I skriften <a href="http://www.bistandsdebatten.se/rapporter/50-ar-av-svenskt-utvecklingssamarbete/">"Svenskt utvecklingssamarbete 50 år"</a> utelämnas Sveriges unika pionjärsroll inom befolkningspolitik och familjeplanering. Att i en sådan skrift hoppa över Sveriges enda verklige pionjärsektor är svårförklarligt, menar Carl Wahren.

En tidigare kollega delgav mig vänligen ett ex av “Svenskt Utvecklingssamarbete 50 år”. Jag läste boken med stigande förvåning.

Sveriges unika pionjärroll inom befolkningspolitik och kvinnocentrerad familjeplanering (fp) ignoreras totalt. Några exempel: Koreas väl integrerade fp-program med fokus på decentralisering och kvinnoutveckling (tusentals lokala Mothers Clubs)  var en strategisk del av landets exempellöst snabba modernisering och utveckling. Svenskt bistånd med tidigt stöd till forskning, mobilitet och programvaror var en viktig del av framgången. Den koreanska regeringen har i skilda sammanhang uttryckt uppskattning över det svenska flexibla och effektiva stödet i programmets viktiga initialskede.

Sverige ledde den internationella policy – och strategiutvecklingen inom befolkning, fp och kvinnors rättigheter. Ernst Michanek, Elise Ottesen-Jensen, Inga Thorson, Ulla Lindström, Alva Myrdal (som låg bakom vårt första projekt i Ceylon 1958), Sveriges internationellt kände demograf Hannes Hyrenius, Karolinskas och Nobelkommitténs professor Ulf Borell, statistikern Sten Wahllund, medicinalrådet Malcolm Tottie, m fl spelade en viktig roll som respekterade internationella väckarklockor. Tage Erlander, Olof Palme och inte minst en tvärpolitisk grupp av svenska parlamentariker stödde insatserna aktivt. I FNs  olika organ, inte minst Befolkningskommissionen och olika expertgrupper, var Sverige först med att väcka kravet att befolkningsutvecklingen och dess ekonomiska och sociala konsekvenser måste tas på allvar. Fp blev en av FN definierad mänsklig rättighet.

Den amerikanska Senaten inbjöd 1966 representanter för Sida att vittna om svenska pionjärinsatser inom mödra-barnavård inkl. fp.

De bilaterala samarbetsprojekten i Ceylon (Sri Lanka), Pakistan och Tunisien besöktes och analyserades av intresserade från när och fjärran. Har svenskt bistånd i övrigt ansetts så intressant eller banbrytande?

Som mest stödde Sverige bilateralt ett 20-tal länder i skilda världsdelar. Vi tillhandahöll preventivmedel för fattiga länder och NGOs gm en inköpskartell med Sida, IPPF och Population Council, som pressade priserna enormt. Sverige initierade omfattande forskning inom WHO som förbättrade preventivmedel och användarsäkerhet för miljoner kvinnor. När HIV dök upp var Sida en av de första stora sponsorerna av aktiv forskning likaväl som fältprogram.

WHO har gång efter annan understrukit att ingen enskild åtgärd mer främjar kvinnohälsa och jämställdhet än kvinnans egen förmåga att styra sin fruktsamhet.

Sverige var första land som på regeringsnivå stödde IPPF och andra NGOs. Genom aktivt nordiskt, av Sverige initierat samarbete, påverkades policyutvecklingen inom FN-systemet, dess regionala kommissioner och fackorganen.

OECD inledde forskning på området befokning – resurser 1968 med svensk ledning och delfinansiering. Det blev, såvitt jag vet, den första aktiviteten där “givare och mottagare” möttes på högt politiskt plan i gemensamma arbetsmöten. Samarbetets policy och strategi redovisades i flera OECD-rapporter.

Sverige spelade en medlande politisk roll vid FNs världsbefolkningskonferenser i Bukarest 1974 (se UDs officiella rapport) och i programkommittén i uppföljningsmötet i Mexico City 1984.

Aktuella beräkningar antyder att världens befokning utan aktiva fp-program idag skulle ha uppgått till cirka 8.5 miljarder…..Sveriges roll i denna centrala sektor ska inte förringas. För kvinnans jämställdhet, hälsa och som alternativ till back-street aborter och infanticid har fp-programmen varit ofantligt viktiga. Sveriges integrerade policysyn genomsyrade aktiviteterna från day one i Ceylon, Pakistan, Tunisien…Maternal and Child Health utgjorde ramen och läkare och barnmorskor ledde insatserna.

Till sist: Titeln “Svenskt Utvecklingssamarbete 50 år” antyder en inkluderande approach. Att då helt utelämna Sveriges enda verkliga pionjärsektor är svårförklarligt.

Carl Wahren

som arbetat inom Sida, OECD, UNFPA, IPPF

Dela det här:

2 kommentarer till Befolkningspolitik och familjeplanering inom svenskt utvecklingssamarbete

  • Gunnar Lindgren:

    Det var välgörande att ta del av dessa uppgifter från Carl Wahren. Jag har efter biståndsarbete i både Afrika och Mellanöstern samma erfarenhet: Allt står och faller med ett stöd till kvinnorna i tredje världen.

  • Inge Gerremo:

    Carl Wahrens kommentar är intressant i så motto att jag själv heller aldrig riktigt förstått varför den här verksamheten, där Sverige var världsledande under biståndets första år, kunde försvinna så totalt i utvecklingssamarbetet. Bara det fenomenet, att så skedde, hade naturligtvis varit värt synpunkter i en skrift som vill spegla svenskt bistånds första 50 år. Jag är övertygad om att det fokus på kvinnors situation i u-länder, med hjälp av inte minst starka företrädare härhemma, och som svenskt bistånd tidigt uppmärksammade och ville förbättra, hade kunnat leda oss mycket tydligare och rakare till vad som idag behövs för att stärka kvinnors behov och därmed utvecklingen i stort. Jag ser det inte minst inom den sektor jag själv bäst känner, lantbrukssektorn och de utmaningar som förestår där och där kvinnors roll är så uppenbar när t.ex. 900 milj afrikaner ska bli 2200 milj kring 2050 och då, förhoppningsvis, på ett för alla anständigt sätt. Det ska samtidigt sägas att det står en del om svenskt jämställdhetsarbete i den aktuella skriften, som på knappt 50 sidor försöker skildra ett 50-årigt skeende. Men, här finns en uppmaning till framtida utvärderare av svenskt bistånd att ta sig an den här frågan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *