Debatt

Den dolda rasismen i media måste få ett slut

Medias selektiva nyhetsrapportering leder till en låg kunskapsnivå kring omvärldsfrågor och till ökad rasism. Hur stor kan skillnaden i medias rapportering utifrån ”närhetsprincipen” bli innan den blir orimlig, för att inte säga grotesk? Det frågar sig Sten Ström, före detta revisor på biståndsmyndigheten Sida och konsult inom utvecklingsfrågor och fattigdomsminskning.

Att det är presidentval i USA i år har knappast undgått någon. Under primärvalskampanjen har media matat oss först med spekulationer kring utgången i varje delstat, sedan med resultatet och analyserna. Vi får veta mycket om de viktigaste kandidaterna: vad de har gjort, vad de säger (eller inte säger), vad folk på gatan tycker och hur de tänker rösta – allt kompletterat med många bilder. Och ändå har det hittills bara handlat om processen när partierna utser sina kandidater. Själva presidentvalet äger rum i november.

Regioner i medieskuggan

Och hur många av er vet om att det under 2016 genomförs val i 28 länder i Afrika söder om Sahara? Då är ni ändå speciellt intresserade av den delen av världen. Det handlar om 15 parlamentsval, 13 presidentval och 11 val till regioner eller kommuner. Dessutom genomförs fyra folkomröstningar. Man kan konstatera att dessa länder sammanlagt har dubbelt så många invånare som USA, och att det genomsnittliga invånarantalet per land är nästan fyra gånger så stort som i USA:s delstater. Hur många gånger har ni sett rapporter om dessa val i radio, TV eller dagstidningar (de digitala eller på papper)?

Eller det här: ingen i Sverige behöver påminnas om vad som hände i New York den 11 september 2001. I flera år efteråt hölls minnesceremonier och tysta minuter, inte bara i USA eller i de länder vars medborgare hörde till de cirka 3 000 dödade. På attentatsplatsen har det byggts ett monument, som har blivit ett ”måste” för besökare till New York. Täckningen i mainstream-media har – minst sagt – varit massiv.

Men hur mycket har ni hört om massakern i Kisangani i Kongo-Kinshasa nio månader efter ”nine-eleven”? Under sex dagar i juni 2002 dödades ungefär 6 600 civila kongoleser, som hamnade i skottlinjen mellan ugandiska och rwandiska soldater på jakt efter kontroll över guldgruvorna utanför miljonstaden i Kongoflodens krök. Ungefär lika många skadades på olika sätt. Tolv år senare hade fortfarande ingen ersättning betalats ut till något av offren. Fågelvägen är det ungefär 25 mil längre till Kisangani än till New York. Hur mycket har rapporterats om Kisanganimassakern i svenska media?

”Närhetsprincipen” problematisk

Om man frågar en journalist varför skillnaden i mediebevakning är så stor blir svaret antagligen en hänvisning till ”närhetsprincipen”. Då avses inte det geografiska avståndet, utan att svenskar i allmänhet antas vara mer intresserad av vad som händer i ett land de kan relatera till och med människor som liknar dem själva. Det verkar ju både logiskt och rimligt. Men hur stor kan skillnaden i medias rapportering utifrån ”närhetsprincipen” bli innan den blir orimlig, för att inte säga grotesk?

Och den viktigaste frågan: vad gör detta med oss? Förutom att svenskarnas kunskaper om Afrika förblir försvinnande små får principen sannolikt en mycket allvarligare konsekvens: ökad rasism. Det underliggande budskapet är ju tydligt: ett val i USA är viktigt för att de liknar oss medan val i Afrika är oviktiga. Eller ännu värre: döda medborgare i USA är en katastrof medan dubbelt så många kongolesers liv tydligen inte är värda ens en liten notis.

Om media menar allvar med sina deklarationer om opartisk rapportering byggd på demokratiska värderingar behöver de sluta att bara ”ge kunden det kunden vill ha” och i stället börja göra ansvarsfulla analyser av fler länder och ta upp fler frågor än de som för tillfället badar i CNN:s strålkastarljus.

Sten Ström

Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.

Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se

Dela det här: