Att klimatförändring och IT-sårbarhet är verkliga säkerhetshot mot Sverige, tas sedan länge för givet. Men den konkreta säkerhets- och försvarspolitiken är i praktiken fortfarande rent militär. Det menar Anders Melbourn, journalist och statsvetare.

I snart 25 år har Sveriges försvarsmakt skakats om av dramatiskt förändrade förutsättningar. När det kalla kriget tog slut och Sovjetunionen upplöstes blev förutsättningarna för svensk säkerhetspolitik helt annorlunda. Hotet om ett europeiskt storkrig och en invasion av svenskt territorium var i praktiken borta.

I försvarsberedningar och säkerhetspolitiska analyser har försvar och säkerhetshot omformulerats. Klimatförsämring och annan miljöförstöring, energiberoenden, pandemier, störda IT-kommunikationer och den moderna samhällsinfrastrukturens sårbarhet i övrigt och gränsöverskridande organiserad brottslighet nämns bland de nya stora hoten. Sedan attackerna i USA 11 september 2001 ses den internationella terrorismen som det avgörande våldshotet.

Men – förutom terrorismen – har de nya säkerhetspolitiska hotbilderna inte fått praktisk plats i försvarspolitiken. De nya säkerhetshoten blir kvar i bakgrundsanalyserna men ingen verkar vilja eller kunna formulera försvarsinsatser mot de här hoten som konkret skulle kunna identifieras som säkerhetspolitik och prissättas i en försvarsbudget. Någon samlad ny säkerhetspolitik där olika hot vägs och värderas mot varandra har vi ännu inte fått.

Däremot har den svenska försvarsmakten anmärkningsvärt snabbt anpassat sig till de förändrade militära förutsättningarna. Det traditionella invasionsförsvaret började avvecklas redan på 1990-talet och krigsmakten har gjorts om för att framför allt bidra till internationella insatser mot terrorgrupper och i fjärran konflikter som skulle kunna spridas vidare till närområdet.

Att döma av rapporterna från den nyss avslutade rikskonferensen med Folk och Försvar i Sälen, sätter samma politiker som begärt denna omfattande försvarsomläggning nu försvarsledningen under tryck att göra en ytterligare en omsvängning, nu tillbaka till ett mer traditionellt territorialförsvar hemma på grund av växande ambitioner från ett alltmer auktoritärt Ryssland. Det sammanfaller lämpligt med att militära internationella insatser ifrågasätts mer och mer. De har svårt att visa positivt resultat och USA verkar alltmer ovilligt att gå in i nya internationella engagemang.

Men vad vi framför allt behöver just nu är inte ytterligare en kursändring i den rent militära försvarsplanläggningen. Det är hög tid att äntligen väga in de bredare säkerhetspolitiska hoten som vi så vackert redovisat genom åren och ge dem en plats i försvarspolitiken. För att på allvar kunna stå emot de våldsamma konflikthoten är det lika hög tid att begrunda diplomatiska honnörsord om konfliktförebyggande, förtroendeskapande och fredsbyggande som Sverige i sina bästa stunder fortfarande förknippas med. Det är en säkerhetspolitik som i dag annars mest  förknippas med utvecklingssamarbete och biståndspolitik.

Allt försvar är inte militärt.

ANDERS MELLBOURN

Dela det här:

3 kommentarer till Breddat säkerhetsbegrepp måste tas på allvar

  • Jenny Nordman:

    Intressant inlägg och en bra fortsättning på debatten med Lena Ag, Joakim Eriksson och Stefan Ring som startade i samband med seminariet Säkra Världen i förra veckan. Jag tror att de flesta kan hålla med om att världen har förändrats sedan slutet på Kalla Kriget, att vi står inför nya hot och att vi är allt mer beroende av internationella samarbeten för att kunna bekämpa dem. Jag är nyfiken på hur ett breddat säkerhetsbegrepp kan komma att påverka svenskt och internationellt bistånd. Du skriver att svensk säkerhetspolitik borde präglas av någonting som idag mest förknippas med biståndspolitik. Vad händer när linjerna mellan säkerhetspolitik och biståndspolitik suddas ut? Hur stor del av budgeten ska gå till t.ex. fredsbevarande insatser respektive fattigdomsbekämpning? Finns risken att länder använder bistånd för att driva sin egen säkerhetsagenda? Vad tror du och vad tror ni andra?

  • Birgitta:

    Behöver inte detta också vägas in i säkerhetspolitiska frågeställningar, som att försvars- och säkerhetsfrågor kan läggas ut på privata företag, dvs. på entreprenad? Hur påverkar detta förutsättningarna för försvarspolitiken? Blir det ytterligare något att förhålla sig till, som gör säkerhetspolitiken än mer svårgenomförlig eller tvärtom? Enligt amerikansk förebild går vi mot en privatisering av det mesta, där ekonomi får företräde framför människovärdet. Det ligger inneboende i systemet. Företag skall vara vinstdrivande för sitt existensberättigande. Det är dyrt att föra krig, bara att få ett JAS-plan startklart kostar enligt tidningsuppgifter, 50 000 kronor. Att då, via offentlig upphandling, buda krigföring i konkurrens kan verka frestande. Att det får konsekvenser när det gäller ansvarsfrågan verkar sekundärt. Ett exempel är Falludja i Irak. Dessa företag har även tillgång till ”drönare”, en sorts flygplan som kan manövreras på långt avstånd från målområdet, en ny version av kontrollsamhället.

    Privatiseras naturresurser, energisystem och utsädesproduktionen för jordbruket, försvinner snart den frihet för överlevnad, som vi alla är beroende av. Mest för dem som är ekonomiskt svaga. Detta kan i sig vara en grogrund för folkopinioner eller organiserad brottslighet. Bör inte även detta ses som ett hot och ingå i det säkerhetspolitiska tänkandet?

    Att vi behöver försvara oss mot detta, om det fortfarande skall vara gott att leva, syns mig självklart. Vi behöver också syna ledarskapet och få det mer empatiskt inriktat. Styrs inte ledarskapet av medkänsla kan allas frihet gå förlorad. Fred är mer ekonomiskt försvarbart än krig, hur vi än ser på det. Därför är kursändringen som föreslås i artikeln en nödvändighet. I all politik finns ett syndabockstänkande, som används för att lägga skulden på den andre, lätta på trycket, det egna samvetet, ta bort fokus från det egna handlandet och de egna problemen. Denna narcissistiska styrning behöver troligen också åtgärdas för verklig fred.

    Birgitta Zachrisson

  • Visst är det så att en växande del av biståndet är tänkt som fredsbyggande och konfliktförebyggande, Men än så länge har det väl inte blivit en direkt konflikt med fattigdomsbekämpningen.
    I Lars Ingelstams och min rapport Fred.Säkerhet.Försvar som kommer i ny upplaga om två veckor diskuterar vi det här en del. Vi tar också upp den känsliga frågan om relationen mellan militär krishantering och bistånd i konfliktområden.
    Anders M

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *