“Biståndet kommer aldrig att vara mer än en marginell andel av ett lands resursmobilisering. Kritiken att bistånd inte skapar tillväxt är irrelevant – vi ska inte vänta oss att biståndet gör det. Det är att sätta anspråken för högt – vare sig man är kritiker eller förespråkare.”
Tro lagom på biståndet
Joakim Stymne, Biståndsdebatten.se
10 oktober, 2011
Det finns mycket att hålla med om i en mycket läsvärd artikel. Fr a den oreflekterade synen på biståndet som många CSOs, inkl Diakonia, representerar och att biståndet kommer att vara marginellt i de allra flesta länder. Det finns dock flera länder fr a i Afrika söder om Sahara där biståndet utgör en dominerande finansieringskälla för utvecklingen, vilket leder mig nästa invändning. Vad som saknas är en diskussion om biståndet leder till utveckling, vilket en gång var syftet. Den centrala frågan i utvecklingsdebatten borde handla om hur samhällen kan gå från fattigdom till välstånd. Istället ägnar sig inte bara denna regering, utan förgångarna gjorde likadant, åt att se biståndet som ett sätt att driva vissa egna ideologiska käpphästar, t ex demokratiutveckling med hjälp av biståndet. Demokrati ses som en förutsättning för utveckling.
Det finns idag ganska många som anser, utifrån de erfarenheter som gjorts på flera håll i världen, att demokrati och respekt för mänskliga rättigheter är ett reslutat av utveckling, inte tvärtom. Därmed inte sagt att det inte är viktigt att kämpa och stödja respekten för de mänskliga rättigheterna och demokratin, men frågan är om ett mer “fokuserat” bistånd ska ägna sig åt det? Vilka möjligheter har och ska utomstående ha för att påverka ett lands politik? Utländska recept på området ses i många länder som orealistiska och okänsliga importer utan möjligheter att förverkligas. Hela rättighetstänkandet bygger på en endimensionell individuell, västerländsk värdegrund (best approach) som är direkt kontraproduktiv för att uppnå syftet. Att fattiga människor, undernärda, illiterata, oorganiserade i en klientelistisk miljö skulle kunna “kräva sina rättigheter” från de s k service providers, blir som bäst en tidningsartikel, men oftast ett sätt avleda uppmärksamheten från huvudproblemet – hur gå från fattigdom till välstånd. Afrika söder om Sahara har sett många förändringar, men ingen egentlig modernisering som innebär en samhällelig omvandlingsprocess nödvändig för att röra sig från fattigdom till välstånd, från låg produktion och konsumtion till hög dito. Denna förändringsprocess av ekonomisk tillväxt har ännu inte kommit igång i de fattigaste länderna Afrika, trots alla hejarop på senare tid om hög ekonomisk tillväxt. Innan diskussionen handlar om resultatredovisning (av vadå?) borde den börja med utvecklingsproblematiken och om biståndet på marginalen kan främja en sådan utveckling.
Komplexa frågor har inte enkla svar
Att Segerfeldt konstant kommer med förenklingar som att ”uthållig ekonomisk tillväxt är en nödvändig förutsättning för uthållig utveckling och fattigdomsminskning” gör inte resonemanget mer trovärdigt. Ekonomisk tillväxt är och förblir ett medel, och inte ett mål, för seriösa bistånds/utvecklingsaktörer som inte har för vana att först och främst befästa sina ideologiska positioner.
Att mäta
Utveckling och tillväxt bygger på komplexa sammanhang och idag har vi kommit så pass långt i vår kunskap om resultatuppföljning att vi dels vet att det är omöjligt, och faktiskt inte ens önskvärt, att peka ut en ensam framgångsfaktor som t.ex. biståndet som bevis för att utveckling skett eller att tillväxt har alstrats. Detta faktum är nära länkat till att det numera också är allmänt vedertaget att de mätmetoder vi fortfarande använder till största del är framtagna för att mäta kvantitativa projekt/program/näringslivssatsningsresultat, som till ex. finansiell vinst och antal genomförda utbildningar, och att dessa mätmetoder inte ger någon som helst indikation om vilka eventuella utvecklingseffekter som uppstått eller vem tillväxten gagnar.
Slutsatsförmåga
Vidare är det högst förvånansvärt att Sergerfeldt själv konstaterar att ”trots hundratals miljarder dollar i bistånd i decennier har forskarna inte lyckats visa att bistånd leder tillväxt, eller till några andra sociala välfärdsförbättringar på bred front”, ändå fortsätter att framhäva att biståndets direktfunktion är att vara transformativt.
Process
Det skulle vara intressant att ta del Segerfeldts analyser om han istället konstruktivt kunde laborera med tanken om att biståndet snarare har som funktion att vara en katalysator för långsiktig transformation. Tänk tanken att en kvinna i Bangladesh får ökad egenmakt genom att delta i en utbildning för mänskliga rättigheter. Utbildnings-, biståndsinsatsen leder inte kortsiktigt till tillväxt, vilket inte heller var insatsens mål. Men, hennes nya insikter ger henne förståelse för att utbildning både är en rättighet och en nödvändighet för att bryta fattigdomsmönstret, så hon ser till att hennes barn går färdigt skolan. 15år efter utbildnings-, biståndsinsatsen öppnar kvinnans barn byns första mobil-kiosk med medfinansieringshjälp av en klasskompis familj. Vem äger detta resultat och hur tycker Segerfeldt att denna fördröjda tillväxt ska redovisas?
Fel fokus
Egentligen har hela resultatdebatten i biståndet/utvecklingssamarbetet fel fokus, för debattens utgångspunkt har haft effekt, idag finns ingen traditionell bistånds/utvecklingsaktör, det vill säga Sida och offentliga-, & civilsamhälliga organisationer, som inte arbetar resultatinriktat.
Problemet för dessa “traditionella” bistånds/utvecklingsaktörer är alltså inte brist på resultatinriktning/styrning utan att det finns en allmän:
• bristande acceptans för kvalitativa resultat.
• bristande kunskap om skillnaderna mellan resultat och utvecklingseffekter
• bristande konsensus om vilken/a resultatsnivåer bistånds/utvecklingsaktörer ansvara för; Output, Outcome eller Impact?
• bristande förståelse för, erkännandet av, komplexiteten mellan de multipla samverkande faktorer som gemensamt bidrar till utvecklingsprocesser och tillväxt.
• bristande förståelse för att resultatsredovisningsmodeller inom biståndet/utvecklingssamarbetet inte kan förväntas vara uppbyggda som traditionella ”marknadsbaserad” års-, och kvartalsrapporter.
PGU
Vilket leder in diskussionen på de saker som Stymne valda att inte ta upp i sin artikel. Dels berördes inte hur reformerna anpassats till den svenska riksdagsbundna samverkans-, och koherenspolitiken, ”Gemensamt ansvar – Sveriges Politik för Global Utveckling” (PGU), och dess två perspektiv ”Rättighetsperspektivet” & ”De fattigas perspektiv på utveckling” som ska genomsyra allt bistånds/utvecklingssamarbete. Stymne tar inte heller upp näringslivets allt större plats inom utvecklingssamarbetet och därmed görs heller ingen koppling mellan näringslivets ökade närvaro och PGU:s implementering.
Det har sedan länge ställs explicita krav på att de ”traditionella” bistånds/utvecklingsaktörerna verkar i enighet med PGU, frågan är då vem som ansvarar för att de företag som berörs och stimuleras av t.ex. Business For Development (B4D), Innovation Against Poverty (IAP) och Swedfund får nog kunskap för att:
• verka i enighet med PGU
• redovisa kvalitativa resultat
• förstå skillnaderna mellan resultat och utvecklingseffekter
• bidra till konsensus vad det gäller vilken/a resultatsnivåer bistånds/utvecklingsaktörer ansvara för; Output, Outcome eller Impact?
• bidra till förståelse för, erkännandet av, komplexiteten mellan de multipla samverkande faktorer som gemensamt bidrar till utvecklingsprocesser och tillväxt.
• bidra till utvecklingen av resultatsredovisningsmodeller som matchar biståndets/utvecklingssamarbetets olika kort-, och långsiktiga resultat-, och måldimensioner.
Rekommenderad läsning
”Brist på analys av biståndsinsatsernas mer långsiktiga resultat innebär att det saknas underlag för omprövning och utveckling av biståndet. Resultatanalysen måste därför utvecklas, säger Statskontorets generaldirektör Yvonne Gustafsson”. http://www.statskontoret.se/nyhetsarkiv/styrsystemet-for-svensk-bistandspolitik-ar-alltfor-komplext-/