Ny forskning slår hål på myten om att bistånd inte leder till ekonomisk tillväxt. Nu bör vi gå vidare i debatten och istället diskutera hur biståndet kan bli ännu effektivare. Det menar Jesper Bengtsson och Bertil Odén, med anledning av kommande rapport från tankesmedjan Tiden.
Under det senaste årtiondet har en del debattörer hävdat att biståndet inte leder till utveckling. I sin mest fundamentalistiska form handlar kritiken till och med om att biståndet skulle vara direkt skadligt för utvecklingen i fattiga länder. Ett huvudargument har varit att det inte finns något påvisbart samband mellan biståndets storlek och tillväxten i ett fattigt land.
Nu har forskningsprogrammet ReCom (Research and Communication on Foreign Aid), inom World Institute for Development Economics Researchsammanställt åratal av internationell forskning på flera viktiga områden, varav ett är sambandet mellan bistånd och tillväxt. Och deras resultat slår hål på myten att biståndet inte leder till tillväxt. Tvärtom ger resultaten från ReComs projekt starkt stöd för slutsatsen att biståndet i genomsnitt haft en robust och signifikant positiv effekt på den ekonomiska tillväxten. Detta trots att endast en del av biståndet direkt syftar till att åstadkomma tillväxt.
Enligt professor Finn Tarp som lett ReCom-programmet skiftar effekten beroende på omständigheterna i olika länder, men i genomsnitt och på lång sikt resulterar bistånd motsvarande tio procent av landets BNP i att den ekonomiska tillväxten per år ökar med drygt en procentenhet. En annan ReComstudie visar att i Afrika söder om Sahara har biståndet från mitten av 1960-talet till 2007 haft statistiskt hållbar positiv effekt på antingen investeringar, BNP eller båda i 27 av 36 länder och i endast tre länder haft motsvarande negativ effekt.
Ökad ekonomisk tillväxt gör det dessutom möjligt att mobilisera större inhemska resurser genom att skattebasen breddas. Därigenom minskar biståndsberoendet. Detta är viktigt eftersom ett starkt biståndsberoende har visat sig skapa olika typer av snedvridande incitament. Starkt biståndsberoende riskerar också att skapa en situation där ett lands regering känner att den i första hand är ansvarig inför de samlade biståndsgivarna i stället för sin egen befolkning.
Vår förhoppning är att de här slutsatserna ska bringa lite sans i den svenska biståndsdebatten. På senare år har systemkritiken mot biståndet vuxit till en nivå som inte förekommit sedan 1970-talet. Skillnaden är att då kom kritiken i huvudsak från vänster, där bistånd uppfattades som instrument för imperialism och nykolonialism. Nu kommer den från höger. Att det inte finns något påvisbart samband mellan biståndets storlek och den ekonomiska tillväxten har varit ett av huvudargumenten från dem som är kritiska mot biståndet som företeelse.
Nu finns det starka empiriska studier som visar att de har fel. ReComs slutsats att biståndet i genomsnitt har en signifikant positiv inverkan på ekonomisk tillväxt innebär också att diskussionen kan fokuseras på hur biståndet ytterligare kan effektiviseras.
För på den punkten återstår mycket att göra.
Biståndets internationella aktörer har skapat överdrivna förväntningar i omvärlden genom att utmåla biståndet som huvudinstrumentet för att åstadkomma utveckling. Detta är olyckligt, eftersom biståndets storlek i de flesta länder varit förhållandevis begränsad, åtminstone under de senaste åren. Inhemska skatteintäkter, utländska direktinvesteringar, remitteringar från medborgare som bor och arbetar utomlands bidrar i många länder med väsentligt större belopp. Denna trend har förstärkts just på grund av den högre takten i den ekonomiska tillväxten.
Institutionerna och politiken i fattiga länder behöver förbättras ytterligare, liksom diskussionen om vilket utrymme som finns för externa aktörer i den processen.
Biståndets aktörer måste också bli bättre på att se till sammanhanget i ett land som är samarbetspartner. Det finns inga enkla svar, inga ”blåkopior” som fungerar överallt. I stället måste aktörer utifrån samspela med inhemska aktörer och utgå ifrån vad man i det enskilda fallet identifierar som de verkliga behoven.
ReCom påminner oss om att det är först över lång tid som effekterna tydligt träder fram. De senaste årens skarpa fokus på snabba och lätt mätbara resultat inom biståndet bör därför tonas ned.
Historiskt har resultat inom forskningsvärlden om sambandet mellan tillväxt och bistånd inte fått något större genomslag på politiken, eftersom biståndet påverkas av en rad olika faktorer. Just nu bland annat de internationella processerna kring vad som skall ersätta millenniemålen efter 2015 och hur biståndet skall anpassas till de stora globala utmaningarna vad gäller klimat, miljö, finansiell stabilitet, energi-, mat- och vattenförsörjning. Biståndet har dessutom alltid varit en del av utrikespolitiken.
Men ReComs slutsatser visar att biståndet är en aspekt av tillväxten i fattiga länder, och tillväxten ger möjligheter till andra former av utveckling.Förhoppningsvis leder det till att biståndsdebatt och forskning i fortsättningen kan koncentreras på hur biståndet kan göras effektivare när det gäller fattigdomsbekämpning och en utveckling som når alla.
Jesper Bengtsson, tankesmedjan Tiden
Bertil Odén, författare
Tankesmedjan Tiden publicerar inom kort en rapport av Bertil Odén om sambandet mellan bistånd och tillväxt.
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se