Ett hoppets resultatagenda

Regeringen och biståndsförvaltningen talar gärna om principen att mäta resultat inom biståndet samtidigt som man undviker själva praktiken av detsamma. Detta påstående styrks av mitt statsvetenskapliga examensarbete ”Hoppets resultatagenda” som under våren 2012 behandlat Utrikesdepartementets styrning av det svenska utvecklingssamarbetet.

Enligt studien tyder mycket på att resultatagendans makthavare, mycket skickligt använder sig av av olika mekanismer för att framhäva sitt agerande som det rätta. Man väljer att dölja de resultat som påvisar styrningens brister samtidigt som man belyser de resultat och strategier som passar. Det gäller att till varje pris behålla sitt eget och allmänhetens hopp om att ett bättre bistånd kan uppnås bara man ger den nuvarande styrningen lite längre tid att verka. Man använder ord som ”reform”, svartmålar tidigare styrning (även sin egen) för att påvisa att någonting nytt är i ankommande. Man väljer att bortse från den rigida lärandeprocess som pågått under lång tid på universitet och myndigheter där man konstaterar att dagens mål och resultatstyrning är alldeles för stelbent. Man talar om att man tar åt sig av forskning och kritik, ändå konstaterar Statskontoret i sin rapport 2011:25 att styrningen av biståndet försämrats sedan 2007. Några månader senare konstaterar samma myndighet att SADEV fram till nu inte ägnat sig åt sitt huvudsakliga uppdrag i tillräckligt utsträckning, nämligen att mäta effektiviteten inom biståndet på lång sikt.

Det finns ett antal tänkbara förklaringar till varför regeringen väljer att använda sig av dessa strategier i styrningen av utvecklingssamarbetet:

Internationellt tryck och bristande koordinering

Det är tydligt att Sverige dansar efter någon annans pipa. Gunilla Carlsson vill t.ex. avskaffa budgetstödet trots att det går stick i stäv med Parisdeklarationens lokala ägarskap. De vill de andra medlemmarna i ”The Blue group” också göra.

Biståndsministern tvingar därför UD:s enhet för styrningen av utvecklingssamarbetet att ständigt inrapportera nya sätt att lösa resultatångesten på. Man är därför oerhört trendkänslig och isomorf och tittar hellre in i framtiden än åt de historiska slutsatser som redan dragits. Ett sådant beteende behöver inte vara problematiskt och är något som är återkommande då man verkar inom arenor där moden styr. Det som behöver belysas i detta sammanhang är koordineringens brister. OECDs Parisdeklaration vill en sak, biståndsgivarna en annan. Ett liknande scenario ser vi mellan givare och mottagare. Detta är givetvis inget som regeringen vill skryta med och väljer därför att rikta debatten mot hur illa budgetstödet fungerat.

Skrytbistånd

För det andra är det tydligt att svenskt utvecklingssamarbete är mer till för skattebetalarna än vad det är för utvecklingsländerna. Det är ingen slump att sidan Openaid.se (ett mycket hyllat projekt) inriktades på att visa vad vi i Sverige betalar ut, istället för att avhjälpa tanzanierna med hur mycket de tar emot från de tusentals biståndsaktörer som opererar inom landets gränser. Det är ju där det grundläggande problemet ligger. Utan ordentliga återrapporteringsmanualer, med specifika krav på vad ett resultat är, eller vad olika resultat kan vara, kommer biståndet alltid var godtyckligt vad gäller dess resultat.

En återkommande problematik som negligeras

Det behövs mer flexibilitet i styrningen av förvaltningen i allmänhet och utvecklingssamarbetet i synnerhet. Detta har konstaterats vid ett flertal tillfällen och något uppseendeväckande konstaterades detta redan 1988 då mål och resultatstyrningen introducerades i en förvaltningspolitisk proposition. Nuvarande styrning skulle alltså förbättra denna flexibilitet. Som vi alla veta är dock kritiken mot flexibiliteten i styrningen befogad även idag. Både Styrutredningen och Förvaltningskommittén påtalade samma problematik 2006 samt 2007 och Statskontoret i slutet av 2011 (Se även Göran Sundströms ”Stat på villovägar” från 2003).

Man talar ofta om att det är extra svårt att mäta resultat inom bistånd, trots att det finns väldigt få exempel från andra förvaltningspolitiska områden där det fungerat på ett bättre sätt.

Det finns en tendens att tala om biståndet som det enda och särskilda politikområdet. En vanlig strategi som ofta används av makthavare då man studerar resultatstyrning genom historien. Man talar ofta om att det är extra svårt att mäta resultat inom bistånd, trots att det finns väldigt få exempel från andra förvaltningspolitiska områden där det fungerat på ett bättre sätt. Samtidigt menar ett antal intervjupersoner i min uppsats från både Sida och UD att det inte finns något bättre alternativ till att styra på enligt devisen mål och resultat, därför fortsätter man. Man drar alltså slutsatsen att resultatstyrningen är oundviklig trots att den bygger på historia av andra styrmodeller som också fungerat. Tjänstemän blir ofta upprörda då de tvingas tala om därför mål och resultatstyrningens basala problem: Vad är ett resultat och hur mäter vi det? Rädslan för att erkänna denna problematik blir ofta så stor att berört förvaltningsområde mekaniseras. D.v.s. specifika enheter inom en myndighet resonerar på så sätt att ”bara de genomför sin uppgift så har de klarat sig”.

Med ovanstående utläggning som bakgrund verkar arbetet på UD och Sida lovande med att definiera resultaten noggrannare. Vad som återstår att se är om man lyckas i detta arbete. Annars riskerar vi att befinna oss i ett återkommande blame game mellan olika aktörer medan pengarna flödar ut ur statskassan.

Dela det här: