“Parallellt med – och naturligtvis också påverkad av den förändrade yttre ramen och de internationella biståndstrenderna – har regeringen sedan 2006 arbetat med att reformera den svenska biståndspolitiken. Det har resulterat i en rad nya policydokument och utspel. Faktiskt så många och så dåligt samordnade att Statskontoret i en kritisk rapport i slutet av 2011 konstaterade att de inte fungerar som styrinstrument för det svenska biståndet. … Den form av resultatstyrning som är under införande har skapat diskussion bland forskare och praktiker. En viktig fråga är hur man undviker att skapa ett kortsiktigare bistånd där kvantifierbar verksamhet prioriteras på bekostnad av exempelvis stöd till institutionsbyggande, reformprocesser och god samhällsstyrning, som är svårare att mäta och vars resultat inte syns förrän efter en längre tid.”
Några strategiska vägval för svenskt bistånd
Bertil Odén, Biståndsdebatten.se
3 juli, 2012
Kommentarer
Trackbacks
-
[...] ska se ut efter 2015, då de nuvarande milleniemålen ska vara uppnådda, och de strategiska vägval för det svenska biståndet vi står [...]
Jag kan dela många av Bertils synpunkter, fr a att dagens bistånd i te x Afrika försöker ge sig på för många områden (diversebutik), men det stora bekymret är att dagens bistånd inte har sin utgångspunkt i att stödja utveckling (att gå från fattigdom till välstånd) utan har utgångspunkt i många, i sig viktiga frågor, som demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet, privatsektorutveckling och sociala rättigheter men där deras betydelse för utvecklingsprocessen är långt ifrån självklar. Jag förstår inte heller Bertils närmast självklara utgångspunkt att bistånd är positivt. Det finns alltför många exempel på att biståndet förstört den incitamentsstruktur, fr a den politiska, som skulle ha kunnat få t ex det afrikanska ledarskapet att göra val som är mer utvecklingsinriktade. Biståndet är som oljeintäkterna – en “fri” resurs för elitens egen välståndsökning och möjligheter att sitta kvar vid makten.
Till sist, biståndet roll som medel för finansiell resursöverföring har spelat ut sin roll, utom i mycket fattiga länder.
Avveckla det bilaterala biståndet. Stöd utveckling genom gemenamma givar-och mottagarmål. Glöm trender och politisk prestige. Koncentrera biståndet till de långsiktiga målen som är varje stats primära skyldighet; hälsa (även vatten), utbildning.
Bertil har skrivit en bra och initierad artikel.
Instämmer fullt ut när det gäller behoven att väcka PGUs krav på samstämmig politik inom olika områden till liv. För att tala klarspråk: Det handlar nog inte om en sakta utpysning utan om totalt åsidosättande. Det är tragiskt att politiker som satsade en hel del skattemedel (i form av eget arbete, tjänstemäns insatser, seminarier, resor mm) för att åstadkomma PGU, inte följer upp (eller på ett meningsfullt sätt resultatvärderar) genomförandet.
Instämmer också i resonemangen kring multi- visavi bilateralt samarbete. Det verkar snarare som att resultatkraven på den förra formen av bistånd minskar (samtidigt som beloppen ökar) medan kraven på den senare formen ökar (trots att belopen kraftigt minskat). Hur känt är detta bland skattebetalarna och hur rimmar det med bilden som biståndsministern har velat ge av sig själv som resultatstyrningens guru i biståndspolitiken?
Men, jag saknar en debatt om rimligheten av att svenska politiker formulerar (oftast helt orealistiska och inrikespolitisk motiverade) politiska mål i våra samaretsländer utan rillräcklig kunskap om vare sig länderna eller regionerna (se även Anders Östmans kommentar).
Tror inte heller att svenska skattebetalare känner till att Sverige renommé som biståndspartner såväl hos samarbetsländernas regeringar och civilsamhällen som hos andra internationella biståndsaktörer har fått sig en ordentlig knäck under de senaste 6 åren. Ett vanligt omdöme är att vi inte går att lita på, eftersom vi gör kortsiktiga avväganden och kontinuerligt urlakar vårt bilaterala stöd.