Debatt

Fattigdom är inte ett statiskt tillstånd

Förra året höjdes fattigdomsgränsen från 1,25 till 1,9 dollar om dagen, men vad säger måttet egentligen om fattigdom? Sociala aspekter, som tillgång till utbildning och hälsa, påverkar också hushålls välmående. Hur vi väljer att mäta fattigdom är i högsta grad en politisk fråga, skriver utvecklingsekonomen Annie Sturesson.

I november förra året tredubblades antalet fattiga i världen över en natt. Det var Världsbanken som justerade den internationella fattigdomsgränsen från 1,25 dollar om dagen till 1,9 dollar om dagen. Att den internationella fattigdomsgränsen ligger på 1,9 dollar betyder att alla människor världen över som lever på mindre än 16 kronor om dagen anses leva i extrem inkomstfattigdom. Men vad säger inkomstfattigdomsmåttet egentligen om fattigdom? Vad mäts och vad utelämnas?

Hur många som lever i inkomstfattigdom mäts regelbundet med hjälp av hushållsundersökningar i så gott som alla världens länder. Statistiken är lättillgänglig och jämförbar och det gör att inkomstfattigdom ofta används för att jämföra fattigdom över tid och rum, både inom ett land och mellan länder. Inkomstfattigdom är också det mest välkända måttet på fattigdom.

Teknisk justering ritar om fattigdomskartan

Den första internationella fattigdomsgränsen räknades ut av Världsbanken år 1990, och då låg den på 1 dollar. Gränsen baserades på genomsnittet av nationella fattigdomsgränser i ett dussin av världens fattigaste länder och användes sedan som måttstock till det första millenniemålet om halverad fattigdom.

Gränsen för extrem inkomstfattigdom är uträknad så att den motsvarar samma köpkraft i alla länder. För att reflektera faktisk köpkraft behöver gränsen regelbundet justeras gå grund av inflation. Världsbankens höjning av gränsen är därmed framförallt en teknisk procedur, men den påverkar ändå vem som anses vara fattig, och var världens fattiga anses finnas.

Med den nya fattigdomsgränsen på 1,9 dollar om dagen sjönk till exempel Afrikas andel av världens fattiga från 73 till 46 procent. Samtidigt ökade andelen av världens fattiga i länder som Indien, Pakistan och Bangladesh. Den nya fattigdomsgränsen gör det tydligt att även om de allra fattigaste fortfarande bor i Afrika, så är fattigdom alltjämt ett globalt fenomen.

Lättillgänglig men ensidig statistik

En svaghet med inkomstfattigdom som mått är att tillgång till uppdaterad och tillförlitlig statistik utgör ett problem i många utvecklingsländer. En annan svaghet är att måttet inte tar hänsyn till grundläggande sociala aspekter som påverkar ett hushålls välmående, som tillgång till utbildning och hälsa.

Kambodja har prisats för sin framgångsrika fattigdomsbekämpning. Mellan 2004 och 2011 minskade inkomstfattigdomen i landet från vartannat hushåll till vart tionde hushåll. De flesta som tog sig ur fattigdom befann sig dock precis under fattigdomsgränsen och har endast minimalt förbättrat sin livssituation. Enligt Världsbanken skulle en minskning av hushållens dagliga inkomst med 0,30 dollar per dag leda till att 40 procent av befolkningen föll tillbaka i extrem fattigdom.

Enligt inkomstfattigdomsmåttet är man antingen fattig eller icke-fattig, men fattigdom är inget statiskt tillstånd. Många hushåll rör sig fram och tillbaka över fattigdomsgränsen. Hushåll som har lyckats höja sin inkomst kan lätt falla tillbaka i fattigdom, till exempel om skörden slår fel eller en familjemedlem drabbas av sjukdom eller förlorar jobbet.

Ökad konsumtionen döljer negativa trender

Ett grundläggande antagande för inkomstfattigdom är att ökad konsumtion leder till minskad fattigdom och ett drägligare liv, men hur ett hushåll finansierar sin ökade konsumtion spelar också in. I många utvecklingsländer ses ett oroande samband mellan ökad hushållskonsumtion och höjd belåning. Hushåll som använder lånade pengar till investeringar förbättrar ofta sina möjligheter till försörjning, men lån till konsumtion riskerar att leda till en negativ skuldspiral.

I Kambodja har mer än hälften av de fattigaste hushållen tagit lån, antingen mikrokrediter eller informella lån, som är högre än deras totala årsinkomst. Mer än hälften av lånen gick till utgifter som mat, medicin och religiösa tillställningar. Många hushåll tvingas dra ner på matkostnader eller ta sina barn ur skolan för att betala tillbaka lån med höga räntor. För att förstå hushållens sårbarhet räcker det alltså inte att titta på konsumtionsnivåer.

Inte bara en fråga om inkomst

Begränsningarna med inkomstfattigdomsmåttet har varit välkända sedan länge. Nobelpristagaren Amartya Sen argumenterade redan under 1980-talet för att det inte bara är ekonomiska förhållanden som spelar roll för fattigdom. Fattigas livsvillkor avgörs av deras friheter och möjligheter att utnyttja dessa. Amartya Sens tankegångar bidrog till att FN under 1990-talet tog fram Human Development Index (HDI), ett fattigdomsmått som väger in hälsa och utbildning. Ett nyare tillskott är indexet för multidimensionell fattigdom (MPI) som bygger på 10 indikatorer för att mäta ett hushålls välmående och levnadsstandard.

Den multidimensionella synen på fattigdom är central i FN:s globala mål för hållbar utveckling. Det första målet lyder: ”Utrota fattigdomen i alla dess former, överallt”. Det är minst sagt ett ambitiöst och viktigt mål, men också svårmätt. Under 2016 arbetar FN tillsammans med internationella organisationer och nationella statistikbyråer – däribland Statistiska centralbyrån – med att ta fram indikatorer till de 169 delmålen. I juni i år väntas en rapport av en fattigdomskommission tillsatt av Världsbanken om olika alternativ till att mäta fattigdom. Även inom Sida pågår arbete med att uppdatera myndighetens förståelse för, och definition av, multidimensionell fattigdom.

Inkomstfattigdom är ett fortsatt aktuellt mått för att uppskatta fattigdomens utbredning och övergripande trender, men för att förstå fattigdomens komplexitet räcker det inte med ett inkomstbaserat mått. Hur vi väljer att mäta fattigdom är i högsta grad en politisk fråga. Vad vi lägger i begreppet fattigdom och vilka indikatorer vi använder för att mäta den påverkar vilka policys och strategier som tas fram för att utrota fattigdomen. Fattigdomens dynamiska karaktär är en viktig utgångspunkt för att bidra till en mer bestående och långsiktig fattigdomsminskning.

Annie Sturesson

Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.

Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se

Dela det här: