Debatt

Enprocentmålet ett problem för det statliga biståndet

Enprocentsmålet är ett utbetalningsmål som hindrar genomförandet av en ansvarsfull utbetalningspolitik. Var går den övre gränsen för hur mycket pengar Sida kan hantera? De politiska partierna borde börja diskutera alternativ till enprocentsmålet och stoppa automatiken i biståndsanslagets ökning. Det skriver Karin Lange (Wohlin), som nyligen sammanställt sina erfarenheter i skriften "Sida från insidan
- Minnen och tankar kring bistånd 1965 - 1995"

Det gjorde mig mycket besviken, när moderaterna vek sig för opinionstrycket och förordade enprocentmålet i sin senaste budgetproposition. De gör det mot bättre vetande. De andra allianspartierna borde börja ta ansvar för det statliga biståndets innehåll. Har de satt sig in i biståndsfrågorna och de problem som är förknippade med biståndet? Tar de alls del av den internationella debatten om biståndets berättigande i en förändrad värld? Dåvarande biståndsministern hävdade 2007 att enprocentmålet är ett utbetalningsmål, som står i vägen för genomförandet av en ansvarsfull utvecklingspolitik.

Jag vill lista några skäl till att det förhåller sig så.

1. Enprocentmålet är de flesta politikers mantra. Att enbart diskutera procenten är att göra biståndet en otjänst. Nackdelarna med bristen på debatt är många. Vi får inte en diskussion om olika angreppssätts fördelar och nackdelar. Jag har svårt att förstå den samstämmighet som råder mellan de politiska partierna, när det gäller det statliga biståndet. Biståndspolitiken, som utvecklades under 1970-talet, bygger på en socialistisk grund. Bristen på debatt gav tjänstemännen på Sida en unik makt i svensk statsförvaltning. En biståndskultur har utvecklats skyddad från insyn. Den ifrågasätts inte av de borgerliga partierna. Det är anmärkningsvärt. Regeringens och riksdagens engagemang i biståndet står inte i proposition till de ca 38 miljarder det idag handlar om.

Hur skulle det påverka biståndsviljan, om man angav beloppet i stället för att tala om en procentsats? En samhällsdebatt ger betydligt bättre kunskap än en ensidig myndighetsinformation, som syftar till att stärka svenskarnas biståndsvilja. Enligt Sida står allmänheten bakom biståndet, därför att man vill stödja fattigdomsbekämpningen. Det låter ju bra. Men om det framgick tydligare av debatten, att biståndet de facto inte når de fattiga i den utsträckning som Sida låter påskina, hur skulle allmänheten reagera då?

2. Finansdepartementet intresserade sig inte på samma sätt för SIDAs fögderi som det gjorde för andra myndigheters. Anslaget var givet i och med knytningen till BNP/BNI och finansdepartementet kunde inte påverka med krav på rationaliseringar och bättre måluppfyllelse. Departementet var därför inte speciellt lyhört för Riksrevisionsverkets kritik under årens lopp. Och SIDA behövde inte bry sig om kritiken.

3. Enprocentmålet har gynnat storskalighet i biståndet, stick i stäv med det faktum att det är de småskaliga insatserna, som ofta har haft störst spridningseffekt. Fanns det en större insikt hos riksdag och regering skulle Sida ges ett större administrativt anslag i förhållande till biståndsanslaget. Som det nu är lever Sida under ständig press att göra av med ett anslag som hela tiden ökar. På min tid gällde det för en handläggare att göra av med minst 40 mkr om året. Vilken är summan idag?

Är det inte dags att ifrågasätta det statliga biståndets storlek och diskutera alternativen? En viktig fråga är var gränsen går för hur stort anslag Sida kan hantera. 38 miljarder. Är det vettigt? Var går den övre gränsen?

Bra bistånd handlar inte i första hand om pengar. Utveckling är beroende av ett kreativt tänkande. Det är problemanalysen, som är den springande punkten. Det är detta som gör bistånd så svårt. Det är först när man har identifierat det faktiska problemet, som det finns förutsättningar att hitta en lösning. Dåligt bistånd stjälper mer än det hjälper. En öppen redovisning av de problem man möter som biståndsarbetare skulle vara värdefull. Man bör diskutera alternativa lösningar.

Det är svårt att få till stånd en biståndsdebatt som inte bygger på skandaler. Men nu har biståndsbudgeten nått en sådan nivå att det inte går att blunda längre för det orimliga i situationen. Snart 40 miljarder. Debatten måste föras ut bland väljarna och inte bara skötas av de etablerade biståndsanhängarna.

Min uppmaning till de politiska partierna är att de skall börja diskutera alternativ till utnyttjandet av åtminstone en del av biståndsmiljarderna och finna ett sätt att stoppa automatiken i biståndsanslagets ökning.

Karin Lange  (Wohlin)

F d avdelningsdirektör på SIDA.

Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.

Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se

Dela det här: