“Förra årets militära insats i Libyen har blottat en spricka mellan världens länder i synen på hur långt man kan och bör gå för att värna mänsklig säkerhet. … Sedan FN-toppmötet 2005 har såväl säkerhetsråd som generalförsamling bekräftat sitt stöd för principen skyldighet att skydda. Principen är ett stort framsteg och ursprungligen en reaktion på misslyckandet att förhindra massmorden på Balkan och i Afrika på 1990-talet. Trots det finns fortfarande ett motstånd bland många länder.”
.Libyen
Aleksander Gabelic, Svenska Dagbladet
5 september, 2012
Aleksander Gabelic mfl, Dagens Nyheter
8 juli, 2012
“Kräv konsekvent agerande. Genom att skriva under FN-stadgan har de 193 medlemsländerna åtagit sig att verka för fred och säkerhet, utveckling och mänskliga rättigheter överallt. Trots det finns en tendens, inte minst bland de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet, att bara selektivt försvara mänsklig säkerhet och mänskliga rättigheter. Mångåriga relationer med odemokratiska regimer och tvekan att stödja demokratitörstande människor under den arabiska våren visar att militära, politiska och ekonomiska egenintressen alltför ofta styr FN-medlemmarnas agerande. I Afrika tvingas FN:s fredsfrämjande militära insatser klara sig närmast helt utan truppbidrag från EU-länderna.”
.Göran Greider, Dala-Demokraten
9 juni, 2012
“Men Syrien är också inskrivet i större maktpolitiska sammanhang. Ryssland, USA och Iran lutar sig över det arma landet med sina intressen. Ett Nato som inte har några planer på att stödja den syriska oppositionen kastar således ändå skuggor långt in i den syriska verkligheten.”
.Daniel Swedin, Aftonbladet
9 juni, 2012
“FN:s och Kofi Annans fredsplan för Syrien faller ihop framför våra ögon. Observatörer från FN finns i landet nu, men det är den enda av fredsplanens sex åtgärder som kommit på plats. Några våldshandlingar har man inte förmått förhindra. Så vad händer nu?”
.Paulina Neuding, Svenska Dagbladet
21 april, 2012
“Att gå in militärt till skydd för civilbefolkningen framstår som realpolitiskt omöjligt. En FN-resolution till stöd för en humanitär insats blockeras av Ryssland, och det är heller inte säkert att en intervention skulle minska nöden – mördandet fortgår exempelvis i Libyen (om någon minns Libyen).”
.Daniel Persson, Svenska Dagbladet
13 mars, 2012
“Att göra allt, att ingripa militärt för att få ett slut på våldet, är också uteslutet om än av helt andra anledningar. Alla former av resolutioner mot Syrien i FN:s säkerhetsråd blockeras av Ryssland och Kina som känner sig lurade efter Libyen, dessutom vill de på grund av sina mer eller mindre totalitära väsen inte medverka till regimskiften. En aktion som är sanktionerad av FN är utesluten.”
.Niklas Swanström, SVT Debatt
12 mars, 2012
“Det finns stora vinster för Kina att fortsätta den icke-interventionistiska politiken i Afrika och Mellanöstern, men även i andra regioner där Kina har stora ekonomiska intressen i regimer som har problem med de grundläggande rättigheterna. I en situation där Kina är i desperat behov av billiga naturresurser för att hålla uppe sin ekonomiska utveckling är det osannolikt att man skulle överge dessa stater och ledare.”
.Björn Lindgren, Jakob Lundgren; SVT Debatt
27 februari, 2012
“I februari 2010 försökte alliansregeringen via handelsminister Ewa Björling sälja övervakningssystem till Libyens tyrann Muammar Kadaffi. Detta skedde så lite som ett år innan den folkliga revolutionen bröt ut. De senaste fem åren har Sverige exporterat krigsmateriel till Egypten för tjugo miljoner kronor. Saudiarabien, som förra året var den näst största mottagaren av svenska vapen, utför regelbundet grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna och hjälpte förra året diktaturen i Bahrain att med brutalt våld slå ned de folkliga upproren.”
.Jens Orback, Värmlands Folkblad
13 februari, 2012
“Det var knappast en nyhet att Khadaffi torterade sina motståndare. Att Ben Ali badade i guld medan folket svalt. Och att egyptisk media var skarpt kringskuren och kontrollerad. Ändå var det länge tyst från Europas sida. Trots att det fanns goda chanser att agera för förändring. Till exempel genom EU:s associeringsavtal med flera av länderna i regionen, bland andra Tunisien och Egypten.”
.Fredrik Segerfeldt, Aftonbladet
6 februari, 2012
“Deras agerande i frågan om Syrien visar dock att Libyen var undantaget som bekräftar regeln. Det går inte att bygga en bättre värld med demokrati, rättsstat och mänskliga rättigheter tillsammans med regimer som inte bara förkastar dessa värden, utan som definierar sig själva och sin egen maktutövning i kontrast till dem. Och som inte tvekar en sekund när det gäller att hjälpa likasinnade att upprätthålla våldsstyret.”
.