Det är viktigt med en kritisk debatt om biståndet men dagens diskussioner baseras i för hög utsträckning på förutfattade meningar och ögonblicksbilder. Biståndets misslyckanden måste erkännas men också diskuteras, menar Jan Bjerninger, aktuell med ny bok.

Biståndsdebattens redaktion har bett mig förklara varför jag skrivit ner mina erfarenheter av svenskt utvecklingssamarbete. Så sker i en bok som kommer ut i dagarna med den kanske provokativa titeln ”Det framgångsrika biståndet. Om svenskt utvecklingssamarbete i praktiken”.

Jag tycker det finns problem med dagens svenska biståndsdebatt. Den baseras alltför mycket på förutfattade meningar eller på ögonblicksbilder, som alltför sällan är representativa. De som själva har praktisk erfarenhet inifrån av biståndet och dess resultat deltar sällan i debatten. Det är förvisso så att det även bland oss som arbetat länge med bistånd finns många olika uppfattningar om biståndet och dess effektivitet. Och det är också så att det är viktigt med en kritisk diskussion från personer, som utifrån ser biståndet med friska och oberoende ögon. Den diskussionen är viktig för att förbättra biståndet.

Men ändå: Jag och många, som liksom jag har praktisk erfarenhet av utvecklingssamarbete, tycker att biståndet ger viktiga, positiva resultat som har förändrat många fattiga människors verklighet i rätt riktning; resultat som gett utsatta kvinnor och män bättre instrument för att förbättra sin situation. Just detta är ju målet för det svenska biståndet! Vi tycker att det finns god faktagrund för att vara stolta över 50 år av svenskt bistånd, även om vi också anser att den svåra verklighet biståndet arbetar i ger grund för stor ödmjukhet och öppenhet för att förändra vår metodik utifrån de erfarenheter som görs.

Den öppenheten betyder också att vi måste erkänna de misslyckanden, som är en oundviklig del av biståndets vardag och en förutsättning för de goda resultaten.

Den öppenheten betyder också att vi måste erkänna de misslyckanden, som är en oundviklig del av biståndets vardag och en förutsättning för de goda resultaten. Utan risktagande med åtföljande  bakslag uteblir också framgångarna. Utan erkännande och analys av bakslagens orsaker kan vi inte förbättra verksamheten. Jag skulle önska att många fler av mina forna kollegor inom biståndet aktivt gav sina erfarenheter i den här diskussion; att de med stolthet lyfter fram de goda resutltaten  men också bidrar till att dra lärdomar av misslyckanden och problem.

I boken försöker jag ta upp biståndets svåra frågor: Vilka resultat ger det? Vari består dess framgång? Står den i rimlig proportion till kostnaderna? Gynnar biståndet u-världens diktatorer och deras maktutövning? Vilka är de viktigaste argumenten mot att ge bistånd? Ställer det rentav till mer skada än nytta? Vad måste en bra biståndsarbetare kunna? Hur når man människor som lever i fattigdom? Hur för man dialog med respekt för samarbetspartnerns ägarskap? Är s k budgetstöd bra? Varför ska vi skattebetalare fortsätta att ge en procent av vår nationalinkomst till utvecklingssamarbetet?

Boken har ingen ambition att vara heltäckande. Den ger en rad personliga exempel och resonemang, inte fullständiga bilder av varje område!

Men den tar upp de viktigast hindren för utveckling: korruption, miljöförstöring och våld. Hur bemöter och förebygger biståndet dem? Den resonerar kring de centrala utvecklingsområdena: Hur gynnar utvecklingssamarbetet mänskliga rättigheter och demokrati? Hur förbättrar det kunskapen och hur gynnar det sexuell och reproduktiv hälsa? Är det vettigt att ett fattigt land bygger upp en egen forskning?  Vad har IT-revolutionen betytt för kampen mot fattigdomen? Vad händer med de fattigas livsmedelsförsörjning när klimatet förändras? Är rent vatten en mänsklig rättighet eller en ekonomisk resurs? Varför är jämställdhet inte ”bara” en värderingsfråga, utan av direkt praktisk betydelse för att bekämpa fattigdomen? Vad betyder näringslivet och frivilligorganisationerna för utvecklingen?

Boken snuddar också vid några känsliga frågor: Varför tog det så lång tid att få journalisterna i Eiopien frigivna? … Varför lämnade biståndsministern de  anställda inom UD och Sida i sticket, när det t ex blev organisatoriska problem? Var media för flata, när det hände?

Boken snuddar också vid några känsliga frågor: Varför tog det så lång tid att få journalisterna i Eiopien frigivna? Varför tog regeringen ifrån Sida ansvaret för det internationella Sjöfartsuniversitetet i Malmö, när myndigheten tog signaler om missförhållanden i dess ledning på allvar? Varför lämnade biståndsministern de  anställda inom UD och Sida i sticket, när det t ex blev organisatoriska problem? Var media för flata, när det hände?

Det har skrivits många biståndskritiska böcker genom åren. Det här är såvitt jag vet den första boken, där någon med egen praktisk erfarenhet av svenskt utvecklingssamarbete bemöter kritiken. Jag har försökt göra det utan att idyllisera biståndet. Boken resonerar kring utvecklingssamarbetets för- och nackdelar; kring dess möjligheter och svårigheter. Jag har försökt bygga upp den kring exempel från mina fyra decenniers erfarenhet av utvecklingssamarbete från Sida, UD, näringsliv och frivilligorganisationer.

Jag hoppas att boken kan stimulera en kritisk diskussion, där både de som står utanför biståndets praktik och de som arbetar mitt i biståndets verklighet inte minst i fält deltar. Det vore roligt om en sådan diskussion kunde föras just här på Biståndsdebatten! Jag välkomnar kritik, instämmanden, tillägg, glada och upprörda kommentarer och annan debatt, som min bok förhoppningsvis kan leda till.

”Det framgångsrika biståndet” kan beställas via nätbokhandlarna (adlibris, bokus…). Den kan också beställas direkt via länken www.detframgångsrikabiståndet.se.  Behållningen delas mellan Vi-skogen/SCC och mangrovefrämjande miljöverksamhet.

Jan Bjerninger

Dela det här:

En kommentar till ”Det framgångsrika biståndet” – den första boken inifrån om hur svenskt utvecklingssamarbete fungerar i praktiken.

  • Anders Östman:

    Boken tillför säkert debatten en del, men herregud, det finns mängder med forskning som visar på att biståndets största hinder är hur den politiska maktutövningen förhindrar utveckling i de samhällen och länder dit det ges, eller omvänt. Korruption, miljöförstöring och våld är snarare konsekvenser än förutsättningar eller hinder. Jannes bok tycks vara en i mängden som staplar olika perenner (jämlikhet, miljö, mänskliga rättigheter, demokrati, privat företagsamhet mm) om vad som är bra utveckling utan en sammanhållen teori eller utifrån evidensbaserade resultat från framgångsrik utveckling och historiska erfarenheter.

    Jag har av egen erfarenhet sett fler dåliga biståndsinsatser är bra, även om min erfarenhet inskränker sig till Afrika, som också råkar vara den mest biståndsberoende regionen. En annat stort hinder för bra bistånd är att det idag drivs av människor och organisationer med högst personliga incitament för att det ska finnas kvar. Borta är föreställningen att det skulle fasa ut sig självt.

    Jag tror just föreställningen att biståndet ska gynna mänskliga rättigheter och demokrati skapat dagens “problematiska diskussion” i Sverige. Sambandet mellan utveckling å ena sidan och MR och demokrati å den andra innebär inte nödvändigtvis att de följer av varandra.

    Demokrati och mänskliga rättigheter är snarare ett resultat av utvecklingen än tvärtom. Problemet med dagens bistånd är just detta; det motiveras med påståenden som har svag förankring i verkligheten. Om Sverige ska stödja demokrati och mänskliga rättigheter så är det bättre det görs på sina egna meriter, men inte som “en av alla godsaker” västvärlden TROR är nödvändigt för utveckling.

    Korruption är inget egentligt hinder för utveckling, det visar historien på över hela världen, hur mycket en moralisk styggelse den än är för de flesta nordeuropéer.

    Biståndet i Afrika är en av de mest korruptionsdrivande krafterna eftersom det är en viktig del i elitens försörjning och maktutövning. Som tur är minskar det i betydelse.

    Dessutom, vad har “etiopiensvenskarna” med biståndet att göra?

    MVH, Anders Östman, Nairobi, Kenya

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *