“Nyligen har förödande kritik riktats mot Gunilla Carlssons ledarskapsförmåga. Tydligt är att något slagit allvarligt slint i relationen mellan politiker och tjänstemän på UD:s biståndsenhet. Carlsson har uppenbarligen haft hårda nypor, det är ingen djärv gissning att även byråkratiskt motstånd mot förändringar spelat in. I vilket fall vore det djupt olyckligt om den nödvändiga reformeringen av biståndspolitiken äventyrades på grund av internt käbbel. Ytterst ligger fattiga människors möjligheter till rimligare levnadsvillkor i vågskålen.”
.Resultat
“Gunilla Carlsson har retoriskt lyft fram en ordning-och-reda-politik för biståndet men i verkligheten tycks oredan stor. Nu behövs åtgärder för att återställa förtroendet för biståndet och det tycks som att det arbetet måste börja hos den högst ansvariga – biståndsministern. Det räcker inte med att bara prata om styrning, man måste utöva den också. Gunilla Carlssons misstroende mot biståndet rör själva biståndet som sådant. Ministern säger att hon inte kan hitta ”entydiga bevis” för att det svenska statliga biståndet har skapat förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. Misstron riktas även mot biståndets mottagare och aktörer.”
.“Carlsson har målmedvetet spelat på fördomar som finns kring biståndet. Att ”det finns inga resultat”, att ”bistånd leder till korruption” och att ”miljarderna rullar utan att någon vet vart”. I stället för att förklara hur biståndet fungerar, vad biståndet gör, har hon gjort dessa fördomar till utgångspunkter för sitt arbete. Att styra en verksamhet utan en tydlig politik är som att navigera utan kompass och karta. Resultatet blir förödande. Den ena dagen kan budgetstöd förkastas, nästa dag accepteras. Biståndet till länder i Latinamerika kan ena dagen planeras långsiktigt, nästa dag läggas ned. Biståndet till Kina kan i samma intervju beskrivas på tre olika sätt (vi avvecklar, vi utvecklar, vi behåller). En Timbrodebattör menar att ministern har en schizofren inställning till sin verksamhet – å ena sidan ska hon stå upp för den, samtidigt bedriver hon skyttegravskrig mot den.”
.“Men Sveriges enprocentsmål ökar också risken för korruption. Redan 2003 varnade internrevisorer på Sida för att organisationens medarbetare såg en målkonflikt mellan att utreda korruption och en önskan att betala ut maximalt med pengar. Viljan att maxa med skattemedel utan resultatrapportering är unik för biståndspolitiken…Carlssons reformer har syftat till att öka transparensen och resultatinriktningen. Kanske är det denna kursomläggning som har fått tjänstemännen på UD att känna sig misstänkliggjorda av den politiska ledningen.”
.“Kostnaderna för Afghanistankriget är ofattbara och skrämmande. De har år efter år mörkats för riksdagen och de svenska skattebetalarna. Finns utbildningskostnaderna med? Eller de omfattande förnyelsekostnaderna av det försvarsmateriel som förbrukats i Afghanistan? Finns de dolda kostnaderna för omprioriteringar i materialanskaffningen med? Och kostnaderna för de speciella militärhelikoptrarna på flera miljarder kronor? Nyligen rapporterades om att en nybyggd bas som aldrig tagits i bruk skall rivas. Detta ökar krigets kostnader med 250 miljoner.”
.“Ska Sverige sluta med bistånd till Latinamerika, som biståndsminister Gunilla Carlsson vill? 40 000 kvinnor i Guatemala har fått ett bättre liv och hjälpts ur extrem fattigdom genom Sida-stödda mikrolån. När jag läser Sidas egen rapport om projektet förefaller det vara ett konkret exempel på vilken skillnad välplanerat bistånd kan göra. Men nu kräver biståndsminister Gunilla Carlsson att Sida ska fasa ut allt bistånd från Latinamerika. Under en period har många länder i Latinamerika frigjort sig från destruktiv amerikansk dominans, vilket skapat både ekonomisk och demokratisk utveckling. Enligt någon definition är länderna i Latinamerika nu ”medelinkomstländer”.”
.“Biståndskritiker anklagas ofta för att vara hjärtlösa, men vårt bistånd har ofta skapat mer problem än det löst, och stärkt små, korrumperade eliters tag om makten. Biståndspengarna har inte främjat utan ibland hindrat demokratisering. Kanadas nya modell att låta biståndet utgöra en del av en samlad utrikes- och handelspolitik kommer troligen att kunna åstadkomma mer. Som Percy Barnevik skrev på DN Debatt (11/3) har vi kommit till vägs ände vad gäller traditionellt givande till utvecklingsländer, istället behövs en global arbetslinje.”
.Regeringen förändrar biståndet utan insyn
- Relaterat material: Agenda för global utveckling - Fokus internationellt utvecklingssamarbete“Gunilla Carlsson har i retoriken drivit en ordning-och-reda-politik men efter en och en halv mandatperiod tycks oredan större än på länge. Styrningen är oklar och det brister i hanteringen av UD:s egen biståndsverksamhet och biståndet via näringslivet. Beslutsprocesserna är slutna. Biståndsaktörer och riksdagen körs snarare över än involveras. Jag oroas också av signaler om tillbakagång till gamla tiders biståndsmetoder och ökad givarstyrning.”
.“En vanlig uppfattning bland opinionsbildare och allmänhet är att bistånd till demokrati och mänskliga rättigheter inte kan leverera resultat på samma sätt som bistånd till fattigdomsbekämpning. Att det är bättre att satsa på direkt bekämpning av fattigdom, till exempel betala mat till människor i extrem fattigdom och utbildning av barnmorskor och sämre att rikta in biståndet på så abstrakta saker som att bidra till byggandet av demokratiska institutioner. Men de som försöker skapa motsatsförhållande mellan bistånd som främjar demokratisering och mänskliga rättigheter å ena sidan och bekämpar materiell fattigdom å de andra tycks ha otillräckliga kunskaper om både villkor för utveckling och det övergripande målet för Sveriges bistånd, alternativt värnar om sina intresseområden och blundar för helheten.”
.“UD och Sida utformar i dag nya samarbetsstrategier för ett 30-tal länder, så kallade resultatstrategier. Resultat är viktigt, men ska utformas från demokratiskt utformade planer i mottagarländerna. Att sitta i Sverige och bestämma, ligger inte i linje med de erfarenheter kring biståndets kvalitet som återspeglas i internationella överenskommelser. Man riskerar en återgång till ett bistånd styrt av givarnas behov och önskningar – inte behoven och önskemålen.”
.




