre uppsatta personer som man vill ska delta, desto tjockare kuvert krävs det. För att få parlamentariker att delta behövde möten anordnas på dyra hotell, gärna på ett antal mils avstånd från Kampala så att nattraktamente på 150 till 200 dollar betalas ut. Man behöver inte vara en biståndskritiker för att ifrågasätta hur kostnadseffektiva dessa möten blir. Biståndsaktörer bör därför vara varsamma och självkritiska kring de metoder som används för att nå olika mål – hur goda dessa mål än må vara.

Hur skall biståndsaktörer förhålla sig till per diem?

Tyvärr finns det inga enkla lösningar. Att ersättningsystemen ser ut som de gör i många utvecklingsländer beror till stor del på större strukturella problem. Därmed kan det vara svårt för individuella biståndsaktörer att påverka systemet, åtminstone på kort sikt. Ett första steg är dock att öka medvetenheten inom organisationen om vilka snedvridna incitament per diem kan leda till, för att undvika att stärka systemet ytterligare. För att en organisation skall locka rätt personer till att delta vid en workshop eller en kurs bör krav på förkunskaper och motprestationer tydliggöras. Vad gäller tjänstemäns lönestrukturer är det knappast en långsiktig lösning att biståndsmedel används som kompensation. Däremot bör det finnas utrymme att stödja statliga förvaltningar i att utveckla belöningssystem där tjänstemän belönas för prestationer och inte för hur flitiga de är på att gå på externa möten. Likaså kan det vara berättigat att fråga sig om en workshop på ett flerstjärnigt hotell med tillhörande kuvert verkligen är det mest effektiva sättet att bedriva påverkansarbete.

Annie Sturesson

Dela det här:

3 kommentarer till Jakten på traktamente minskar biståndets effektivitet

  • Håller helt med om problemet som Annie beskriver. Detta är ett praktexempel på vad ekonomer kallar perversa incitament; när fel typer av drivkrafter byggs in i systemen. Riskerna är avsevärda att fel personer kommer på mötena, eller att det uppstår en slags konkurrens mellan olika biståndsorganisationer där man blir tvungen att bjuda över varandra för att attrahera sina så kallade stakeholders. Här uppstår – lite hårddraget – en lokal marknad för samarbetsparternas tid och intresse, där valutan inte är nytta och relevans för utveckling på institutionell nivå, utan kontantersättning på den individuella nivån.

    Det här är något jag själv sett på nära håll under mina 18 år i olika biståndssammanhang, och som alltför länge sopats under mattan för att “det är så det går till” eller för att många inom givarsfären anser att det ändå är en marginell företeelse: ett pris man får betala, liksom. Men det är ungefär lika marginellt som korruption, som vi ju vet är en stor utvecklingshämmare. Utvecklingssamarbetet sker inte någon annanstans; det sker i mötet mellan individer, och hur dessa möten sker, vilka idéer, kunskaper och värderingar som utväxlas, måste tas på stort allvar.

    Det är dock fel att lägga skulden på samarbetsparterna. De som skapar de perversa incitamenten här är givarna. Jag vet också av egen erfarenhet att det går alldeles utmärkt att få bra deltagare till workshops och möten utan att erbjuda stora summor. De flesta är inte ute efter att dryga ut sina magra lönekuvert (även om jag träffat på en del såna också, som väljer och vrakar exv mellan utlandsresor och väljer dem som erbjuder högst traktamenten) utan de allra flesta vill aktivt bidra och har ett genuint utvecklingsintresse. Men det kräver att man från biståndsaktörens sida uppmärksammar problemet, vågar ta konsekvensen, och noga utformar sina insatser så vi inte bidrar till traktamentesjakt. Att erbjuda full board på hotell med rimlig standard (och då menar jag inte lyxhotell) är till exempel mycket bättre än att bara erbjuda ett kuvert med pengar. Jag gjorde genomgående så i mina insatser på Sida, och det var aldrig några stora problem. Det går om man vill. Här är tyvärr FN det svarta fåret, som erbjuder hundratals dollar per övernattningsdygn i tjocka kuvert, istället för att erbjuda logi. Om FN inte lade ribban så högt skulle det vara enklare för de andra organisationerna att jobba bort denna högst olyckliga praxis.

    Frågan hänger också ihop med hur vi som biståndstjänstemän väljer att spendera våra resor. Bor vi inte själva på lyxiga hotell? För “nåt ska vi väl få unna oss”, vi som gör såna uppoffringar och som gör så goda gärningar för världen? Nå. Den som besökt Nairobi i Kenya har säkert noterat antalet lyxhotell som växt upp i den nya “diplomatstaden” på Gigiri, granne med FN-komplexet och en mängd ambassader, inklusive den svenska. Jag tar av princip aldrig in på denna typ av lyxhotell – men jag vet att andra inom biståndet gör det. Tre problem uppstår ur denna biståndets “jet set lifestyle” (som Graham Hancock skrev om redan på 80-talet):
    1. skattebetalares pengar används inte ekonomiskt
    2. det ger en signal om bistånd som privilegium
    3. det undandrar oss från utvecklingsverkligheten

    Det sista av dessa tre problem ser jag också som allvarligt, men borstas ofta bort med praktiska och effektivitetsargument. Vad tänker egentligen biståndsaktörerna om den värld de skall jobba i, när de bara rör sig mellan femstjärniga The Tribe och FN-komplexet på Gigiri? Hur ska man kunna förstå hur livet i Kenya verkligen är om man aldrig satt sin fot i en matatu, eller skitit på en ståtoa, eller spenderar timmar i bilköer?

    Om man ändå får avsluta på en positiv ton: jag upplever i alla fall att problemet blivit lite mindre sedan 1999. I takt med den ekonomiska utvecklingen i många låginkomstländer, de reformer som gjorts, och kanske en högre utbildningsnivå, är mitt intryck av att tjänstemän på statlig eller kommunal nivå (i de Afrikanska länder jag jobbat) är mest intresserade av att göra ett bra jobb och i minskad utsträckning intresserad av att jaga traktamentskuvert. Och den positiva trenden (om den nu finns) bör vi stötta!

    • Stellan Danielsson:

      Bravo! Du har förstått hur det ligger till! För problemet är hur ni som biståndstjänstemän väljer att spendera era resor och leva på plats. Bor ni inte själva på lyxiga hotell? Jo det gör ni! Och har fina hus eller lägenheter med kockar och städerskor? Hur bor ni utomlands? Därför är det fel att lägga skulden på samarbetsparterna. De som skapar de perversa incitamenten här är givarna. SIDA är en mjölkkossa för förslagna och skamlösa tjänstemän och politiker. Ni skulle också jaga traktamenten, per diem, om ni haft samma skitlöner. I stället tjänar ni svinaktigt bra och har nästan obegränsade förmåner. Biståndsverksamheten är skojarnas marknad. Tyvärr! Och ingen vill göra något åt det, för man tjänar på rådande förhållanden

  • Stellan Danielsson:

    Biståndsverksamheten är skojarnas marknad. Och har varit så i decennier. När “ansvariga” slipper betala ur egen ficka flödar pengarna. Svenska politiker och tjänstemän saknar livserfarenhet, förstår inte hur världen fungerar. Därför fattar de korkade beslut och klarar inte av att kontrollera vart pengarna tar vägen. Politiker och tjänstemän är, för att tala klarspråk, alldeles för dumma i huvudet!!! Eller vill inte göra något åt saken för de tjänar själva på den utbredda okunnigheten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *