Bo Kjellén var under många år miljöambassadör för Sverige och gjorde viktiga insatser i de internationella miljöförhandlingarna, inte minst i samband med Riokonferensen 1992. Efter att ha gått i pension skrev han boken A New Diplomacy for Sustainable Development, om sina erfarenheter av och synpunkter kring det internationella förhandlingsarbetet. Boken är nu mer aktuell än någonsin för att förstå det multilaterala förhandlingsspelet kring miljöfrågor, menar Inge Gerremo

Bo Kjellén, A New Diplomacy for Sustainable Development: The Challenge of Global Change, 2008, Routledge, Taylor & Francis Group

Diplomatin har fått en ny dimension i globaliseringens tidevarv. Miljöfrågorna har mer än något annat visat på att vi lever i en enda värld. Därmed finns idag ett behov av att gemensamt försöka komma överens om dessa frågor. Samtidigt behöver vi lösa problemen med fattigdomen i världen, manifesterade genom millenniemålen 2015. Detta är den utmaning ambassadör Bo Kjellén pekar på i sin bok A New Diplomacy for Sustainable Development.

Bo Kjellén är den svenske diplomat som haft mest inflytande på det internationella miljöarbetet i samband med Rioförhandlingarna. Han har fått stor uppskattning för detta internationellt. I Sverige har han förblivit förhållandevis okänd utanför den egna kretsen, i varje fall till dess klimatfrågan nu seglat upp som en angelägenhet också för allmänheten.

Bo Kjellén kom efter lång och gedigen tjänst inom utrikesförvaltningen att bli en av huvudförhandlarna under Rioprocessen. Det gällde delar av det som senare blev Agenda 21, klimatkonventionen och konventionen för biologisk mångfald. Bo blev därefter ordförande för de internationella förhandlingar som senare under 90-talet ledde fram till konventionen mot ökenspridning. Detta var den miljökonvention särskilt de afrikanska länderna såg som ”sin” konvention, som skulle bidra till att lösa många av deras problem. Bo fick förtroende att leda detta arbete. Därutöver deltog Bo framför allt i det fortsatta klimatarbetet såsom Sveriges miljöambassadör och svensk chefsförhandlare. Det är särskilt värt att notera att han tillsammans med dåvarande miljöministern Kjell Larsson, under det svenska ordförandeskapet i EU, ”räddade” Kyotoprotokollet från att, såsom USA då hoppades på, gå i graven.

Det är viktigt att ge denna bakgrund för att förstå med vilken tyngd Bo Kjellén lägger fram sina synpunkter. Det är, såsom den tidigare UNEP-chefen och tyske miljöministern, Klaus Töpfer, säger i förordet, en bok som är väl värld att läsa för alla som vill lära sig mer om det multilaterala förhandlingsspelet, vare sig man är student med internationella ambitioner, förhandlare på det multilaterala området eller ”frustrerad” praktiker som helst vill se snabba resultat. Boken är inte minst viktig för att vi, som lever under det 21:a århundradet, måste lära oss att breda överenskommelser om våra globala nyttigheter måste bli en del av vardagsarbetet.

Det som både är hoppingivande i boken men också stämmer till eftertanke är beskrivningarna av vad enskilda personer betytt i förhandlingsarbetet. Här lär vi oss också förstå vad god kontinuitet kan betyda och hur förödande snabba politiska förändringar i enskilda länder kan bli. Det senare gäller inte minst USA:s deltagande i förhandlingsarbetet alltifrån en insiktsfull vicepresident som Al Gore till motsträviga presidenter som far och son Bush.

Vi får också bevis för vad ett litet land som Sverige kan åstadkomma på ett stort internationellt område,  ett arbete i mångt och mycket initierat av dåvarande ambassadören Sverker Åström, ”skapare” av Stockholmskonferensen 1972, men samtidigt med insiktsfull uppbackning av svenska politiker.

Vi får också bevis för vad ett litet land som Sverige kan åstadkomma på ett stort internationellt område,  ett arbete i mångt och mycket initierat av dåvarande ambassadören Sverker Åström, ”skapare” av Stockholmskonferensen 1972, men samtidigt med insiktsfull uppbackning av svenska politiker.

De flesta av de frågor som förhandlades fram i samband med Riokonferensen och därefter hör intimt ihop, det har inte minst den senaste tidens klimatdiskussioner visat. Frågor som biologisk mångfald, torra områden, ozonlagrets tillstånd, avskogning och kemikalieanvändning måste behandlas som en helhet. Till detta kommer den allt överskuggande och akuta fattigdomsproblematiken. Behovet av en helhetssyn kommer att ställa framtida förhandlare inför stora krav. Det gäller inte minst u-länders förhandlare, med idag begränsade resurser. Allt detta blir uppenbart när man läser Bo Kjelléns bok.

Särskilt tydligt framstår behovet att få till stånd ett bättre samspel mellan dem som initierat förhandlingsarbetet, dvs miljöföreträdarna, och de som har att använda sig av de nyvunna förutsättningarna och överenskommelserna. Är det något jag skulle önska att få bättre belyst framöver är det just hur ett sådant samförstånd mellan miljö- och utvecklingsföreträdare ska kunna växa fram. Bo Kjelléns bok pekar entydigt på att detta är frågor som med nödvändighet i sin slutliga fas måste avhandlas på regeringschefsnivå.

Läs och begrunda! Det är en ovärderlig bok för alla som vill försöka förstå multilateralt förhandlingsarbete i praktiken.

Inge Gerremo

Dela det här:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *