Resultatfokus inom internationellt utvecklingssamarbete innebär inte nödvändigtvis bättre resultat. Det kan tvärtom vara kontraproduktivt. Vi som arbetar med frågorna är skyldiga att informera beslutsfattare om detta. Det menar Janet Vähämäki, Anna Liljelund Hedqvist, Jessica Rothman, Ian Christoplos och Therese Brolin

Vi är några forskare, konsulter och praktiker som under två dagar i slutet av april deltog på en konferens med titeln ‘Politics of Evidence’ på Institute for Development Studies (IDS) i Brighton. Konferensen ordnades av ‘The Big Push Forward’, ett informellt nätverk av praktiker och forskare, som har i syfte att stimulera diskussion och debatt kring den senare årens alltmer tongivande ‘resultatagenda’ dvs. den allt större tonvikt som läggs på att visa mätbara resultat och evidens av det internationella utvecklingssamarbetet. Eftersom frågorna är högst aktuella även i Sverige, vill vi här kort göra några reflektioner från konferensen och koppla till den pågående debatten i Sverige.

Under konferensen diskuterades huruvida det allt hårdare kravet kring att visa på kvantativa resultat, inklusive de efterfrågade verktygen (logframes, resultatmatriser, value for money analyser osv) verkligen bidrar till bättre resultat inom biståndet eller om det till och med kan leda till motsatt effekt och snedvridna incitament. Det lyftes t.ex. farhågor om att biståndsgivare enbart kommer att finansiera aktiviteter som kan mätas med enkla metoder och undvika att ge finansiering till mer komplicerade, långsiktiga utvecklingsprojekt. Under konferensen vittnade olika aktörer både om positiva och negativa konsekvenser av resultatagendan. Flera menade att de lägger alltmer tid på att fylla i matriser och samla data, men att det inte ger en bättre bild av de resultat de uppnår och att det samtidigt ger dem mindre tid att driva sina frågor, och även att försöka förstå vad som verkligen händer. Andra menade att ett ökat fokus på resultat har bidragit till att organisationer blivit bättre på att fokusera sin verksamhet och arbetet med att bidra till förändringar i beteenden och attityder.

En slutsats från diskussionen var att oavsett var man befinner sig i styrningskedjan, så har vi alla ett ansvar att informera de styrande och omvärlden om kraven på att redovisa resultat kan ta över möjligheterna att faktiskt åstadkomma resultat.

På konferensen diskuterades strategier och erfarenheter kring hur man kan undvika resultatagendans negativa konsekvenser och förstärka de positiva erfarenheterna. En slutsats från diskussionen var att oavsett var man befinner sig i styrningskedjan, så har vi alla ett ansvar att informera de styrande och omvärlden om kraven på att redovisa resultat kan tar över möjligheterna att faktiskt åstadkomma resultat. Det talades om att det många gånger handlar om okunskap från givares håll om vad vissa krav leder till i praktiken och att en öppnare dialog om erfarenheter kring uppföljning av resultat och lärdomar av uteblivna resultat skulle vara bättre för alla parter. Det påpekades att det i en relation mellan givare och mottagare nästan alltid finns en förhandlingsmöjlighet, det är inte bara mottagaren som vill ha pengar för resultatgivande biståndsprojekt, givaren har givetvis också ett intresse att finansiera något som leder till utveckling: därför ligger det i båda parters intresse att en balans uppnås, att den redovisning och mätning som görs också kan användas för en dialog och förbättring och inte blir en belastning för genomförandet av verksamheten.

Kopplat till detta drogs slutsatser kring vikten av att tydliggöra syften med varför viss resultatinformation behöver hämtas in. Det påpekades att det givetvist är viktigt att kunna visa skattebetalare i givarländerna vilka resultat biståndet har uppnått men att denna resultatkommunikation inte alltid behöver göras med att bevisa exakta kvantifierbara siffror, som attribuerats till biståndsgivares pengar (tex. att x. svenska kronor gett x antal fattiga människor tillgång till rent vatten). Erfarenheter som drogs under konferensen från Storbritanniens bistånd visade t.ex. på att denna typ ‘standardindikatorer’ med kvantifierbara data kan leda till att man väljer enklare och mer mätbara mål snarare än att bidra till mer långsiktiga och svårmätbara samhälleliga förändringar (t ex att människor har bättre förmåga att hantera sina vattenresurser på ett uthålligt sätt). Representanter från enskilda organisationer i Storbritannien vittnade t.ex. under konferensen om att det brittiska DfiD dragit sig ur större gemensamt finansierade program i utvecklingsländer och istället börjat stödja egna projekt där det är lättare att påvisa de direkta effekterna av det egna biståndet. En rekommendation rörde därför vikten av att kommunikationen om biståndet också tar upp komplexiteten i verksamheten, att det inte alltid är möjligt att visa på exakthet i mätbara siffor etc., samt att kommunikation också kan göras genom andra former, t.ex. genom berättelser från människor som deltar i utvecklingsprojekten, kvalitativa utvärderingar etc.

Diskussionen i Sverige har hittills mest fokuserat på frågorna ”vad vi har åstadkommit?” istället för ”vad fungerar, och varför?”, dvs. mer på att få fram resultatinformation i kommunikations- och kontrollsyfte istället för i syfte att använda det för lärande och förbättrad analys.

Under konferensen gjordes skillnad mellan ’resultatagenda’ och ’evidensagenda’ där den senare syftar till alla strukturer och verktyg som utvecklats i syfte att stödja behovet av att visa på dvs. välgrundad information om vad som faktiskt fungerar på längre sikt. Eftersom det i tex. DfiDs bedömningar finns ett krav på att alltid göra en ’evidensanalys’ tar de systematiskt hjälp av en rad olika analys-, kontroll- och utvärderingsinstitutioner i sina bedömningar. Diskussionen i Sverige har hittills mest fokuserat på frågorna ”vad vi har åstadkommit?” istället för ”vad fungerar, och varför?”, dvs. mer på att få fram resultatinformation i kommunikations- och kontrollsyfte istället för i syfte att använda det för lärande och förbättrad analys.

Samtidigt finns det också svårigheter med att visa på evidens. En brittisk enskild organisation lyfte fram svårigheterna att visa på evidens i sitt arbete.  Organisationen hade under en tidsperiod genomfört fyra olika resultatanalyser där de använt olika metoder för analysen.  Samtliga hade kommit fram till olika slutsatser om vad organisationen borde satsa på framöver. I just detta exempel hade varken organisationen eller givaren i slutändan kunnat använda sig av några av slutsatserna. En lärdom som drogs av detta exempel var vikten av att alltid ställa frågan ‘varför’ en viss studie eller analys behöver göras, eller varför en viss typ av resultatinformation behöver hämtas in och hur slutsatserna och information kan tänkas leda till förbättringar i verksamheten.

En annan viktig lärdom från diskussionen i Brighton var att ’resultatagendan’ måste handla mer om lärande och reflektion av vad som fungerar i praktiken där biståndet genomförs.

En annan viktig lärdom från diskussionen i Brighton var att ’resultatagendan’ måste handla mer om lärande och reflektion av vad som fungerar i praktiken där biståndet genomförs. Här finns en utmaning i att inte jakten på information som behöver ’matas in’ i styrinstrumenten och behoven av att påvisa resultat för regeringar i givarländer tar över fokus från den nödvändiga diskussionen över vad som fungerar i ett visst sammanhang. En slutsats vi därför drog är att vi alla, som på något sätt är involerade i genomförande av biståndet, har ett ansvar att bidra till att diskussionen om resultat av biståndet blir något meningsfullt som bidrar till att nå de övergripande målen med utvecklingssamarbetet: att förbättra levnadsvillkor för fattiga människor.

Janet Vähämäki, doktorand SCORE och Företagsekonomiska Institutionen, Stokholms Universitet

Anna Liljelund Hedqvist, resultatrådgivare, Indevelop

Jessica Rothman, utvärderingsrådgivare, Indevelop

Ian Christoplos, utvärderare, Indevelop och forskare vid Dansk Institut for Internationale studier, DIIS

Therese Brolin, doktorand, Institutionen för Ekonomi och Samhälle, Kulturgeografiska avdelningen, Göteborgs Universitet

 

Dela det här:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *