Nyheten att USAID i hemlighet ska ha gett stöd till Kubanska hiphoppare kunde ha förmedlats mer eftertänksamt av Ekot, Svergies Radio. En enskild kulturinsats för ökad demokrati kan möjligen ha fnisspotential, men förmodligen kan den kulturarbetare som hindras från att ha politiskt laddade budskap hålla fnisset tillbaka. Det skriver Henrik G Ehrenberg, KIC.

Ekot kunde nyligen rapportera hur den amerikanska statliga biståndsorganisationen USAID ska ha gett stöd till kubanska hiphoppare. Man kan ana att nyhetsförmedlingen skedde med ett visst mått av förvåning – och kanske med ett löjlighetens drag. I utländsk press beskrivs stödet på lite olika sätt – en underminering av den kubanska hiphopscenen, en infiltration eller ”vårdslöst”.

Man hade kunnat önska en något mer eftertänksam rapportering. I det som offentligt går att läsa om stödet till hiphop kritisk mot den kommunistiska regimen kan man spåra uppenbara misstag.

Solidaritet med oberoende kulturarbetare, journalister eller folkrörelser som arbetar under en diktaturs förtryck är dock allt annat än vårdslöst eller löjligt.

På Kuba drabbas alla med avvikande hållning av regimens dom, oavsett om du är musiker, skådespelare, journalist, författare, advokat, lekmannabibliotekarie, politiskt aktiv, människorättsaktivist, fackligt aktiv eller vill ordna studiecirklar i för den kommunistiska regimen icke behagliga ämnen som ”att vara en person”. Förtrycket är kompakt. Dina skivor ges inte ut, dina artiklar publiceras inte, du kan inte starta egna tidningar eller bokförlag, inte anordna en konsert, inte hyra en lokal för din utbildningsverksamhet, inte organisera arbetstagare, inte samlas till politiska samtal eller ostört låta grannarna komma och låna böckerna som står i den egna bokhylla.

Har du ett jobb är sannolikheten stor att du blir av med det. Vill du besöka vänner och familj i en annan del av landet kan du bli hindrad från att köpa buss- eller flygbiljett. Är du student är risken stor att du kastas ut från din utbildning. Ytterst riskerar du fängelse och landsförvisning.

När en grupp på 10-20 ur den oppositionella gruppen ”Damerna i vitt” ville ordna en samling för att uppmärksamma internationella dagen för mänskliga rättigheter 10 december, grep kubansk polis in och haffade personer innan de ens hunnit fram till manifestationen. Regimtrogna demonstranter kommenderas ut för att tysta och baktala deltagarna. I ett land med elva miljoner invånare är en demonstration med 20-talet deltagare ett oacceptabelt problem som måste stoppas.

Så ser det ut i många fler länder än Kuba. Att det över världen finns demokrater som vill visa solidaritet med de som hunsas, förföljs och fängslas för att de vill leva ut sina mänskliga rättigheter är inte ett problem. Det är en tillgång och – skulle man kunna hävda – en fråga om värderingar.

Ingen ska inbilla sig att det till Kuba eller andra diktaturer åker horder av amerikanska agenter som vill värva slumpvis utvalda medborgare. Det skulle vara direkt olämpligt, för att inte säga omöjligt. Man kan inte förvandla slumpvis utvalda men villiga medborgare till publikälskad hiphoppare kryddad med samhällskritik. Men om någon utifrån ser hur musiker med ett samhällskritiskt budskap behandlas och vilka begränsade möjligheter de har att verka, är det inte helt orimligt om denne sträcker ut sin hand och ser om det finns möjligheter att underlätta exempelvis utgivning av musik eller text. Det är heller inte helt orimligt att det går att hitta biståndsfinansiering för att stödja potentiella förändringsaktörer i en diktatur att påverka sitt samhälle till att bli mer demokratiskt.

När nyheten kom om att USA och Kuba närmar sig varandra diplomatiskt och ekonomiskt ska man hålla i huvudet att inga som helst reformer har genomförts – eller utlovats – som utökar de politiska rättigheterna och garanterar respekten för de mänskliga rättigheterna. Kuba är samma polisstat av DDR-snitt idag som tidigare. Det största hindret för den kubanska befolkningen att öka sitt välstånd och leva ut sina rättigheter har inte varit USA:s politik och embargo. Det största hindret är och förblir diktaturen. Det är därför viktigare än någonsin att civila samhället och politiska aktörer har möjligheter att visa solidaritet med och bygga band till de kubaner som vill förändra sitt samhälle till det bättre.

Diktatur är ett hinder för de mänskliga rättigheterna och för att skapa en framgångsrik fattigdomsbekämpning. Demokrati och mänskliga rättigheter hör därför hemma i biståndet. Om man lyfter ut en enskild insats är det möjligt att den kan ha fnisspotential. Den kulturarbetare som hindras från att möta en potentiell publik och från att ha politiskt laddade budskap, kan antagligen hålla tillbaka fnisset. Och möjligen oroas över hur omvärlden spelar med i diktaturens uppsättning och följer dess regi.

Henrik G Ehrenberg

Ordförande i Kristdemokratiskt Internationellt Center och författare till boken ”Kuba inifrån”.

Dela det här:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *