“Men en ännu större katastrof är om västerländska biståndsarbetare tror sig ha rätt att gå in och med medicinsk kunskap och ett slags självupplevd moralisk överlägsenhet överpröva afrikaners föräldraskap. Döende barns kroppar är ett sällsynt opassande slagfält för ett krig mellan tradition och civilisation.”
Kränkande när väst vet bäst
Hanne Kjöller, Dagens Nyheter
21 maj, 2012
Anders Östman: “Jag tror de flesta som arbetar som biståndsarbetare blir upprörda av beskrivningen, men den roll Rädda Barnen m fl så kallade NGOs inte förstår är att utomståendes ingripanden många gånger rycker undan mattan för egna lokala lösningar på samhälleliga problem.
Fattigdomens orsaker löses inte av att den rika världen skickar pengar till den fattiga världen, Afrika. Fattigdomen är ett resultat av att eliten och ledare (i t ex Niger) inte har några politiska incitament för att se utveckling som nödvändigt för dem att sitta kvar vid makten. Biståndet medverkar ofta till att förstärka maktstrukturer på både nationell och lokal nivå som tar bort motiven för gemensamma lösningar. Det borde hellre utgå från att stödja institutionella förändringar som underlättar för dessa att kunna övervinna de sk collective action problems” som hungersnöden i Niger handlar om. Torka är ett naturligt fenomen – hungersnöd är det inte!”
Ett klargörande från RB är infört i DN 24/5. Av detta framgår att kliniken i fråga drivs av Nigers hälsoministerium med lokal personal. Därmed faller förstås Kjöllers svulstiga kritik platt till marken! En riktig journalistisk jättevurpa, helt enkelt.
Kjöller undviker att i sitt svar på detta klargörande göra någon kommentar. Det kan man kanske förstå. Journalister brukar ju aldrig erkänna att de gjort fel. Men hon låter ändå meddela att mammor i Afrika med döende barn måste ha rätt att tacka nej till vård, precis som i Sverige.
Denna förmaning är säkert något som de hälsoansvariga myndigheterna i NIger är mycket glada att få höra. De kanske inte riktigt hade tänkt i de banorna, och man får anta att Kjöller inte tror att de är kapabla att formulera någon egen lämplig policy. Därav hennes förmaning.
Men man kan ju stillsamt fråga sig om inte detta är ett mycket belysande exempel på den “självupplevda moraliska överlägsenhet” som Kjöller i det första skedet anklagade vad hon då trodde var utländska biståndsarbetares verk.
Det är viktigt och rätt att kritisera biståndet, ja, helt nödvändigt. Det är synd att Kjöller så ofta hamnar helt fel i sin kritik. Och att hon har en sådan genomgående negativ inställning – för att uttrycka sig i form av ett understatement – till biståndsarbetare.
Va? Om en läkare förespråkar en behandling för att rädda liv, hur kan man då anse att den är en “ännu värre katastrof” än att patienten dör? Eller är den kanske bara värre om den är biståndsfinansierad på uppdrag av Sveriges regering? I så fall borde svenskt bistånd, inklusive bidraget till Världshälsoorganisationen, omedelbart läggas ned så att värden viktigare än liv kan värnas.