Oxfam lanserade nyligen en rapport som visar att 8 individer äger lika mycket som hälften av jordens befolkning. Den extrema ojämlikheten är omöjlig att rättfärdiga, men rapporten skyller på förlegade antaganden. Ledande ekonomer tror inte längre att fattigdom kan utrotas genom tillväxt som ”sipprar ned”. Om nuvarande ekonomiskt tänkande tas i bruk är en inkluderande utveckling möjlig, skriver Elina Scheja och True Schedvin i Sidas chefsekonomteam.

Den 16 januari lanserade Oxfam sin årliga ojämlikhetsrapport. Rapporten visar att den ekonomiska ojämlikheten i världen har nått en extrem nivå som illustreras av det faktum att ”8 personer äger lika mycket som den fattigaste hälften av jordens befolkning”. Den negativa trenden är bekymmersam. Det är moraliskt omöjligt att rättfärdiga en ekonomisk utveckling som leder till extrema fördelar för några få, samtidigt som fördelarna för den övervägande majoriteten är mycket begränsade. Inkomstgapet mellan de fattigaste och de rikaste har vuxit långt utöver vad som kan förklaras av skillnader i produktivitet eller ansträngning – skillnader som ofta används som argument för att försvara bestående ojämlikheter. Faktum är att ojämlikheter ofta är generationsöverskridande, strukturella, och mycket oroväckande.

Ekonomisk ojämlikhet är inget nytt, varken som fenomen eller samhällsutmaning, men den senaste tidens debatt har ökat medvetenheten om dess negativa effekter. Forskning och erfarenheter har tydliggjort kostnaderna av ojämlikhet, både när det gäller direkta finansiella kostnader och sociala och politiska kostnader så som risken för instabilitet och bristande social sammanhållning. Minskad ojämlikhet har ett egenvärde, men att bekämpa extrema ojämlikheter bidrar också till att minska den extrema fattigdomen.

Minskad ojämlikhet på agendan

Enligt Världsbanken är det omöjligt att uppfylla de Globala målen enbart genom ekonomisk tillväxt. Världsbanken menar att minskad relativ ojämlikhet är nödvändigt för att utrota fattigdomen. De globala resurserna är mer än tillräckliga för att omedelbart eliminera den extrema inkomstfattigdomen, men eftersom några få individer sitter på hälften av alla resurser så får resten av världens befolkning klara sig på mindre. Detta synsätt återspeglas i Världsbankens dubbla mål för utrotning av fattigdom och minskad ojämlikhet såväl som i de Globala målen, där mål 10 särskilt betonar socialt hållbar utveckling och minskad ojämlikhet, både inom och mellan länder.

Men om vi alla är överens om att denna utveckling är problematisk, varför fortsätter ojämlikheterna att öka? Oxfam skyller på falska nyliberala antaganden och teorier om att ekonomisk tillväxt ”sipprar ned” och i slutänden gynnar alla. Enligt Oxfamrapporten ligger dessa felaktiga antaganden; så som att jordens resurser är oändliga, att marknaden alltid har rätt och att ojämlikhet är ett tecken på framgång; bakom många nuvarande policyer. Men dominerar dessa antaganden fortfarande bland ekonomer?

Bortom nyliberala antaganden

I september 2016 tog Sida och Världsbanken gemensamt initiativ till att ta en närmare titt på det rådande utvecklingsparadigmet, alltså hur vi ser på utveckling och vad som leder till inkluderande och hållbar utveckling. Resultatet av initiativet blev det så kallade ”Stockholm Statement”, som utvecklades av fyra tidigare chefsekonomer på Världsbanken – bland andra nobelpristagaren Joseph Stiglitz – tillsammans med nio ledande utvecklingsekonomer. I ”Stockholm Statement” står det klart och tydligt att dagens ledande ekonomer inte delar de underliggande antaganden som nämns ovan. Istället identifieras 8 centrala principer för inkluderande och hållbar utveckling:

  1. BNP-tillväxt är inget mål i sig. Det behövs, men snarare som medel för att bidra till uppfyllandet av samhälleliga mål.
  2. Utveckling måste vara inkluderande. Den kraftigt ökade ojämlikheten, både när det gäller ekonomi och möjligheter, är etiskt oförsvarbar.
  3. Miljömässig hållbarhet är en förutsättning, inte ett val!
  4. Vi måste balansera marknad, stat och samhälle. Staten är oumbärlig när det gäller att sätta spelreglerna. Oreglerade marknader är förklaringen till en rad negativa utfall, så som finansiella kriser och ohållbara nivåer av ojämlikhet.
  5. Vi behöver makroekonomisk stabilitet.
  6. Effekterna av global teknikutveckling och ojämlikhet kräver särskilda åtgärder.
  7. Sociala normer och attityder spelar roll för den ekonomiska utvecklingen och måste tas med i beräkningen.
  8. Vi behöver globala överenskommelser och ett ansvarstagande internationellt samfund. Alla länder har ett ansvar för att ta hänsyn till och främja utvecklingsmöjligheter för de som har det sämst ställt i världen.

Dagens ekonomer och ekonomiska teorier har klart avancerat bortom de antaganden som främjar en ekonomi för de mest priviligierade, och flera av principerna i ”Stockholm Statement” sammanfaller med Oxfams rekommendationer för ”en ekonomi för de 99 procenten”. Istället för att skylla på felaktiga antaganden från förr behöver nuvarande ekonomiskt tänkande börja användas, i beslutsfattande såväl som praktiskt genomförande.

Elina Scheja & True Schedvin

Dela det här:

3 kommentarer till Dags att förverkliga ekonomiska principer för minskad ojämlikhet

  • per sundgren:

    Ja, så långt är väl det mesta OK, men vad ska göras. Här är det helt tomt på förslag. Hur ökar vi jämlikheten?

  • Det är inte ekonomer som styr världen, inte ens om de fått fina priser. Utan den nyliberala doktrinen drivs av politiker som inte ser ut att vilja ändra sig. Center for Economic and Social Rights har gjort mål 10 (FN/SDG-mål) till ett av sina viktigaste arbetsfält och där arbetar vi i första hand med att främja ett rättvisare skattesystem, nationellt och internationellt. Det är ett konkret steg för omfördelning. Detta kräver politiska beslut och progressiv politik. Se mer på http://www.cesr.org

  • Det är lätt för många av oss att känna sympati för de principer som uttrycks i Stockholm Statement. Det finns tyvärr ett logiskt problem här: De 8 principerna för hållbar utveckling uttrycks med självrefererande antaganden som “Utveckling måste vara inkluderande (princip 2)” och “Hållbar utveckling är en förutsättning och inte ett val (3)”. Det är en slags cirkelresonemang, och detta är inte alls bara ett semantiskt problem, för det hjälper oss inte att komma vidare. Problemet är ju att marknader, beslutsfattare, många ekonomer och regeringar, inte alls delar dessa axiom. Världsbanken är trots namnet inte representativt för världens ekonomer, kapitalister och politiker. Så det gäller att inte predika för de redan omvända, utan hitta sätt att övertyga att en inkluderande och hållbar tillväxt är “good for business”. Där kan Sida och Världsbanken spela en roll för att visa på alla de goda exempel som finns.

    Men snart står världens utvecklingsekonomer inför en helt annan typ av problematik, nämligen hur man skall hantera för mycket aggregerat välstånd, inte för lite eller för ojämnt fördelat. Samma data som ligger bakom Oxfamrapporten (från Credit Suisse) visar på den enorma inkomstökningen hos den globala medelklassen på bara femton år. Redan idag är hållbar konsumtion en av de stora globala utmaningarna, och kopplar direkt in i klimathotet och många andra SDGs. Det växande välståndet hos jordens medelklass bidrar i rekordfart till planetens utarmning och uppvärmning, det är knappast en nyhet. Till 2030 har vi lovat att utrota fattigdomen. Men redan före dess kan välståndsökningen leda till ett större globalt hot som troligen kommer tippa utvecklingsekonomins dogma över ända inom en ganska snar framtid. Världen är kanske först nu, efter 45 års vanding i den kapitalistiska globaliseringens “segertåg”, mottaglig för idéerna från Romklubbens Limits to Growth. Det kan bli intressanta år framöver, och jobbiga.