Den svenska HBTQ-rörelsen och regeringen tassar på tå kring HBTQ-frågor inom biståndspolitiken. Sverige ger bistånd till homofoba länder och genom erkännandet av Palestina erkändes homofoba krafter. För att sända rätt signaler måste Sverige inkludera HBTQ-rättigheter i varje biståndsmottagande lands resultatstrategi. Dessutom bör alla svenska biståndsorganisationer HBTQ-certifieras, skriver Tobias Petersson som är HBTQ-aktivist och skribent med fokus på Mellanöstern och Nordafrika.

Under den gångna prideveckan i Kulturhuset har jag haft samtal med personer som drabbats av homofobi i Mellanöstern och Nordafrika (MENA), om vad vi i Sverige kan göra för att förbättra situationen för förföljda och diskriminerade HBTQ-personer där. Jag har pratat med HBTQ-aktivister från Egypten så väl som från Iran. Alla dessa HBTQ-aktivister vill att Sverige ska agera mot deras forna hemländers regeringar, och är frustrerade över att så lite görs från svenskt håll.

De säger att det är demokratiska reformer som krävs. Demokratisering är också ett av målen för den svenska biståndspolitiken. I decennier har Sverige pumpat in biståndsmiljard efter biståndsmiljard i MENA med demokratisering som mål, men uppnår väldigt ynkliga resultat. Det är inte acceptabelt.

Sänd rätt signaler

I Sverige har vi en HBTQ-rörelse och regering som tassar på tå kring HBTQ-frågor när det gäller länder som erhåller svenskt bistånd. Man ska lyssna på HBTQ-rörelsen i de länder där homofob lagstiftning råder, hörs det från RFSL. Det kan jag till viss del hålla med om, men det finns också länder där inga aktiva HBTQ-rörelser kan existera. Exempel på sådana är Somalia och Yemen, där HBTQ-personers kärlek inte bara är ett brott utan även bestraffas med döden.

Där ingen nationell HBTQ-rörelses röst kan höras måste Sveriges röst höras. Där måste Sverige gå före och ställa krav på en förändring. Det kan vi eftersom vi är en viktig biståndsaktör i många av de mest homofoba länderna, som Somalia och Yemen. I första hand gäller det att signalera värderingar till biståndsländerna, i synnerhet när vi erkänner nya stater. Det gjordes inte när Sveriges regering hastigt förra året valde att erkänna Palestina som stat. Palestinsk lagstiftning diskriminerar och kriminaliserar nämligen samkönade sexuella relationer. Sverige erkände inga demokratiska eller mänskliga rättigheter för HBTQ-personer genom att erkänna Palestina som stat. Istället erkändes odemokratiska och homofoba krafter.

Hur kan Sverige sända rätt signaler då? Jo, genom att uppdatera resultatstrategierna för länder som erhåller svenskt bistånd. Varje lands resultatstrategi borde innehålla det mest grundläggande resultatmålet: att uppnå att samkönade relationer avkriminaliseras. Låt det bli den officiella biståndspolitiken.

Förtryckaren ska inte sätta agendan

RFSL och andra HBTQ-organisationer i länder där en viss aktivism kan förekomma är rädda för de bakslag som kan komma om man ställer krav på HBTQ-rättigheter i biståndsländer. De tror att de förtryckande, odemokratiska och homofoba regimerna kommer att straffa HBTQ-personer om man propagerar för HBTQ-rättigheter och villkorar biståndet.

Frågan är om feministiska aktivister skulle låta samma rädsla hindra dem från att ställa krav på kvinnors rättigheter i samma länder. Jag har inte lagt märke till att de oroar sig över att den svenska regeringens krav på kvinnors rättigheter i biståndsländer skulle kunna leda till att männen går hem och slå sina fruar mer. Förtryckaren sätter inte agendan för den feministiska kampen, men när det gäller kamp för HBTQ-personers rättigheter verkar det vara helt legitimt att låta de som slår, förtrycker och mördar oss sätta agendan. Det är fruktansvärt fel.

Nej till HBTQ-rättigheter = nej till demokrati

De av oss som tror på att bistånd ska göra nytta och leda till demokratisk utveckling kan inte låta HBTQ-rättigheter fortsätta exkluderas från mänskliga rättigheter. En riktig demokrati kan inte existera utan HBTQ-rättigheter. När länder säger nej till HBTQ-rättigheter säger de nej till demokrati. Då är biståndsarbetet för att uppnå demokrati i de länderna förgäves och gynnar bara de odemokratiska krafter som styr där.

Det finns mer svenska politiker kan göra för att lyfta HBTQ-personers rättigheter. I början av prideveckan gick biståndsminister Isabella Lövin och kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke ut i en debattartikel i Expressen och lovade att det ska satsas på genomgripande kompetenshöjning på utrikesdepartementet och ambassaderna gällande HBTQ-frågor. Det är bra, men det är inte tillräckligt. Biståndsmyndigheten Sidas svenska samarbetsorganisationer som driver biståndsprojekt borde även HBTQ-certifieras. Det, och uppdaterade resultatstrategier som inkluderar HBTQ-rättigheter, skulle sända rätt signal till världens homofoba och förtryckande regimer. Dessutom skulle det sända rätt signal till deras förtryckta offer, oss HBTQ-personer, om att HBTQ-rättigheter är mänskliga rättigheter och prioriterade i den svenska biståndspolitiken.

Tobias Petersson

Dela det här:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *