Remitteringar är ett viktigt och effektivt verktyg i kampen mot fattigdomen. Därför bör vi som värnar om global solidaritet och internationellt utvecklingssamarbete ta strid mot de försök att begränsa arbetskraftsinvandringen som vi nu ser från vissa partier och fackförbund. Det skriver Mattias Goldmann, VD för tankesmedjan Fores.

Arbetskraftsinvandringsreformen firar fem år. Det är en reform som betytt mycket både för Sverige och för världens utsatta – och som är det kanske viktigaste komplement till biståndet vi har.

När de första fem åren av friare arbetskraftsinvandring nu sammanfattas, finns två diametralt motsatta linjer i debatten. Å ena sidan de som tack vare de generösare reglerna hittat arbetskraft de inte klarar sig utan, å andra sidan de som vill säkerställa att icke-européer bara släpps in efter att vi misslyckats med att hitta en svensk som kan utföra jobbet. En globalt sett viktigare aspekt diskuteras sällan eller aldrig: Hur arbetskraftsinvandringen kan bidra till minskad fattigdom och bättre utveckling i fattigare delar av världen.

Att ignorera arbetskraftsinvandringens bidrag till fattigdomsbekämpningen strider mot den av riksdagen beslutade Politik för Global Utveckling (PGU), men innebär också att vi missar en ekonomisk mekanism som i sina bästa stunder klart överglänser biståndet i både omfång och effektivitet.

En ny avhandling från Handelshögskolan vid Göteborgs universitet visar att remitteringar, alltså de pengar som migranter skickar hem till sitt ursprungsland, ger positiva spridningseffekter långt bortom den egna familjen. Remitteringarna är i många utvecklingsländer långt större än både biståndet och utländska direktinvesteringar, dessutom mycket stabilare.

Migranten skickar i snitt hem en sjättedel av inkomsten, som i Europa i snitt är 35 gånger högre än snittlönen i Afrika söder om Sahara. Det betyder att remitteringar från ganska få migranter kan göra stor skillnad för hela landet. Pengarna spenderas i den inhemska ekonomin, och ökar efterfrågan på varor och tjänster som lokalbefolkningen producerar, mildrar fattigdomen och stimulerar tillväxten.

Minst 400 miljarder dollar skickas årligen hem till ursprungslandet av människor som arbetar i länder som Sverige – troligen är summan mycket större eftersom flödet är svårt att kartlägga. Redan den officiella siffran överstiger de 300 miljarder dollar i utländska nettodirektinvesteringar som utvecklingsländerna mottog 2011, och ökningstakten är mycket högre. I tjugotvå utvecklingsländer utgjorde de officiella överföringarna över en tiondel av ekonomin under 2011.

Många av oss har skänkt pengar till Filippinerna de senaste månaderna, och katastrofbiståndet har ökats snabbt. Det bleknar dock i jämförelse med remitteringarna från filippinare som jobbar utomlands, som  redan innan katastrofen stod för 10 procent av landets ekonomi – förmodligen mycket mer i verkligheten. Medlen ökade mycket snabbt efter orkanen, skickades via redan upparbetade kanaler och kom därför snabbt fram till de behövande. På samma sätt ser det ut i andra delar av världen; remitteringarna lägger inte bara grunden till stigande välstånd utan är en välfungerande kanal i tider av plötslig nöd.

Arbetskraftsinvandringen, som står för en stor del av remitteringarna, innebär därtill en ”brain gain”, där många migranter efter några år återvänder till sina ursprungsländer med nya kunskaper att använda sig av, kontakter och nätverk att utnyttja och kapital att investera. I denna del är biståndet inte tillnärmelsevis lika effektivt.

Det vore fel att i debatten ställa remitteringar mot bistånd. Båda behövs, och delar av biståndet utgår från ett moraliskt imperativ att gengälda för en del av den skada och det lidande vi åsamkat och med bl.a. klimatförändringarna fortsätter att orsakar. Men alla vi som värnar global solidaritet och internationellt utvecklingssamarbete bör ta strid mot de försök att begränsa arbetskraftsinvandringen vi nu ser från vissa partier och fackförbund.

Mattias Goldmann

Vd, tankesmedjan Fores

Dela det här:

En kommentar till Arbetskraftsinvandring – för världens fattiga

  • Andreas Larsson:

    Det primära problemet med arbetskraftsinvandring är att det skapar undanträngningseffekter på vår arbetsmarknad när den inte är arbetsmarknadsprövad. Det drabbar i sin tur främst redan svaga grupper i samhället: det bidrar till integrationsproblem när asylinvandrare inte kan få sysselsättning, det bidrar till ungdomsarbetslöshet och arbetslöshet för andra lågutbildade. Förutom detta kan specifika branscher drabbas.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *