Ett år efter självståndighetsförklaringen slåss Sydsudan mot många problem men sitter samtidigt på stora tillgångar som olja och bördig jord. I januari i år infördes ett oljestopp efter konflikter om prissättning. Kanske kan stoppet leda till att Sydsudan börjar satsa på diversifiering och tar till vara på sina stora landområden, skriver journalist Cecilia Bäcklander.

Sydsudan har varit självständigt i ett drygt år. Problemen det nya landet stod inför var kända i förväg men befolkningen hade ändå stora förhoppningar på vad friheten skulle föra med sig. Nu plågas människorna av konflikter, korruption, analfabetism, arbetslöshet, undersysselsättning, brist på vägar, skolor och sjukhus. De är magnifika hinder i arbetet med att skapa ett nytt samhälle med egna institutioner. Men Sydsudan har olja; 98 procent av statsinkomsterna härrör från oljan och 75 procent av oljetillgångarna i Sudan tillföll Sydsudan vid delningen.

Bestående konflikter med Sudan har präglat det första självständighetsåret. Strider pågår längs den mer än 2000 kilometer långa gränsen. Sedan januari i år utvinns ingen olja. Nu har staterna kommit överens och produktionen och exporten ska starta igen. På kort sikt har oljestoppet skapat kaos. Men kanske det kan leda till att Sydsudan ser sin sårbarhet och på allvar börjar satsa på diversifiering och tar till vara på sina stora outnyttjade, bördiga landområden.

Den 9 juli 2011 blev Sydsudan världens nyaste land efter en välordnad folkomröstning där 98 procent av befolkningen röstade för självständighet från Sudan. Folkomröstningen fastställdes i ett fredsavtal 2005 mellan regeringen i Khartoum och rebellrörelsen SPLM, Sudan People´s Liberation Movement.

Självständigheten är utan återvändo. Den föregicks av flera decenniers stridigheter mellan de styrande arabiska muslimerna i norr och svarta folkgrupper med kristen eller traditionell religion i söder. I stridens mitt befann sig de stora oljetillgångarna.

75 procent av oljan ligger på Sydsudans mark men raffinaderierna finns i Sudan, dit alla pipelines går.

Oljans välsignelse och förbannelse
75 procent av oljan ligger på Sydsudans mark men raffinaderierna finns i Sudan, dit alla pipelines går. Länderna kom inte överens om prissättningen och i januari stoppade Sydsudan oljeutvinningen och exporten. Oljan pumpades inte upp, inget transporterades ut och inga intäkter flöt in. Eftersom 98 procent av Sydsudans statsinkomster kommer från oljan var detta en finansiell härdsmälta. Ändå hade åtgärden stöd i befolkningen. Man vill hävda sin rätt gentemot vad som uppfattas som utsugare i norr.

Även Sudan drabbades hårt av oljestoppet. Prisstegringar och besparingar ledde till protester mot regimen. Bristen på diversifiering och utveckling av jordbruk och industri blev tydlig även i Sudan.

För en månad sedan kröp Sydsudans Salva Kiir och Sudans Omar al Bashir till korset i de förhandlingar som Afrikanska unionen lett. Produktion och export av olja ska återupptas successivt under hösten. Det finns en avgrundsdjup misstro mellan de båda staterna men de klarar sig inte utan att samarbeta. I alla fall inte på länge.

Sydsudan förhandlar sedan en tid med Kenya om en pipeline till kuststaden Lamu. Kenya har hittat olja i områdena som gränsar till mot Sydsydan och kanske kan beroendet av Sudan brytas. Även en ledning till Djibouti, via Etiopien, diskuteras. Men det tar tid, man måste hitta investerare. Kinesiska företag, som är djupt involverade i oljeindustrin i både Sudan och Sydsudan, tvekar.

Oljan är också en ändlig tillgång. Det spekuleras i hur länge Sydsudans källor räcker, fem eller tio år till med full utvinning och sedan avtagande, fram till 2035, är bedömningen nu. Men kanske hittar man nya fyndigheter. En diversifiering krävs i vilket fall som helst.

Sydsudan har oanvänd mark som påstås kunna försörja hela Afrika söder om Sahara. Men det finns nästan inga odlingar och inga bönder.

Mark och makt
Sydsudan har oanvänd mark som påstås kunna försörja hela Afrika söder om Sahara. Men det finns nästan inga odlingar och inga bönder. Det fanns bönder och småjordbruk, men de bombades samman till ambulerande byar och bönderna blev soldater. Nomadiserande folkgrupper lever av boskap, det finns svält varje år och mycket vapen i omlopp efter alla år av krig. Mängden attacker på grannar för att röva boskap och fördriva fiender har ökat sedan självständigheten.

Delar av den långa gränsen mellan Sudan och Sydsudan har inte reglerats i avtal, vissa regioner är omstridda. Sudan attackerar folkgrupper i provinserna Södra Kordofan och Blue Nile, bränner byar, dödar och fördriver invånarna. Rebeller med rötter i SPLA i syd kämpar emot. Befolkningen flyr till Sydsudan och flyktingläger där.

Denna brända-jorden-taktik påminner om strategin från 90-talets inbördeskrig då regeringsarmén ödelade stora områden i söder och jagade de överlevande på flykten, för att knäcka rebellrörelsen SPLM. Bara de starkaste klarade sig genom osannolika umbäranden och tog sig över gränsen till Etiopien och Kenya. De flesta av dem var unga pojkar och fick benämningen ”lost boys”, vi kan läsa det skakande vittnesmålet från en av dem i boken ”Vad är detta vad” av Dave Eggers .

FN uppger att hundratusentals människor finns i konfliktområdena med brist på allt, inklusive vatten. World Food Program räknar med dela ut mat till 2,7 miljoner människor detta år, i ett land med bara nio miljoner invånare.

En till två miljoner sydsudaneser fanns vid självständigheten i norr, i Sudan. De har inga medborgerliga rättigheter trots att många av dem är födda där. Flera hundra tusen har tagit sig över gränsen till Sydsudan för en osäker framtid, andra befinner sig i limbo, och väntar på identitetshandlingar från Sydsudan.

Uppgörelsen i september mellan syd och nord fastställde en avrustad buffertzon på 10 kilometer längs gränsen och vad man kallade för mjuka gränser för att få stopp på krigshandlingarna. Den oljerika och omstridda Abyeiprovinsen omfattas inte av detta avtal. Där vill AU ha en folkomröstning 2013. Om de fastboende i Abyei får rösta om nationell tillhörighet kommer majoriteten troligen att rösta för att provinsen ska tillfalla Sydsudan och de nomadisande folkgrupper från norr som traditionellt använder betesmarkerna under torrperioderna blir överkörda. Detta kan knappast ske fredligt och det är tveksamt om AU kommer att kunna tvinga fram omröstningen.

I Sydsudan, liksom i Kenya, råder det inget tvivel om att de största bovarna ofta sitter allra närmast makten. Det gör presidenten inte heller någon hemlighet av.

Makt och korruption
Sudan, före delningen, rankades 2011 som nummer 177 av 182 länder i Transparency Internationals korruptionsrapport. (Nordkorea och Somalia kom längst ner på listan.)

Korruptionen inom det styrande SPLM är utbredd och många har roffat åt sig av gemensamma resurser under övergångsåren mellan fredsfördraget 2005 och självständigheten.

President Salva Kiir har sedan oljeinkomsterna försvann attackerat korruptionen och försökt kräva tillbaka det som svindlats bort. I maj skrev han ett brev till 75 höga tjänstemän där han uppmanade dem att lämna tillbaka 4 miljarder dollar som han menade hade försvunnit i korruption sedan fredsavtalet undertecknades 2005. Större delen av pengarna tros ha använts i utlandet för att bland annat köpa fast egendom, kontant betalt. ”När vi kom till makten glömde vi vad vi stred för och började berika oss själva”, skriver presidenten och lovar amnesti för syndare som gottgör sin skuld.

Informationsministern hävdar att 60 miljoner dollar hittills har betalats tillbaka. Skeptikerna pekar på grannlandet Kenyas mångåriga exempel som visar att korruptionsbekämpare försvinner ut i landsflykt, hoppar av eller får avsked på grått papper. Nya antikorruptionsgeneraler tillsätts men inga pengar kommer någonsin tillbaka och straffriheten är total.

I Sydsudan, liksom i Kenya, råder det inget tvivel om att de största bovarna ofta sitter allra närmast makten. Det gör presidenten inte heller någon hemlighet av.

Ett av regeringens problem är kunna betala löner till den överdimensionerade armén dit större delen av statskassan har gått. Armén är den dominerande kraften i Sydsudan efter alla år av krig och en hungrig och missnöjd jättearmé skulle kunna hota all utveckling och säkerhet.

Sydsudan har massor av land, till stor del outnyttjad, men bara 10 mil asfalterad väg. Trots de gröna landmassorna importeras allt.

Sydsudans outnyttjade resurs
Sydsudan har massor av land, till stor del outnyttjad, men bara 10 mil asfalterad väg. Trots de gröna landmassorna importeras allt. Vid fredsfördraget 2005 startade ett slags guldrush mot Sydsudan från grannländerna Uganda, Kenya och Etiopien och från internationella organisationer och investerare. Kenyaner och ugandier driver och sköter servicenäringar och transporter. Det som måste göras nu är att skapa en sydsudanesisk ekonomi där investeringar i jordbruket uppmuntras. Det handlar om att starta från början men det finns stor potential.

Nomadiserande herdefolk kommer inte att bygga upp jordbruket. I värsta fall kommer de att ses som hinder för utvecklingen. Och vi kommer säkert att få se en diskussion om nykolonialisering och landgrabbing om utländska investerare dyker upp på scenen.

Regeringen i Sydsudan behöver dra till sig investerarna och samtidigt ha kontroll över verksamhet och villkor så att jordbruksutvecklingen kommer Sydsudans fattiga och delvis svältande befolkning till del. Inte bara investerarna ska hållas i schack. Korruption är en smitta som lätt leder till kronisk sjukdom i hjärtat av en förvaltning som ska hantera oljemiljarderna.

Kan de styrande klara av att leda skapandet av ett bättre Sydsudan? Hittills, ett år in i självständigheten, kan den frågan inte besvaras med ja. Men självklart kommer Sydsudan att gå mot en bättre framtid. Goda kontakter, både ekonomiskt och politiskt, med grannländer som har ekonomisk tillväxt, som Kenya, Uganda och Etiopien, borgar för det.

 

Dela det här:

Kommentarer inaktiverade.