Bokrecension: “Bistånd och utveckling – Afrika: Givarnas stora utmaning”

Göran Hydén har som få svenska statsvetare påverkat vår syn i Sverige på Afrikas utveckling. Inte minst boken Beyond Ujamaa in Tanzania – Underdevelopment and an Uncaptured Peasantry, 1980, blev en viktig väckarklocka för oss som arbetade med landsbygdsutveckling i Afrika på 1970- och 80-talen. Bönder såg sällan några positiva signaler från sina huvudstäder var ett av de tänkvärda budskapen.

Efter mer än 50 år av iakttagelser, presenterade i många böcker under årens lopp, kommer nu Hydén också med en kritisk granskning av biståndets roll i utvecklingsarbetet, Bistånd och utveckling – Afrika: Givarnas stora utmaning (Liber, 2010).

Hydén slutsatser i boken kan verka något överraskande för många. De är desto mer glädjande för mig och andra som främst arbetat med de areella näringarna i biståndet och, ofta i stark motvind, pekat på tillväxtfrågornas betydelse för dagens Afrika.

Hydén konstaterar att länder i ett historiskt perspektiv utvecklats genom att premiera tillväxt. Önskvärd social utjämning har följt som en konsekvens. För att få igång utvecklingen i Afrika behövs en afrikansk medelklass, som inte skor sig på allmänhetens bekostnad. Tillväxten är viktig för att de afrikanska länderna själva ska kunna ta sig ur fattigdomen. Jordbruket är den grund på vilken samhällsutvecklingen måste bygga. Istället har biståndsgivarna på senare år främst satsat på det han, lite vanvördigt, kallar tillväxtens baksida, marginalisering, miljöförstöring mm. Bistånd har främst blivit ett slags internationell välfärdsinrättning.

Jordbruket var centralt i utvecklingsarbetet på 60- och 70-talen. Men jordbruket ansågs som en alltför svår och stor utmaning, särskilt småbrukarsektorn. De viktiga väljargrupperna fanns dessutom i städerna. Det blev dem politikerna främst siktade in sig på.

Givarna måste frigöra sig från att fattigdomsbekämpning är det bästa sättet att bistå de afrikanska länderna.

Hydén menar att den afrikanska kontinenten gynnas bäst av ekonomisk tillväxt snarare än social utjämning. Investeringar i jordbruket är mer angelägna än i den sociala sektorn. Givarna måste frigöra sig från att fattigdomsbekämpning är det bästa sättet att bistå de afrikanska länderna. Detta kan de sköta själva. Smaka på det budskapet!

I boken beskriver Hydén hur utvecklingsarbetet fram till 80-talet gick ut på att få samhällen att göra sådana framsteg de rika länderna redan gjort. Modernisering var viktigt för att få igång utveckling. Samtidigt fanns ett naturligt motstånd i form av ”the economy of affection”, den samhörighetsekonomi som fortfarande utgör basen för de traditionella samhällena och som Hydén ingående diskuterat i tidigare böcker.

Något anekdotiskt påminns vi om hur dåvarande finansministern Gunnar Sträng, 1966, under det årets budgetdebatt, läxade upp Ulla Lindström, vår första biståndsminister, för hennes alltför stora biståndsanspråk när SIDA skulle inrättas 1967. Förslaget bantades till en tredjedel och Lindström avgick. Sträng menade att de afrikanska länderna måste gå igenom sin egen ”Gustav Vasa-period” och först skapa en stabil och hållbar värdegrund att stå på.

Vi erinras i boken om att den borgliga oppositionen inledningsvis ville se ett närmare samarbete med näringslivet, en tanke som inte slog igenom förrän på 80-talet i SIDAs arbete.

Vi erinras i boken om att den borgliga oppositionen inledningsvis ville se ett närmare samarbete med näringslivet, en tanke som inte slog igenom förrän på 80-talet i SIDAs arbete. Vi får följa utvecklingen från projektbistånd till budgetstöd via sk. programstöd exemplifierat med det ambitiösa landsbygdsutvecklingsprogrammet, CADU, i Etiopien i början av 70-talet. Programmet blev på många sätt en framgång för svenskt biståndssamarbete med Etiopien men de politiska omständigheterna ville annorlunda. Som modell blev verksamheten dessutom alltför resurskrävande för det egna landet.

I boken tar Hydén upp Parisdeklarationen, 2005, som exempel på givarnas alltför stora tilltro till effektiva organisationer i mottagarländerna. De problemen blir särskilt tydliga i samband med budgetstöd där viktiga intressenter som fackföreningar, bondeorganisationer m.fl. oftast ges alltför begränsat inflytande, om ens något.

Millenniemålen, vars slutdatum, 2015, närmar sig med stormsteg, ser han som en succé på pappret, men knappast mer.  Givarna tycks fortfarande tro att i första hand pengar löser Afrikas problem. Hydén pekar istället på behovet av ökad kunskap som särskilt viktigt för utvecklingen. Han lyfter fram Världsbankens årsrapport 1998/99, Knowledge for Development. Fattiga länder är fattiga inte bara i brist på pengar utan i hög grad också kunskap. Den kunskapsbristen, menar Hydén, finns idag också finns hos biståndsgivare som dagens Sida där tidigare generationer tjänstemän ofta hade både relevant fackutbildning och gedigen fälterfarenhet. Som exempel tar han jordbruksområdet. Sida har istället blivit ett mini-UD, konstaterar Hydén.

En viktig fråga i boken är hur utveckling skapas. Hydén pekar på hur nödvändigt det är att bygga upp expertsystem i länderna som motvikt till dagens ofta traditionsbaserade system. Han menar också att begreppet ”participation” inte alltid är så oskyldigt och positivt som det kan låta. Många gånger kan det i stället stärka bestående maktstrukturer. Han tar upp den kontroversiella frågan om storjordbruken och den roll de faktiskt skulle kunna spela i utvecklingen om de inte blivit en måltavla för avund och opposition. Vad skulle inte ha gått att göra i t.ex. Zimbabwe om den politiska viljan funnits? Han återkommer flera gånger till behovet av en inhemsk elit, kapabel att styra, inte bara den egna klanen, på ett sätt som leder till en, för hela landet, positiv samhällsutveckling.

Kan biståndet bli bättre, frågar sig Göran Hydén. Ett svar är att biståndet måste ägas. Även om Accrakonferensen, 2008, visade att mottagarländerna säger sig omfatta ambitioner som demokrati, MR, tillväxt mm., så går det i givarnas ledband. Givarnas betoning av den sociala sektorn är överdriven, menar han. Det krävs i stället större fokus på ekonomisk tillväxt och en omvandling av samhällets elit. Folk och beslutsfattare i Afrika behöver möta andra och vi själva behöver mer kunskap om afrikanska miljöer. Forskningssamarbete är ett bra område för sådan samverkan.

Premiera sådana exempel som att Malawis president Mutharika gjort landet till en modell på jordbruksområdet. Fler afrikaner av samma kaliber som den zambiska ekonomen Dambisa Moyo, hon med boken Dead Aid, behöver träda fram. Framför allt måste afrikanerna själva ta ledningen i utvecklingsarbetet. Det är ett arbete som, enligt Hydén, krävs fokus på ekonomisk tillväxt snarare än social utjämning och investeringar i jordbruket snarare än den sociala sektorn. Det är prioriteringar också svenskt bistånd göra, är min slutsats efter att ha läst Göran Hydéns tänkvärda bok.

Dela det här: