Utrikesminister Margot Wallström säger i en intervju i Svenska Dagbladet att hon inte förstår hur vapenexport till länder som Filippinerna rör feministisk utrikespolitik. Det finns många exempel som förklarar hur svensk vapenexport påverkar kvinnors rättigheter, resurser och inflytande, skriver Agnes Hellström på Svenska Freds.

Många med oss blev förvånade när utrikesminister Margot Wallström den 20 april i en artikel i Svenska Dagbladet motsatte sig att det skulle finnas en problematisk koppling mellan att sälja vapen till länder som grovt kränker mänskliga rättigheter och att jobba för ökad jämställdhet.

Svenska Freds har under lång tid lyft vapenexportens tydligt negativa inverkan på svensk utrikespolitik och vi är inte ensamma. Även Agenda 2030-delegationen, vars uppgift var att utvärdera Sveriges måluppfyllelse gällande de globala utvecklingsmålen, beskriver den svenska vapenexporten som en målkonflikt. I internationella rankningar har Sveriges betyg dragits ned av att vapenexporten ansetts motverka arbetet för säkerhet och utveckling.

I artikeln säger Wallström bland annat att man inte kan utgå från att alla kvinnor är emot vapenexport. Men feminism har aldrig handlat om vad enskilda kvinnor tycker i enskilda politiska sakfrågor. Den feministiska analysen grundas i en insikt om hur ojämlika maktstrukturer reproduceras i ett patriarkalt system. Det handlar om att se strukturer som leder till negativa konsekvenser för kvinnor som grupp. Vi tror att utrikesministern håller med om det, frågan är varför genusglasögonen helt tappas bort när det kommer till denna fråga.

Margot Wallström har själv vid flera tillfällen beskrivit hur den feministiska utrikespolitiken vilar på tre byggstenar:

1. Representation: att öka kvinnors deltagande i politiskt beslutfattande.
2. Respekt: att respektera och stärka kvinnors rättigheter.
3. Resurser: att anlägga ett genusperspektiv på hur resurser fördelas.

Eftersom det verkar råda missförstånd om hur den svenska vapenexporten och den feministiska utrikespolitiken hänger ihop skulle vi vilja ta tillfället i akt att göra några förtydliganden.

1. REPRESENTATION: Saudiarabien är en diktatur där kvinnors rättigheter systematiskt och genom lagstiftning tas ifrån dem. Kvinnor nekas rätten att delta i politiskt beslutsfattande och tvingas ha manliga förmyndare. Regimen utövar våldsamt förtryck mot demokratiaktivister och kvinnliga människorättsförsvarare och landet har stort inflytande regionalt. När oppositionen i Bahrain, däribland kvinnliga människorättsaktivister, 2011 ställde krav på politiska reformer slogs de ned av Bahrains säkerhetsstyrkor understödda av Saudiarabiens militär. Sverige har exporterat vapen till både Saudiarabien och Bahrain. När Sverige accepterar export av vapen till Saudiarabien och Bahrain innebär det ett legitimerande av detta kvinnoförtryck. Därför underminerar vapenexporten den feministiska utrikespolitikens första grundsten – att öka kvinnors deltagande i politiskt beslutsfattande.

2. RESPEKT: I februari i år stod det klart att Sverige hade beviljat vapenexport till Filippinerna för första gången på mycket länge. Veckan innan nyheten kom ut höll Filippinernas president Rodrigo Duterte, som för övrigt jämfört sig själv med Hitler, ett tal inför armén där han uppmanade den att skjuta kvinnliga rebeller i vaginan för att göra dem värdelösa. Duterte utreds av Internationella brottmålsdomstolen, ICC, för misstänkta folkrättsbrott och har bland annat kritiserats av Amnesty för utomrättsliga avrättningar och fängslanden av människorättsaktivister. När Sverige beviljar vapenexport till en stat vars president visar sådan brist på respekt för grundläggande mänskliga rättigheter innebär det att Sverige underminerar det arbete som görs för den feministiska utrikespolitikens  andra grundsten – att respektera och stärka kvinnors rättigheter.

3. RESURSER: Indien var världens största importör av större vapensystem 2012-2016. Samtidigt rapporterade Sveriges ambassad i New Delhi i sin landrapport 2016 att cirka 40 procent av indiska barn under 5 år och ca 36 procent av landets vuxna kvinnor är undernärda, enligt den indiska regeringens egna uppskattningar. Sverige har varit en trogen exportör av krigsmateriel till Indien sedan 1950-talet. Just nu pågår intensiva försök att sälja svenska Jas Gripen-plan till Indien. Detta är ännu ett exempel på hur upprustning  av vapensystem och militär säkerhet prioriteras framför investeringar i mänsklig säkerhet och välfärd. Enligt det internationella fredsforskningsinstitutet Sipri skulle en omfördelning av 20 procent av världens militära utgifter räcka för att nå flera av de globala utvecklingsmålen, närmare bestämt mål ett och två, om att utrota fattigdom och hunger, och mål fyra om att tillgodose god utbildning för alla barn. När Sverige beviljar export av vapen till Indien utan att lägga vikt vid hur det kommer att påverka landets utveckling i enlighet med Politik för Global Utveckling och Agenda 2030 motverkar det den feministiska utrikespolitikens tredje grundsten – att anlägga ett genusperspektiv på hur resurser fördelas.

Sveriges vapenexport är omoralisk och oförsvarbar och ingen feministisk utrikespolitik är trovärdig som inte erkänner och åtgärdar denna konflikt. Trots viktiga ansträngningar på andra plan. Feminism handlar inte om vad kvinnor i Sverige tycker om vapenexport. Det handlar om vapenexportens konsekvenser för kvinnors säkerhet i världen.

Agnes Hellström

Analysen av politiken ur ett genusperspektiv är framtagen av Svenska Freds och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet.

Dela det här:

Kommentarer inaktiverade.