Den senaste El Niño drabbade 1,5 miljoner moçambikier. Att en förhållandevis liten temperaturökning i Stilla havet orsakar brist på mat på andra sidan jordklotet borde vara en ögonöppnare för politiker. Klimatförändringarna måste begränsas och det enda sättet är gemensamma globala åtgärder, skriver Anabela Lemos, direktör på Afrikagruppernas partnerorganisation Justiça Ambiental i Moçambique.

Det globala klimatsystemet är komplext, men som med alla komplexa system blir det lättare att förstå helheten om man tittar på systemets olika delar var för sig. Vilka områden som drabbas av torka, orkaner och översvämningar, och hur allvarligt och hur ofta de drabbas, berättar en hel del om vad som håller på att hända med vårt klimat. Men ett väderfenomen som El Niño visar även hur klimatsystemet hänger samman med den övriga samhällsutvecklingen.

El Niño är uppvärmning av temperaturen kring ekvatorn i Stilla havet som leder till extrema väderförhållanden på många håll. Detta fenomen uppträder vanligtvis med intervall mellan två och sju år, och var tjugonde år brukar El Niño vara mycket kraftigare än normalt. Så har mönstret i alla fall sett ut tidigare. De senaste studierna visar dock att klimatförändringarna har lett till att dessa “super-El Niños” istället kommer var tionde år. De tre största har inträffat sedan 1980-talet.

Hela världen påverkas

Temperaturökningen i Stilla havet skapar en kedjereaktion som påverkar hela världen. El Niño orsakar översvämningar i Sydamerika, förändringar av orkansäsongen i norra Stilla havet, bränder i tropiska Sydostasien och torka i södra Afrika, bara för att nämna några exempel. Här i Moçambique är det torkan som drabbar oss. Vid varje “super-El Niño” har torkan orsakat missväxt och brist på mat. Den senaste torkan påverkade över 1,5 miljoner moçambikier. Dessutom har de återkommande torkperioderna medfört att tillgången till lokala och traditionella fröbanker har minskat.

Samtidigt som Moçambique drabbas av effekterna av El Niño så ökar de väpnade konflikterna mellan regeringspartiet och det största oppositionspartiet; ekonomin stagnerar; stora korruptionsskandaler poppar upp överallt och megaprojekt som från början lovade utveckling gör att småskaliga jordbrukare tvingas flytta för att ge plats åt utländska investerare. Att detta sker samtidigt är inte en tillfällighet eftersom Moçambiques ekonomi fortfarande är starkt kopplad till marken – eller de tillgångar som finns under den – och klimatförändringarna har sin starkaste negativa inverkan på denna mark som vi är så beroende av.

Forskarnas skräckhistorier kan bli verklighet

Det bör vara en ögonöppnare att drygt två graders ökning av Stilla havets genomsnittliga havstemperatur får sådana drastiska konsekvenser över hela jordklotet. Det visar tydligt på vikten av att begränsa ökningen av världens medeltemperatur till 1,5 grader – något som förvisso nämns i det klimatavtal som antogs i Paris år 2015, men utan att säga något om hur eller när det ska ske. Egentligen utgör även en ökning med 1,5 grader en oacceptabel risk. Absoluta brytpunkter, så kallade ”tipping points”, riskerar att passeras och påverka miljarder människor.

Hittills redovisade resultat av åtgärder för att begränsa klimatförändringarna är inte alls i nivå med globala löften och åtaganden. Återigen kommer de fattigaste och mest sårbara att drabbas värst. Som en av Jordens Vänners klimatsamordnare uttryckte det: “Att bara underteckna Parisavtalet utan någon substans vad gäller genomförande och ambitionsnivå är oansvarigt och otillräckligt”.

Om en ökning av temperaturen i Stilla havet med drygt två grader kan få dessa effekter är det skrämmande att tänka sig vad en ökning av den globala medeltemperaturen kan göra med vår värld. Forskarnas varningar liknar skräckhistorier. Problemet är att ju mer tiden går så ökar risken att dessa varningar blir verklighet. Forskarna kan sorgligt nog få rätt i sina antaganden om vad som i värsta fall kan hända med vårt klimat.

Det handlar om vilja – inte resurser

Men innan jag skrämmer iväg dig med alla dåliga nyheter måste du låta mig nämna de goda nyheterna: lösningar finns. En färsk studie från Jordens Vänner visar att den förmögenhet som ägs av jordens 53 rikaste personer är tillräcklig för att driva hela Afrika med ren, förnyelsebar energi. De flesta av de alternativa förnyelsebara energikällorna är billigare än konventionella energikällor baserade på fossila bränslen. Att minska utsläppen är en fråga om politisk vilja.

Vår planet är ett slutet system och fram till nu har vi endast interagerat med detta system i våra nationella bubblor. Den enda vägen ut ur klimatröran är gemensamma globala åtgärder. Enkelt uttryckt: vi behöver SOLIDARITET.

Anabela Lemos

Dela det här:

Kommentarer inaktiverade.