Debatt

Röda Korset i ny rapport: katastrofarbetet riskerar att misslyckas utan insikt om kultur och attityder

Ett effektivt förebyggande katastrofarbete försvåras av att många internationella organisationer idag saknar kunskap om hur kultur och olika attityder påverkar människors inställningar till risk. Det krävs ett mer holistiskt och människocentrerat synsätt, skriver Eva von Oelriech och Ulrika Årehed Kågström med anledning av en ny rapport.

Katastrofarbete handlar alltmer om att hjälpa människor att bättre kunna stå emot och förbereda sig för naturkatastrofer som jordbävningar, översvämningar och extrema väderförhållanden liksom pandemier. Det handlar om att i förväg minska katastrofriskerna. Det är ett svårt arbete inte minst eftersom internationella organisationer ofta saknar insikt om hur kultur, tradition, ojämlikhet och maktobalans styr människors inställning till risker. I dag ser vi hur försöken att stoppa den dödliga ebolasmittan i Västafrika kommer att vara svårare, om vi inte förstår oss på och tar med kulturella föreställningar och traditioner i bilden.

Om detta handlar Röda Korsets World Disasters Report 2014 som just presenterats.

Det är ett angeläget ämne med tanke på att så många människor lever på platser som är utsatta för stora risker. Men det handlar också om att många experter som kommer utifrån och arbetar med katastrofförebyggande arbete verkar anta att människor i katastrofutsatta områden utgår från en universell logik och rationalitet och att de aktivt ser möjligheten att minska risken för katastrofer utifrån tekniska, västerländska perspektiv. I rapporten hävdar vi att om internationella organisationer inte har tillräcklig kunskap om, och tar människors kultur, föreställningar och attityder, till risk på allvar så kommer de sannolikt att misslyckas i sitt arbete.

Det finns många exempel på hur naturkatastrofer skylls på ödet och makterna. Som i samband med översvämningen 2008 i River Kosi i Indien då en arg gudinna fick skulden eller då ett vulkanutbrott på Mount Merapi på Java sades vara bergsgudens hämnd. Efter tsunamin 2004 spreds rykten bland många människor i Aceh, Indonesien, att det var gudomlig vedergällning eller bestraffning på grund av att turister betett sig illa eller för att man borrat efter olja. Liknande föreställningar förekom också i USA efter orkanen Katrina (2005), där somliga menade att katastrofen visade på Guds missnöje med ett omoraliskt levnadssätt i New Orleans.

Stora katastrofer ger ofta världsvid uppmärksamhet i media och internationella humanitära organisationer är alltid snabbt på plats. Att bistå människor i riskområden att bättre kunna stå emot och förbereda sig för naturkatastrofer har snabbt blivit en viktig del av internationella utvecklingsinsatser. Tidiga tsunamivarningar, återbeskogning av mangroveträsken, hållbara bevattningssystem och jordbruksmetoder och anpassning till klimatförändringarna är bara några exempel på insatser som minskar riskerna för katastrof och det finns mycket att applådera. Men trots alla framsteg så ökar evidensen när det gäller en uppenbar, men ofta glömd faktor, nämligen kulturens kritiska påverkan på vilken attityd man har till risk. Varje samhälle har trossystem, kulturella attityder och hierarkier och de kommer att spela en roll för hur en individ uppfattar och väger risker mot varandra.

Årets World Disasters Report hävdar att det är kortsiktigt ofta farligt och i slutänden dyrt för internationella organisationer att inte ta hänsyn till den lokala kulturen och maktbalanser i insatser som ska minska katastrofrisker.

Det är också ett utmanande tema för det handlar inte om att underkänna lokala föreställningar och traditioner, det handlar om att ta dem i beaktande när man stöttar lokalbefolkningens insatser för att skapa beredskap. Katastrofer av olika slag blir ofta ett problem eftersom fler och fler lever i riskområden med risk för jordbävningar, tropiska cykloner, tsunamis, vulkanutbrott, översvämningar, jordskred och torka. Även om befolkningen nästan alltid är medveten om riskerna bor de i alla fall kvar. De måste försörja sig och har ofta inget alternativ: kuster och floder är bra för fiske och jordbruk och floddalen och de vulkaniska jordarna är mycket bördiga. Praxis och föreställningar är djupt rotade i alla kulturer. Specifika övertygelser som till exempel tro på andar, gudar, eller enkel fatalism gör det möjligt för människor att leva med riskerna och motiverar ett liv på farliga platser. Blindheten inför miljöförstöringens konsekvenser hävdas på liknande sätt vara en kulturell låsning i västvärlden. Jordbrukens överanvändning av kemikalier som tros ”försvinna” i haven är bara ett exempel.

…männen tvekar att skicka sina hustrur och döttrar till skyddsrummet, där de sannolikt kommer att vara i närheten av andra män.

1970 drabbades Bangladesh av cyklonen Bhola och hundratusentals människor fick sätta livet till. Sedan dess har myndigheter och organisationer som Röda Korset ofta med framgång konstruerat cyklonskydd som räddat många liv. Men beslutet att ge sig iväg för att söka skydd är inte alltid ett lätt beslut.  Det beror på maktstrukturer och kulturella traditioner ställda mot säkerhet. Inte sällan händer det att kvinnor i Bangladesh väntar på makens beslut innan de lämnar huset, medan männen tvekar att skicka sina hustrur och döttrar till skyddsrummet, där de sannolikt kommer att vara i närheten av andra män. Barn och unga flickor drabbas också eftersom de är beroende av sina mammors beslut. Det är också kvinnorna som i de flesta fall ser till att det finns mat på bordet och det ansvaret överger man inte hur som helst.

För oss som internationell humanitär organisation är det viktigt att inse att organisationsstruktur och planering inte alltid ger resultat.

Syftet med rapporten är att lyfta komplexa frågor som har med kulturkrockar att göra och skapa diskussion. För oss som internationell humanitär organisation är det viktigt att inse att organisationsstruktur och planering inte alltid ger resultat. Det behövs nya sätt att tänka och organisationerna måste utgå från hur människor själva tänker och beter sig. Det krävs ett mer holistiskt och människocentrerat synsätt, mer kulturellt känsligt, mer acceptabelt för lokalbefolkningen och därmed i slutändan effektivare.

World Disasters Report ger inte alla svar på hur man kan utgå från kultur och sedvänja i katastrofriskreducering men det krävs moderna idéer för att effektivt minska sårbarheten. En av de viktigaste förändringarna måste vara att förstå lokala maktstrukturer och lokal kultur och ge kvinnor en röst och en roll i lokala riskanalyser och andra processer. Det gäller allt från planering av infrastruktur och sanitetsfrågor till anpassning av materiel som megafoner, ryggsäckar, kläder och gummistövlar.

Om vi förstår olika sätt att tro och bete sig, kommer effektiviteten i det katastrofförebyggande arbetet att öka och bana väg för bättre förberedelse och framförhållning inför de utmaningar som inte minst klimatförändringarna för med sig.

Eva von Oelriech,
Ordförande,
Svenska Röda Korset

Ulrika Årehed Kågström,
Generalsekreterare,
Svenska Röda Korset

Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.

Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se

Dela det här: